Om vuxna som lattjar om sex för barn

av THOMAS IDERGARD

Har du sett filmen med de tecknade och sjungande penisarna och vaginorna i ett av Sveriges Televisions barnprogram? Har du tagit del av alla fnittrande hyllningskörer och beskrivningar av ”succén” på nätet och internationellt? Känner du trots det att du inte kan dela entusiasmen utan tvärtom tycker att det hela vid lite eftertanke snarare är ganska tveksamt? Då är den här artikeln för dig. Du är nämligen inte ensam om din tvekan, och du gör rätt i att låta den övergå i skepsis och motstånd.

Det är långt ifrån första gången som de licensfinansierade svenska medieföretagen ägnar sig åt temat sex för barn och unga. För några år sedan spred Utbildningsradion i samarbete med RFSU tecknad pornografi till skolorna med filmen ”Sex på kartan”. (Det är för övrigt som om Utbildningsradion skulle göra en ”informationsfilm” om riksdagsvalet i samarbete med moderata ungdomsförbundet; bara med den skillnaden att moderata ungdomsförbundet representerar betydligt fler medlemmar än RFSU.) Och i Sveriges Radios program och webbsatsning ”Ligga med P3” blir pornografiska budskap riktade till barn och unga upphöjt till provocerande tafflig journalistik, på ett sätt som torde få den mest erfarne och frigjorde vuxne att generat och obekvämt skruva på sig. För att nämna några exempel.

Barnkanalens nu aktuella filmsnutt har motiverats som ett sätt att uppmärksamma för barn att de har könsorgan, och kritik har påståtts visa att samhället behöver diskutera detta faktum.

Om du nu här uppger en suck är det helt sunt. Den som kan det minsta om barnpsykologi vet ju att få saker torde vara mer medvetna än just detta i vissa åldrar och utvecklingsstadier. Och vad en samhällelig diskussion om våra könsorgan skulle tillföra, eller hur den konkret skulle föras, övergår nog de flestas förstånd. Påståendena om positiv uppmärksamhet i andra länders medier ska också tas med en nypa salt. I medier i exempelvis Storbritannien, Tyskland och Italien är tonen snarare förundrad eller som i brittiska Telegraph direkt ironisk mot de oförtröttligt fascinerade och fnittrande svenska sexualupplysarna.

Förstås finns en kritik i den svenska offentligheten som måste få producenterna att bli oroliga, nämligen att de dansande könsorganen är ”heteronormativa” (i sammanhanget något som bara förutsätts vara bevisat negativt) och exkluderande av transpersoner (bland barn mellan tre och sex år, ska tilläggas). Se till exempel här. Om du nu inte tar dig för pannan är det förmodligen direkt onaturligt.

Nyligen sade påven Franciskus det som till exempel historiker och statsvetare ibland brukar framhålla, nämligen att all framgångsrik ideologiproduktion först riktar sig till barn. Påven tog Västvärldens kolonisering av fattigare länder med genusideologi som exempel. Vad för ideologi skulle man då kunna se att statliga och kommersiella krafter, genom alla tillgängliga mediekanaler, sprider i form av både pornografi av olika kaliber och i den förstone löjliga men till synes oförargliga könsorgansfilmen till barn och unga? Jo, såväl den gemensamma nämnaren i de konkreta fallen som den frenesi som tycks ligga bakom handlar om en framställning av sexualiteten inte som den är, det vill säga som den mest personliga och intima formen av självutgivande och som därför behöver vårdas, kultiveras och utvecklas i monogami och öppenhet för nytt liv, där det kroppsliga integreras med det själsliga; utan istället som en lekande och experimenterande hobby bland andra, med en extremt dualistisk ontologi där personen skiljs från sina kroppsliga organ och där det som bara ”känns skönt i dag” blir den allenarådande handlingsnorm som ska förmedlas, låt vara i olika konkreta uttryckssätt, till barn och unga i alla åldrar (det vill säga, den så ofta omtalade ”normkritiken” betyder bara att en norm, ofta i grunden genomtänkt, ersätts av en annan, betydligt mindre genomtänkt). Detta tänkande går vidare hand i hand med andra ideologiska samtidsfenomen som framförallt de genus- och queerteorier som sprider förvirring med en problematisk antropologi där allt mänskligt görs om till sociala konstruktioner och val.

Jag säger inte att man inte ska prata med barn och unga om sexualitet. Tvärtom innebär sexualitetens betydelse och kraft, som både kan bygga upp och rasera, att just genomtänkta samtal och en strukturerad undervisning är absolut nödvändigt. Föräldrarnas ansvar är A och O men även skolan och andra delar av vuxenvärlden måste göra sitt. För sexualitetens mognad som del av personens mognad handlar det förstås snarare om att undvika både pornografi och lattjande banaliseringar i olika former, det vill säga det som systemvärlden visar ett problematiskt överskott på i dag.

Det är ett känt faktum, men i den svenska offentligheten inte så ofta problematiserat (annat än när det gäller kritik mot bikinireklam riktad till vuxna), att vårt samhälle sexualiseras i en brutal takt. Man behöver inte göra några avancerade Internetsökningar för att både se och förstå vad detta exponerar framförallt barn och unga för. Psykologer, socialarbetare och poliser har till exempel varnat för följderna (förtjänstfullt uppmärksammat av DN Stockholm för några år sedan). Men gråzonerna, som just det reducerande och tramsande, breder alltså också ut sig i andra kanaler. När man ser de dansande könsorganen i barnprogrammen som del av denna större bild, och som en del av en tidens ideologiproduktion, ser man också en vuxenvärld som med alla till buds stående medel tycks vilja driva på denna allmänna sexualisering.

Det är inte du som vuxen som ifrågasätter allt detta som har fel, vad du än anklagas för (moralism eller att vara utan humor). Den som har och gör fel är i stället den vuxne som närmast fixerat gör det till sin mission att uppmärksamma barn på sexualitet och sex i alla tänkbara sammanhang och på alla tänkbara sätt, från det flamsiga till det mer eller mindre pornografiska.

Du som betecknar detta som djupt osunt och motbjudande kommer nog närmare sanningen än många andra.

Thomas Idergard 2015-01-28