Öppet brev från en dominikansyster i Irak

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Brev från syster Maria Hanna, generalpriorinna för dominikansystrarna i kongregationen S:ta Katarina av Siena, Irak.

Kära alla,

efter elva dagar känns det som om vi vore kvar på samman dag som då vi lämnade. Somliga människor rör sig fortfarande på gatorna, andra är ännu i parkerna och andra har tagit sin tillflykt till skolor. Människor är desperata i sitt sökande efter någonstans att vistas och till och med byggarbetsplatser, halvfärdiga byggnader, privata samlingslokaler och källare är bebodda. Många människor bor i omöblerade lägenheter och hem, till upprörande höga priser. Folk sover på golvet eftersom de inte har råd att köpa möbler. Vissa har haft turen att kunna ta in hos släktingar i hus överbelupna med människor. Till råga på allt håller flyktingarnas pengar på att ta slut eftersom de inte kan ta ut pengar från banker eller få några arbeten.

Katastrofen är överväldigande och vi kan inte riktigt fatta allt som har hänt. Våra kyrkoledare hade försäkrat att den kurdiska armén skulle skydda oss. Men den drog sig plötsligt tillbaka från flera städer på Ninevehslätten och vi måst fatta ett snabbt beslut att lämna. På mycket kort tid sökte sig människor till Erbil, som är den närmaste staden i Kurdistan. Staden är fullpackad med människor; mer än 75 000 personer har flytt dit. Därutöver har många begett sig till andra städer, såsom Kirkuk, Zakho, Sulaimania och Akra.

Det råder en oerhörd brist på livsnödvändigheter, mat, vatten, kläder, mediciner, bostäder och pengar. Och Erbil kan inte hysa alla dessa människor. Vi gör emellertid vad vi kan och alla systrar som är i stånd att arbeta ger sig ut varje morgon och är verksamma fram till kvällen. De försöker hjälpa människor att slå sig ned någonstans och förse dem med lite mat med hjälp av kyrkan och flyktingcentralerna.

Vi kan inte förlita oss på centralregeringen eftersom den håller på att ombildas och är ur stånd att skydda minoriteterna. Därtill kommer att man hittills inte kunnat skönja några allvarligt menade insatser från det internationella samfundet mot ISIS. Folk har förlorat förtroendet för allt, regeringen, kurdiskt beskydd, kyrkan och till och med internationella militära styrkor. Därför vill 90 procent av människorna lämna landet. Detta är emellertid inte alls lätt, eftersom så många av dem saknar pass eller resedokument. Det andra alternativet blir då att stanna kvar, men även detta är svårt. Vintern är på väg och då kan människor inte vistas på gatorna, barnen måste gå i skolan och folk behöver kunna arbeta för sitt uppehälle.

Vi måste tjäna människorna och skulle vilje be er hjälpa oss med det. Det finns så många människor i flyktingcentralerna som inte får någonting och vi skulle vilja hjälpa dem med mat, kläder och annat. För att kunna göra detta behöver vi ekonomiskt stöd.

Vad oss beträffar har vi lämnat 19 av våra platser, som omfattade konvent, skolor och hem för föräldralösa. Därtill har vi hört att vårt konvent och barnhemmet vi drev i Bartila har tagits av ISIS. Även våra konvent i Mosul och Tal Kaif har tagits (inklusive skolan och daghemmet). Systrarna är skingrade överallt och vi skulle behöva samlas i åtminstone två kommuniteter i Duhok och Ankawa.

I Ankawa äger vi ett stycke mark och vi funderar på att köpa husvagnar. Förhållandena kan komma att förbättras och vi kanske skulle kunna återvända för en tid, men vi tror inte att det kommer att vara säkert i framtiden. Därför skulle vi uppskatta vilken som helst hjälp ni skulle kunna erbjuda oss.

Stort tack och glöm inte irakierna i era böner.

Den 17 augusti 2014

Syster Maria Hanna
generalpriorinna för dominikansystrarna i kongregationen S:ta Katarina av Siena, Irak.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Brev från syster Maria Hanna, generalpriorinna för dominikansystrarna i kongregationen S:ta Katarina av Siena, Irak.

Kära alla,

efter elva dagar känns det som om vi vore kvar på samman dag som då vi lämnade. Somliga människor rör sig fortfarande på gatorna, andra är ännu i parkerna och andra har tagit sin tillflykt till skolor. Människor är desperata i sitt sökande efter någonstans att vistas och till och med byggarbetsplatser, halvfärdiga byggnader, privata samlingslokaler och källare är bebodda. Många människor bor i omöblerade lägenheter och hem, till upprörande höga priser. Folk sover på golvet eftersom de inte har råd att köpa möbler. Vissa har haft turen att kunna ta in hos släktingar i hus överbelupna med människor. Till råga på allt håller flyktingarnas pengar på att ta slut eftersom de inte kan ta ut pengar från banker eller få några arbeten.

Katastrofen är överväldigande och vi kan inte riktigt fatta allt som har hänt. Våra kyrkoledare hade försäkrat att den kurdiska armén skulle skydda oss. Men den drog sig plötsligt tillbaka från flera städer på Ninevehslätten och vi måst fatta ett snabbt beslut att lämna. På mycket kort tid sökte sig människor till Erbil, som är den närmaste staden i Kurdistan. Staden är fullpackad med människor; mer än 75 000 personer har flytt dit. Därutöver har många begett sig till andra städer, såsom Kirkuk, Zakho, Sulaimania och Akra.

Det råder en oerhörd brist på livsnödvändigheter, mat, vatten, kläder, mediciner, bostäder och pengar. Och Erbil kan inte hysa alla dessa människor. Vi gör emellertid vad vi kan och alla systrar som är i stånd att arbeta ger sig ut varje morgon och är verksamma fram till kvällen. De försöker hjälpa människor att slå sig ned någonstans och förse dem med lite mat med hjälp av kyrkan och flyktingcentralerna.

Vi kan inte förlita oss på centralregeringen eftersom den håller på att ombildas och är ur stånd att skydda minoriteterna. Därtill kommer att man hittills inte kunnat skönja några allvarligt menade insatser från det internationella samfundet mot ISIS. Folk har förlorat förtroendet för allt, regeringen, kurdiskt beskydd, kyrkan och till och med internationella militära styrkor. Därför vill 90 procent av människorna lämna landet. Detta är emellertid inte alls lätt, eftersom så många av dem saknar pass eller resedokument. Det andra alternativet blir då att stanna kvar, men även detta är svårt. Vintern är på väg och då kan människor inte vistas på gatorna, barnen måste gå i skolan och folk behöver kunna arbeta för sitt uppehälle.

Vi måste tjäna människorna och skulle vilje be er hjälpa oss med det. Det finns så många människor i flyktingcentralerna som inte får någonting och vi skulle vilja hjälpa dem med mat, kläder och annat. För att kunna göra detta behöver vi ekonomiskt stöd.

Vad oss beträffar har vi lämnat 19 av våra platser, som omfattade konvent, skolor och hem för föräldralösa. Därtill har vi hört att vårt konvent och barnhemmet vi drev i Bartila har tagits av ISIS. Även våra konvent i Mosul och Tal Kaif har tagits (inklusive skolan och daghemmet). Systrarna är skingrade överallt och vi skulle behöva samlas i åtminstone två kommuniteter i Duhok och Ankawa.

I Ankawa äger vi ett stycke mark och vi funderar på att köpa husvagnar. Förhållandena kan komma att förbättras och vi kanske skulle kunna återvända för en tid, men vi tror inte att det kommer att vara säkert i framtiden. Därför skulle vi uppskatta vilken som helst hjälp ni skulle kunna erbjuda oss.

Stort tack och glöm inte irakierna i era böner.

Den 17 augusti 2014

Syster Maria Hanna
generalpriorinna för dominikansystrarna i kongregationen S:ta Katarina av Siena, Irak.