I Tbilisi, Georgiens huvudstad, sågs en rad ortodoxa präster i svart i spetsen för en uppretad folkskara som gick till storms mot ett massmöte för homosexuellas rättigheter, som ägde rum den 17 maj i år. Officiellt fördömde kyrkans högsta ledning våldsamheterna, där sjutton personer skadades, men dagen innan hade patriarken Illia II uppmanat myndigheterna att fördöma mötet som en ”förolämpning” mot traditionella georgiska värderingar.
I hela Östeuropa – Georgien, Ryssland, Serbien, Moldavien – finns påtryckningsgrupper som försöker modernisera och reformera samhället. Rörelser för kvinnors, etniska minoriteters eller homosexuellas rättigheter vinner mark, vilket är helt nytt. Samtidigt fungerar de ortodoxa kyrkorna i samma länder som bromsklossar; de betraktar varje nyordning som ett hot riktat mot det egna landets heliga värden och traditioner.
Något liknande, om än mindre dramatiskt, utspelade sig en vecka tidigare i Serbiens huvudstad. Cirka 3 000 personer samlades i Belgrad i protest mot ett EU-förslag om normaliseringsavtal mellan Serbien och Kosovo. Demonstrationen organiserades av två konservativa ortodoxa biskopar, medan patriarken Irinej tog avstånd från aktionen.
Den ene biskopen, Atanasije, upplyste demonstranterna om att den serbiske premiärministern Ivica Dacic löper risk att dela samma öde som den proeuropeiske förre premiärministern Zoran Djindjic, som mördades 2003 av ultranationalister i opposition mot hans reformsträvanden.
”Premiärministern säger sig ha en realpolitisk inställning, men det är enbart för det sekulära Serbien. Han är inte mycket för det heliga Serbien”, sade Atnasije. ”Tyvärr är det precis vad Djindjic sa på sin tid. Och vi vet ju hur det gick för honom. Det finns inget sekulärt Serbien det heliga serbiska riket förutan.” Prästerna höll sedan ”bön för vila” åt Dacic och regeringen – tämligen utmanande, eftersom sådan bön normalt hålls för avlidna.
Kristet-nationalistiska strömningar inget nytt
Geraldine Fagan, korrespondent i Moskva för den religionsinriktade nyhetsbyrån Forum 18 och författare till nyligen utgivna Tron på Ryssland. Kyrkans politik efter kommunismens fall (Believing in Russia: Religious Policy After Communism), säger att den religiösa nationalismen ligger djupt i den ortodoxa kulturen, trots att den har dömts som irrlärig på 1800-talet. ”I många fall betjänade de ortodoxa kyrkosamfunden enhetliga folkgrupper, vilka sedan blev till nationalstater”, säger Fagan i en mejlintervju. ”Och på flera håll i den ortodoxa världen släpper människor ogärna tanken att nationens säkerhet /trygghet ligger djupt, ja, mystiskt förankrad i att den är – och förblir – ortodox.”
Likaså har religionsvetaren Beka Mindiasjvili märkt ett antivästligt stråk i ortodox predikan på många håll. Prästerna kritiserar väst som ”bereder vägen för Antikrist eftersom människor där har tappat kärleken till fosterlandet”. De ortodoxa kyrkorna ser, till skillnad från det sekulariserade väst, inget problematiskt i ett tätt förhållande till en enväldig regering så länge den formellt kallar sig ortodox. Till exempel i Ryssland bildar den gemensamma upplevelsen av en illvillig och fientlig omvärld en god jordmån för samarbetet.
En ny trend i öst
Journalisten Fagan säger att om en regeringen driver alltför långt åt det auktoritära hållet kan kyrkans nära koppling till myndigheterna undergräva dess trovärdighet och moraliska pondus, och tillägger att detta är vad som sker just nu i Vitryssland. Att kyrkan skulle kunna samsas med en sekulär, demokratisk regering – grundläggande och normalt i väst – är ett jämförelsevis nytt fenomen i det ortodoxa öst.
Igor Botan, politisk kommentator i Chișinău, menar den samhällspolitiska agendan i Moldavien till stor del måste gå ut på att förhandla fram ett sådant samarbete. Kyrkan i Moldavien står dock under tillsyn av patriarkatet i Moskva – till skillnad från den serbiska och den georgiska kyrkan – och blir kraftigt påverkad därifrån och från Kreml. ”Enligt min åsikt”, säger Botan, ”skulle den ortodoxa kyrkan här hos oss vilja att man överger landets nuvarande EU-integrationsprojekt, eftersom vår kyrka står under tillsyn av den rysk-ortodoxa, som nyligen slagit fast att republiken Moldavien ingår i den ryska sfären”, säger Botan.
”Även i Georgien och Serbien försöker regeringen trycka tillbaka konservativa krafter inom kyrkan. Den georgiske premiärministern Bidzina Ivanisjvili uttryckte den 14 maj att det finns sexuella minoriteter i landet som har sina rättigheter, och att samhället ’efter hand kommer att få vänja sig vid det’ ”.
Serbiens premiärminister Dacic säger att det ortodoxa prästerskapets uttalanden vid demonstrationen i Belgrad den 10 maj var ”helt otillbörliga” och att de agerade ”som om de levde på inkvisitionens tid”. Han tillstår att han ”ibland undrar vad vår käre Herre har gjort för att få sådana till sina ställföreträdare på jorden”.
”Trängd minoritet”
Kampen mellan sekulära regeringar och konservativa ortodoxa krafter i öst kan pågå ett bra tag. Men som vi har sett i Grekland, på Cypern, i Rumänien och i Bulgarien är ortodox tro och europeisk integration inte nödvändigtvis oförenliga storheter. Den ortodoxe kyrkoledare som mest av alla omfattar så kallade västerländska värderingar – i synnerhet trosfrihet – är emellertid, enligt Fagan från Forum 18, patriarken Bartolomeos av Konstantinopel. ”Men det har inte så mycket att göra med om han befinner sig västerut eller österut geografiskt sett, som med att han är kyrkoledare för en liten trängd minoritet i Turkiet”, säger Fagan. ”Han vet ju själv hur förtrycket fungerar.”
Robert Coalson, Radio Free Europe, Radio Liberty 2013-05-26