WIDDING, ASTRID SÖDERBERGH
Miraklet i Lourdes, i regi av Jessica Hausner.
Filmen Lourdes, regisserad av österrikiska Jessica Hausner, har knappast lämnat någon tittare oberörd. Själv icke-troende, och närmast äcklad men samtidigt uppenbart fascinerad av Lourdes-industrin, har hon medvetet lagt sig vinn om att göra en film som kan appellera både till troende och tvivlare. Den svenska titelnMiraklet i Lourdes lägger dock på ett olyckligt vis tonvikten just på mirakelaspekten, som tydligt riktar tittarens förväntningar redan från början. Vad Hausner snarare velat göra är att skildra Lourdes som fenomen, på gott och ont, med eller utan mirakel.
Själv minns jag hur starkt jag greps när jag i tidiga tonår läste den judiske författaren Franz Werfels roman Sången om Bernadette, som berättade historien om helgonet från Lourdes så att säga utan att förse henne med gloria på förhand. Här framträdde den enkla bondflickan och hennes kamp för att själv tro och bli trodd när det obegripliga drabbade henne.
Styrkan i Hausners film är densamma: den berättas så rätt och upp och ner, så oerhört avskalat. Pilgrimshärbärgets tristess står klar redan i den första bilden, när sopporna ställs ut på borden i matsalen. Massproblematiken blir också tydlig redan tidigt i filmen: både mässor och madonnabilder tillhandahålls här i kolossalformat, och allt organiseras enligt löpande bandsprincipen – allra helst, tycks det, efter långvarigt köande. Lourdes är inget fenomen som kan anammas lättvindigt, och den som har svårt för kitsch göre sig här icke besvär. Eller? Filmen tycks samtidigt vilja ifrågasätta det avståndstagande som initialt förefaller självklart för alla upplysta biobesökare anno 2010.
Är det då ett mirakel som vi blir vittnen till i filmen, när rullstolsburna, ms-drabbade Christine återfår rörelseförmågan? Svaret ligger naturligtvis ytterst hos tittaren själv, men de olika förklaringsmodellerna artikuleras samtidigt av andra pilgrimer på resan. De tvivlande – liksom de läkare och tjänstemän som har att kritiskt pröva och godkänna eventuella underverk – tror sig förstå att det snarast handlar om en gynnsammare fas i den nyckfulla ms-sjukdomen, som när som helst kan förvärras på nytt. De troende däremot ser Guds handlande och vill tro att bättringen skall bestå. Efter att en gång ha upplevt lyckan att få dansa, men fallit omkull på kuppen, måste huvudpersonen Christine – oerhört levande gestaltad av Sylvie Testud – på nytt kapitulera och slå sig ner i rullstolen. Är det slutet? Betyder det att vändningen till det bättre helt skjutits i sank? Själva filmen slutar utan att slå fast något självklart svar på den frågan.
Frågan är dock om det inte finns ett implicit svar, som säger att det som ytterst räknas är det inre miraklet. För Christine själv innebär vändningen att hon, från att ha känt sig helt värdelös, med ens inser att hon räknas som människa. Från att ha varit förbisedd, närmast osynlig, snuddar hon vid möjligheten av en bekräftelse i kärlek. Om bara något av detta kan bli bestående är det fullt tillräckligt, det är mirakel nog. Det mänskliga miraklet möter det gudomliga när kärleken blir villkorslös.
Publicerad 2010 i nummer 3