Många pilgrimer besöker Jerusalem under Stilla veckan och under påsken för att fira gudstjänst i den heliga staden. Det är en speciell upplevelse att fira högtiderna på de platser dit traditionen förlägger de heliga händelserna. Oavsett om man deltar i påskvakan i Gravkyrkan eller ber tillsammans med många andra ute i skärtorsdagskvällens mörker på Olivberget – år efter år drar detta till sig människor från alla delar av världen. Men det är inte bara under påsken utan under hela året som pilgrimerna kommer, inte minst till Sionberget söder om Gamla staden i Jerusalem för att besöka ”salen i övre våningen”. Det är ett enkelt rum, ofta fullt med besökande. Men vilken är historien bakom det här rummet?
En blick i Nya testamentet kan lätt sluta i besvikelse. Här sägs nästan ingenting om den plats, där Jesus och hans lärjungar sägs ha firat en måltid kvällen före korsfästelsen. Lukas säger helt enkelt: ”Då visar han [ägaren] er ett stort rum i övervåningen som står färdigt.” Men evangelierna säger ingenting om var detta rum låg eller vem som var dess ägare. Man kan alltså inte lokalisera rummet med evangeliernas uppgifter som grundval. Traditionen har förlagt både den sista måltiden och pingstens andeutgjutelse hit. Eftersom pingstens händelser redan mycket tidigt förlades hit, dröjde det inte länge förrän också den sista måltiden fick sin plats här.
Ett armeniskt lektionarium från 400-talet uppger, att minnet av Jesu sista måltid då firades i Hagia Sion-kyrkan på Sionberget. Men andra platser förekom också i sammanhanget, så en grotta på Olivberget och en grotta i anslutning till Getsemane-trädgården. Bibelns tystnad i frågan medförde alltså, att en snårskog av förslag hade framförts vid tiden för det första millennieskiftet.
Sedan Hagia Sofia-kyrkan på Sionberget hade blivit förstörd år 1219, kom traditionen att peka ut andra platser. Enligt arkeologisk forskning blev den ”övre sal” som dagens pilgrimer besöker på Sionberget uppförd under korsfarartiden, troligen i början av 1200-talet. Detta rum som ännu i dag associeras med Jesu sista måltid är relativt enkelt. Det är frågan om ett sobert rum med två skepp med fristående pelare och pilastrar. Eftersom rummet troligen fungerade som en moské på 1400-talet, finns här en mihrab, det vill säga en liten nisch som visar på böneriktningen mot Mecka.
Den enda kristna symbolen i rummet finns på ett pelarkapitäl: bilden av en pelikan som låter sina ungar få näring av hennes blod. Kristen ikonografi har använt detta som en bild av hur Kristus ger sig själv för världens liv. Detta sammanfattas mycket kort av Jesu ord vid den eukaristiska måltiden ”Detta är min kropp som blir offrad för er” (Luk 22:19).
På grund av den så kallade status quo-överenskommelsen får eukaristin firas här endast tre gånger om året. Trots detta kommer ett stort antal pilgrimer hit varje dag för att påminnas om Jesu sista måltid med sina lärjungar.
Kathpress 2023-03-31
Detta är en nyhetstext.