av MAGDALENA DAHLBORG
I ett ovanligt skarpt uttalande, dessutom antaget med ovanligt stor enighet, riktade i november USCCB, den katolska biskopskonferensen i USA, kritik mot myndigheters bemötande av migranter. Det var ett anmärkningsvärt enigt uttalande, men samtidigt ett i en rad uttalanden av enskilda biskopar eller grupper av biskopar och andra kyrkliga representanter. Biskoparna har successivt blivit alltmer kritiska till landets migrationspolitik och även flera gånger vänt sig till domstol för att exempelvis kunna bedriva själavård bland migranter. Huvudfokus är dock upprätthållandet av varje människas värdighet och invändningar mot en hård retorik som utpekar migranter som farliga brottslingar.
Bakgrund
USCCB har ibland utpekats som politiskt intresserade endast av abortfrågan, men just i migrationsfrågor protesterade företrädare för biskopskonferensen även mot president Barack Obamas utvisningar av exempelvis ensamstående kvinnor med barn. Den katolska kyrkan i USA har många medlemmar med osäker juridisk status eller som har korsat landets gränser illegalt, och även en omfattande migrantsjälavård och många utländska präster och systrar.
Under president Donald Trumps första mandatperiod rörde protesterna framför allt situationen längs med gränsen, men efter det senaste valet trappades retoriken mot inflyttade upp från regeringshåll och biskoparna har känt sig tvungna att svara. Vicepresidenten J. D. Vance kritiserade tidigt under mandatperioden biskoparna för att ”berika sig på bidrag”. Han syftade då på det omfattande statliga stödet till biskoparnas arbete med att hjälpa (i landet lagligen inflyttade) migranters integration. I själva verket har det statliga bidraget varierat under olika regeringar och stundtals täckt stora delar av kostnaderna, upp till 95 procent, men inte allt. Att biskoparna skulle ha fått ett överskott är alltså felaktigt och vicepresidenten tog senare tillbaka anklagelserna, men inte i ett lika publikt sammanhang. Bidragen ströps när Trumpadministrationen stoppade allt bistånd, och USCCB drev i rättegång kravet att åtminstone få ersättning för redan utfört arbete, ett fall som avslutades på parternas begäran efter det att biskopskonferensen fått vad de begärt. I dag är biskopskonferensens migranthjälp ordentligt nedskuren och finansieras utan statliga medel. Det kan finnas skäl för fler organisationer att reflektera över sitt beroende av statligt stöd, världen över.
Förvar och själavård
Något som under hösten seglade upp som en konfliktfråga är tillgången till själavård för migranter satta i förvar, väldigt specifikt vid ICE-anläggningen i Broadview, som Immigration and Customs Enforcement (ICE) driver på Säkerhetsdepartementets (DHS) uppdrag. Såväl präster som systrar har tidigare utan problem kunnat bedriva själavård och förmedla sakramenten vid anläggningen, men de blev under hösten nekade med hänvisning till säkerhetsskäl och till att anläggningen inte är ett faktiskt förvar utan endast ett ”fältkontor” för tillfälliga inhysningar. Först sedan en domstol slagit fast att även de som sitter på Broadview har rätt att utöva sin religion, kunde två präster och en ordenssyster på askonsdagen möta intagna och även några av vakterna. På andra håll har det inte varit problem för själavårdare att komma in på anläggningar, och flera stift prioriterar institutionssjälavården såväl på fängelser som på förvar. Själavårdarna tillsammans med hjälporganisationer är viktiga vittnen om missförhållanden, vid sidan av det uppenbara att rätten att utöva sin religion måste gälla även för den som är inlåst.
Biskopar har uttryckt tydligt att de vänder sig mot hur människor verkar tas i förvar baserat på utseende och språk, snarare än för att de har begått brott. ”Detta är att förfölja människor som, lagligt eller ej, tilläts korsa en landsgräns och som nu utsätts för taktiker som orsakar stor rädsla och oro bland de mina. Det är en skymf mot mänsklig värdighet, och helt enkelt fel”, skrev exempelvis biskop Joseph Brennan i Fresno stift redan för ett år sedan. Flera biskopar har påtalat att de inte vänder sig mot att människor som begått svåra brott utvisas, utan situationen att ingen verkar gå riktigt säker även om de försökt göra allt rätt och att även barn drabbas och familjer splittras. Man vänder sig också mot de ovärdiga förhållanden som verkar råda vid en del förvar, där intagna har vittnat om bristande hygien, oätlig och gammal mat och stor trångboddhet. Biskoparna vänder sig också mot planerna att använda stora lagerlokaler som förvar. Biskop Cahill, som leder USCCB:s migrationskommitté konstaterar att ”planerna att placera tusentals familjer i enorma lagerlokaler bör utmana samvetet hos varje amerikan”. Han konstaterar också att staten inte direkt har något gott rykte när det gäller att hålla stora grupper i förvar, och att de som tjänar mest på den kraftiga expansionen är privata fängelseföretag.
Kyrkans vittnesbörd
I en rapport från USCCB och World Relief i mars 2025 framkommer att troligen omkring sex av tio av dem som ICE söker för utvisning är katoliker, och att nära var femte katolik i USA antingen själv riskerar utvisning eller lever med någon som gör det. Det har också varit oklarheter kring möjligheterna att förlänga arbetsvisum för kyrkligt anställda, som utländska systrar och präster. Just den frågan tycks vara löst, men den kan också innebära att regeringen får en hållhake på biskoparna, eftersom möjligheten att få och förnya visum går att ta tillbaka och därmed kan göra kritiken försiktigare.
Närheten till dem som utsätts innebär att biskoparna har direktkontakt med de människor som konkret drabbas av en politik som tycks inriktad på att visa tydliga resultat snarare än att hålla fast vid rättssäkra processer och att upprätthålla mänsklig värdighet, och det är också just detta biskoparna särskilt talar om i sitt gemensamma uttalande liksom i uttalanden från mindre grupper av biskopar regionalt. Präster, systrar och församlingsengagerade vittnar om hur människor är rädda för att komma till kyrkan, gå till skolan eller söka vård, och hur människor endast baserat på ursprung antas vara kriminella.
Biskoparna vänder sig också emot en retorik som utpekar inflyttade som mördare och narkotikasmugglare, och att brottet att i desperation olagligt korsa en landsgräns likställs med betydligt grövre brottslighet enligt inställningen att lagar är lagar och att den som uppehåller sig olagligt i landet är lika skyldig som den som också begått våldtäkter, rån eller mord.
Nyhetskrig
Det är uppenbart att diskussionen om migration och utvisningar i hög grad är ett nyhetskrig, och att den inställning man har beror på vilken vinkel man ser som mest rimlig. Den som är övertygad om att endast den som befinner sig olagligt i landet utvisas, står mot den som är övertygad om att migrationsmyndigheterna för att uppfylla kvoter tar i förvar alla som de hittar. Den som är övertygad om att inflyttade begår brott och hatar landet, står mot den som menar att de flesta är vanliga människor som försöker följa lagar och regler och bidra efter bästa förmåga. Den som menar att det mest värdiga är att upprätthålla lagar, står mot den som menar att det inte finns någon motsättning mellan att upprätthålla lagar och att behandla människor med värdighet, och kanske även att det finns orättfärdiga lagar. Den katolske gränspolischefen Tom Homan menar exempelvis i en intervju med EWTN:s ”The World Over with Raymond Arroyo” att de flesta som tas i förvar finns i brottsregistret. EWTN undersökte dessa siffror och skriver att forskningsinstitutet Cato tvärtom funnit att 73 procent av de förvarstagna helt saknas i brottsregistret och att endast 5 procent är dömda för våldsbrott.
Intervjun med Homan och EWTN:s kommenterande artikel belyser, förutom denna tydliga överdrift, just kriget om vinklarna skarpt. Biskoparna vänder sig emot aggressiviteten i utvisningarna, medan Homan påtalar hur en mer generös attityd leder fler att göra den livsfarliga resan över gränsen, hur öppnare gränser också underlättar trafficking och narkotikahandel och hur barn skadas när deras familjer gömmer sig och lever papperslöst i stor utsatthet: ”Det mest humana är att upprätthålla lagarna, det räddar liv.”
Om det tidigare har funnits en oro i USA för att katoliker på framträdande politiska positioner skulle gå i påvens ledband, torde såväl vicepresident J. D. Vance som Tom Homan och andra katoliker i administrationen just nu göra ett gott arbete med att radera den fördomen en gång för alla.
Inte bara där
Över stora delar av västvärlden skärps migrationspolitiken och retoriken mot inflyttade, i Europa snarare mot den som kommer från Mellanöstern eller från den afrikanska kontinenten. I Sverige finns det en debatt liknande den i USA, med skillnaden att det här är Svenska kyrkan som är det stora samfund som framför allt uttalar sig (med ungefär samma andel medlemmar, något större, av befolkningen som den katolska kyrkan i USA). Påven Leo har tydliggjort att han i migrationsfrågor har en liknande hållning som påven Franciskus före honom: länder har rätt att besluta om sina gränser men samtidigt en moralisk skyldighet att se Guds avbild också i främlingen, och att upprätthålla rättssäkerhet och mänsklig värdighet.
I den apostoliska uppmaning som påven Franciskus förberedde och påven Leo färdigställde som Dilexi te (Jag älskar dig. Påve Leo XIV:s apostoliska uppmaning om kärleken till de fattiga, översättning Anders Piltz, Veritas förlag 2026) citeras påven Franciskus: ”Varje människa är Guds barn! Han eller hon bär Kristi avbild! Vi själva behöver inse, och sedan lära andra att inse, att migranter och flyktingar inte bara utgör ett problem att lösa utan bröder och systrar att välkomna, respektera och älska. De utgör de tillfällen som Försynen ger oss att medverka till att bygga upp ett mer rättvist samhälle, en mer fulländad demokrati, ett mer enat land, en mer broderlig värld samt en öppnare och mer evangelisk kristen gemenskap.” Det är inte en politisk uppmaning utan en moralisk.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 2/2026, s. 4–6.