av ERIK ÅKERLUND
Så kan man travestera Karl Marx ord om kommunismen i Kommunistiska manifestet. Det tycks som att det i dag är omöjligt att föra ett samtal utan att frågan om AI kommer upp. Oavsett var man börjar tenderar diskussioner och resonemang gravitera in mot frågeställningar som rör detta område. Förutom att det förstås är berättigat att verkligen prata om AI och dess konsekvenser verkar det också för det mänskliga psyket röra sig om något ”fruktansvärt och fascinerande”, som Rudolf Otto uttryckte sig om det heliga och om mysteriet. Om det i fallet med det religiösa dock verkligen rör sig om ett noumenon, någonting numinöst som överstiger det sinnliga, har vi i fallet med AI att göra med någonting som i högsta grad finns i den sinnliga världen omkring oss, ett fenomen.
Redan för lite mer än två år sedan hade Signum ett temanummer om AI (Signum 4/2024). Artiklarna i det numret strävade alla efter avförtrollande. Vi har i fallet med AI inte att göra med ett medvetande eller om någon intelligens i egentlig mening: AI är en teknologi, en artefakt, om också en mycket kraftfull sådan. De intressanta frågorna att ställa är därför inte de metafysiska utan de som rör vilken påverkan denna teknologi har haft, har och kommer att ha på människan och på det mänskliga samhället, på olika nivåer och ur olika aspekter.
En första ingång blir då att människan har agens eller aktörskap i förhållande till vilken påverkan AI kommer att ha. I samtalen som förs i dag uttrycks ibland uppfattningen att människan inte kan göra någonting åt utvecklingen utan helt enkelt måste acceptera den värld som ”AI” formar. Ett slags AI-defaitism. Detta är inte bara en felaktig tanke – det är ju bland annat människor som utformar AI, precis som alla artefakter – utan den sätter också människan i ett slags moraliskt ”säker” position. Om utvecklingen är bortom mänsklig kontroll så behöver vi ju inte heller ta ansvar för sådant som samhällsutveckling och vår egen och andra människors välgång. Vi kan dock inte komma undan vårt eget moraliska ansvar på detta sätt, lika lite som vi har kunnat göra det när tidigare teknologi har införts och hänfört människan.
Om man ska lära av historien så kommer vi till slut att hitta ett balanserat förhållningssätt till AI, och integrera det i det mänskliga samhället med hänsynstagande också till riskerna. Det framtida samhället kommer att se annorlunda ut, men det är ju närmast en truism. När bilen kom innebar detta enorma nya möjligheter, med oöverskådliga konsekvenser för uppbyggandet såväl av samhällen som av den globala världsordningen. Men det innebar också risker. År 1911 fanns det omkring 1 000 bilar i Sverige. Detta år tycks omkring 10 procent av dessa ha varit inblandad i dödliga olyckor. År 1935, då omkring 160 000 bilar åkte runt på våra vägar, var motsvarande andel omkring 0,2 procent. I dag, med omkring 5 miljoner bilar, är ungefär 0,004 procent av dessa inblandade i dödsolyckor. Denna typ av dramatisk minskning är förstås ingen slump utan resultatet av ett medvetet arbete för mer körsäkra vägar, säkerhetssystem i bilarna och så vidare.
På liknande sätt måste också risker identifieras med AI, och vi bör ta aktiv del i bestämmandet av vilken roll den ska inta i olika verksamhetsfält, om än med undvikande av önsketänkande, eskapism och ren socialkonstruktivism.
Om man ska identifiera risker med AI så är det oundvikligt att man kommer in på utbildning. Det är i relation till ungas uppväxt och inlärande av olika kunskaper och förmågor som AI riskerar att orsaka skador som inte riktigt går att reparera. Man kan här jämföra med sociala medier. Jonathan Haidt skriver om dessa i sin bok Den ängsliga generationen (recenserad i Signum nr 4/2026) och den negativa effekt dessa fått på ungas psykiska hälsa. Detaljer i resonemanget kan säkert diskuteras, men om inte annat kvarstår den sensmoral som Haidt också inleder boken med att uttryckligen ta upp: det är något omoraliskt i att utsätta barn och unga för fara i förhållande till ny teknologi, även om det sedan ”råkar” gå vägen. Med lagstiftning och annat försöker man nu komma till rätta med de negativa konsekvenserna, men de unga – i dag i många fall vuxna – som drabbats hjälper ju detta inte.
På liknande sätt som att barn och unga riskerar att missa viktiga lärdomar och att inte utveckla vissa förmågor i utvecklingspsykologiska steg om de sitter med sociala medier i stället för att fysiskt interagera med andra människor i verkliga sociala sammanhang så finns också risker i användandet av AI, och särskilt generativ AI, i olika delar av utbildningen. Att lära sig att skriva är också att lära sig att tänka, alltifrån att strukturera sin text, att finna argument och retoriska figurer, att urskilja det centrala från det perifera och att också gå igenom och läsa sin egen text för att se vad man egentligen har tänkt. Om man redan lärt sig detta kan man sedan ha olika uppfattningar om huruvida man får använda AI eller inte – en het debatt i såväl forskningssammanhang som dagspress i dag – men får man inte lära sig detta under den tid man ska göra det är det svårt, eller omöjligt, att ta igen. Detsamma gäller också olika yrkespersoner såsom jurister, maskiningenjörer eller samhällsvetare; användandet av generativ AI under utbildningen riskerar att leda till missad kompetens och kunskap, och i värsta fall en total oförmåga inom det område som man i grunden ska behärska. Slutligen brukar man komma till rätta med problemen (salstentor återinförs, muntliga moment införs, och så vidare), men det hjälper inte de elever och studentkullar som vid det här laget redan har drabbats.
Vad gäller risker för arbetslivet i stort är införandet av AI mer svårbedömt. Att ny teknologi ska leda till massarbetslöshet har påståtts många gånger genom historien, men aldrig besannats. Ny teknologi tar ju inte bort behovet av människan i en verksamhet, men den gör så att en enda människa kan göra mer. (Ordet ”automatisering” kan därför leda tanken fel.) Färre människor behövs, och de färdigheter som krävs kan förändras. Här ligger det förstås också i människans makt att se till så att de som blir arbetslösa, och de vars färdigheter inte längre krävs, också får vägar till ett gott arbetsliv, att se till så att deras förmågor tillvaratas och så att negativa socioekonomiska konsekvenser begränsas, oavsett vilken konkret politisk väg man sedan väljer för detta.
Om AI är ett spöke så är det en projektion av oss själva. Det viktiga är att se nyktert på situationen, och att vara realistisk rörande både möjligheter och risker. Och i slutändan alltid med medvetenheten om att människan inte blev till för AI, utan AI för människan.
Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 7/2026, s. 1–2.