av MARIE TONKIN
År 2024 utkom i USA en diktsamling som genom sitt lilla format kunnat passera under radarn, men som upptagit mig mer än någon annan poesi sedan dess. Det gäller Gjertrud Schnackenbergs St. Matthew Passion. Åtta dikter som går i dialog med Bachs storverk, Matteuspassionen. Så lågmält och intimt att den nästan kunnat vara en andaktsbok i fickformat. En diktsamling som spänner mellan ”blodsmetade koraler” och ”viktlösa flöjter”, och uttrycker ett lyssnande som blir allt intensivare, allt mer omöjligt att avsäga sig.
Diktsamlingen är utgiven av Arrowsmith Press och markerar Gjertrud Schnackenbergs första verk i bokform på fjorton år. Känd för sin metriska och språkliga virtousitet, hör hon till USA:s mest framstående poeter i 50-talsgenerationen. Bland de många priser hon tilldelats finns Los Angeles Times Book Prize in Poetry och Griffin International Poetry Prize 2011.
Hennes comeback har kritikerrosats. St. Matthew Passion, med strofer i luftigt format, balanserar mellan subtilitet och dramatik. Om Schnackenberg tidigare diktat om lyssnandet som allt avgörande; den öppenhet som får sfärernas musik att börja spela – som Dante trodde – så fullföljs den tematiken här. Som titeln antyder handlar verket om Bachs kända oratorium med samma namn från 1727, ett passionsdrama om Jesu död. Matteuspassionen var det av sina verk som Bach själv skattade högst; intill sin död förvarade han det vid sin säng och renskrev omsorgsfullt notblad som blev slitna. ”Vilken sida av partituret som än öppnas”, diktar Schnackenberg, ”Vilket stycke, vilken del; ligger öppnad/ Mot dess hjärta …”
Matteuspassionen, skriven för två solister, två körer och två orkestrar och med tysk text av Christian Friedrich Henrici (under författarnamnet Picander), gestaltar kapitel ur Matteusevangeliet med dess scener av svek och laddade möten. Schnackenberg låter oratoriet filtreras i dikter där flöjter och fioler undersöker smärtans nyanser. Lodande, i centrerade rader, följer stroferna spåren av en man som dödades i ”kalkstensvita” Jerusalem för tvåtusen år sedan; spåren av en överansträngd och ganska sträv kompositör bland träflisen i instrumentverkstaden i Leipzig; och musikens ljudspår i diktens nu. Citat ur librettot och evangeliet, men också av Rilke och Mandelstam (denne ljudets älskare), vattencirklar i dikter där ljudet blir till subjekt.
Det börjar i en stigande mollsext. Diktjaget, på väg ut till ”värdelösa, oviktiga ärenden”, hejdar sig i dörren, kappan halvvägs på; trollbunden. ”Fiolen, uppslukad/ Av vad som hänt, för rummet// Till ett annat sätt att vara. Ett sjunde sinne.” Det är en av oratoriets mest kända arior; ”Erbarme dich, mein Gott” (Min Gud, förbarma dig). Upptakten är förstås ingen tillfällighet. En mollsext, längtans ljud par excellence, inleder också preludiet till Wagners Tristan och Isolde.
Med det introduceras ett av diktcykelns teman: konstens verkan, dess krav, dess möjlighet. Vilande fioler i pausen i en orkesterrepetition – ”fyllda med skuggor upp till kanten” – gestaltas som kapacitet för att beröras; vittna. En dikt zoomar in Bach i hans verkstad i Leipzig – hur kan han skriva så bra? Och Bach svarar anspråkslöst: ”Oupphörligt slit, analys, reflektion,/ Skriva mycket, ändlös självkorrigering,/ Det är min hemlighet.” Metapoetiskt undersöker Schnackenberg konstens förmåga att förtrolla och röra sig över tidsgränserna. Musikens språk har bara presens, påstod W. H. Auden i dikten ”Dichtung und Wahrheit”. Men poesin har en lösligare kronotop. I St. Matthew Passion fluktuerar nu och då. Perspektivet glider filmiskt mellan instrumentens röster, jaget, Bach, evangeliets scenografi, och för till en läsning som balanserar mellan musikens sensoriskt-abstrakta rum och ett fragmenterat nu. Satserna spiller över oregelbundet brutna, jambiska strofer, interpunkterade av inströdda halvrim och assonanser, mitt i en rad, eller med en eftertung klang vid radslutet. ”That he has held the lead weight of your heart.” Det ligger nära till terziner.
Var och en har bara en sång, påstod Lutz Seiler; en sång som känns igen på ljudet. Poetens livsberättelse föregår dikten och dikten uppfångar dess ljud: ”Snarare än att berätta historien, fångar dikten ljudet.”
Kanske är det mot den bakgrunden man ska uppfatta Schnackenbergs tal om metrik och syntax som en fråga om passion, som Yeats också sa. ”Jag förstod det inte i början”, säger Schnackenberg, ”men jag tror att jag förstår det nu.” I St. Matthew Passion ges pauseringar en framträdande plats genom tankstreck och de ofta plötsliga radbrytningarna. Själv uppger Schnackenberg att hennes sätt att bryta rader kommer direkt ur barockens polyfona musik. Bach och Händel nämner hon som poetiska impulser: ”Jag älskar Matteuspassionen mer än jag älskar något annat konstverk.” Den sortens barockmusik är, säger hon, ett andligt fenomen som visar att konsten är meningsfull och född ur hjärtat – Heart-begotten.
I St. Matthew Passion blir lyssnande till öppenhet och väg. Om än inte i yttre avseende. På sista sidan står diktjaget kvar, kören hörs fortfarande, det är kväll. Hon upptäcker att det blivit omöjligt för henne att gå därifrån:
Som om det inte fanns på jorden något kvar
För mig att göra utom att stå och lyssna.
Som om att lyssna kunde hjälpa.
***
Gjertrud Schnackenberg har jämförts med Robert Lowell, Yeats och Auden, och diktar till synes i avsaknad av samtida samtalspartners. Europeisk och global kultur flätas samman med det personliga, ofta i metriska strofer. Litteraturkritiker har velat etikettera henne som New Formalism – en rörelse som framgick under sent 1970- och 1980-tal och förespråkar en återgång till metrisk och rimmad poesi. Själv säger hon sig sakna ideologisk anknytning dit. Alexandra Kraevas avhandling (Images of Time and Space in the Poetry of Gjertrud Schnackenberg, 2020) placerar henne i stället på gränsen mellan modernism och postmodernism, med hänvisning till metoder som collage, dekonstruktion och fragmenterade narrativ. En kritiker har å andra sidan konstaterat hur Schnackenberg med de intrikata världar hon skapar placerar sig i en tradition närmare 1800-talsromanen än någon poetisk strömning.
På debuten 1982 följde ytterligare fyra diktsamlingar, bland dem The Throne of Labdacus år 2000; en djupdykning i Oedipus öde som fick stort gehör. Med den uppmärksammade Heavenly Questions från 2010, Schnackenbergs sjätte hos Farrar, Straus & Giroux, inleddes hennes långa uppehåll från poesin. Sorgeboken kretsar kring makens död i cancer 2002; hon var gift med filosofen Robert Nozick. Dikterna, på rimmad jambisk pentameter, rör sig in och ut ur sjukhusrummet till Arkimedes, Krishna, Scheherazade, i en öm och stormande dust med döden. I en hinduiskt influerad bildfond återkommer skrivarnas gud, Ganesha, som mitt i en mening råkar bryta sin penna.
Vad var det han skrev just då? frågar sig poeten, i askregnet av Mahabharatas krig och katastrofer, där hon sitter hos sin döende man. Var sker brottet? Jag prövar en omskrivning: Vad heter platsen där hjärtat går sönder? Eller: Gränsen för det utsägbara? Där vi ändå fortsätter formulera; skriva. En besvärjelse rinner över diktsidan:
Sök inte veta, om du träffats av en pil,
sök inte veta om det var av misstag,
eller om pilspetsen avsågs för dig;
Det spelar ingen roll nu …
Den skadade eller dödade människokroppen återkommer som en enigmatisk närvaro i Schnackenbergs poesi. I The Throne of Labdacus, där kung Laios ligger död, kommer en gudomlig budbärare från Nödvändighetens palats, som stryker ut berättelsen om Oedipus från fortfarande fuktiga lertavlor. Fylld av Zeus medlidande skriver han i stället:
Människan är, till slut, en skadad kropp.
En skadad kropp som ligger där ingen lag
kan röra den. En skadad kropp som ligger
obegraven, utanför källan till rätt och fel.
Motivet förekommer också tidigare. Diktsamlingen A Gilded Lapse of Time (1992) utspelar sig i Dantes Ravenna, där en gobeläng av renässansbilder passerar revy. Här finns soldaten som vaktar Jesu grav och inte får somna:
I Palestina,
där du räknar stjärnor
för att hålla dig vaken,
finns en legend som säger
att världen byggdes
av ingenting.
Originalets betonade radslut suggererar fram ett somnambuliskt tillstånd. Bakom gravens murvägg ser soldaten drömlikt Rom rasa samman med arméer, kapplöpningshästar och massgravar. Och självklart somnar han. Han vaknar till en tom grav, där sprickorna i murväggen ovanför honom mångfaldigats:
Som om en kraft bakom väggen
tryckte sig emot dig
från andra sidan.
Med St. Matthew Passion återupptar Schnackenberg Kristusmotivet, sammantvinnat med frågan om skuld och försoning. En recensent iakttar hur hennes poesi för det moraliska misslyckandet bortom filosofins ljuskrets och in i mörkret efteråt. Just ordet ”mörk” upprepas genom dikterna. Omtagningarna blir till en skuggning av Bachoratoriets repeterade motiv. Det är mörkt i Jerusalem, i musiken, i poetens rum. Man påminns om hur Bach förmörkade klangfärgen i oratoriets korsfästelsescen för varje gång det framfördes.
”Poesi är ingen underhållning”, konstaterar Schnackenberg i en intervju, ”men en kallelse tillbaka; en återkallelse av oss själva till det vi kommit av.” Och hon fortsätter genom att tala om själva verkan i tragisk poesi, eller sublim musik: den kallar oss tillbaka, planterar oss i en mark där lovsång föds. Också i natten utan tröst.
I en sådan natt hejdar sig diktens jag, på väg att stänga av musiken. ”The Passion-sound”, som hon kallar det. Ett ljud som inte går att ta miste på. Med sin senaste diktsamling skriver sig Schnackenberg in i det ljudet.
Not
Gjertrud Schnackenbergs Matteuspassionen utkommer på Faethon under våren 2026 i svensk översättning av artikelförfattaren. Diktutdragen i texten är också översatta av artikelförfattaren.
Marie Tonkin är poet och kulturskribent.
Ur Signum nr 2/2026, s. 7–9.