av gästkrönikör ANNA BJÖRKLUND
”Åååå, grattis!” Så säger man, det vet alla. Nyheten om ett kommande barn ska firas och gratuleras, ditåt tvingar artigheten.
Vi som varit sådana som kommit med nyheter om groende liv vet att ropen inte alltid klingar rent. För alstrandet av de nya, fräscha små människorna innebär alltid positioner som förflyttas och roller som byts, några som hotas och ett gäng som suckar. Att bära barn är en krigsförklaring.
I Lyra Eriksson Lindbäcks roman Genom delning (2025) blir den ena tvillingsystern rasande på den andras beslut att fortplanta sig, att generna hon delar ska överföras framstår för henne som ett brott och övertramp. Rent evolutionärt borde de närmaste alltid bejubla spridning av de egna anlagen, det har vi lärt oss i biologin. Likväl är verkligheten inte så enkel, människan inte rationell som växten.
Att göra det som i vår tid kallas för att skaffa barn är tvärtom att kasta sig ut, ensam. Är man inte två, plus en släkt? Jo, visst. På pappret, oftast. Vad en ung kvinna, gravid med sitt första barn, upplever är dock mer i klang med vad vi firar på Marie Bebådelsedag. Pappan kan ju både sjappa eller dö eller en kombination av båda, för detta finns en del historiska stöd som matchar den djupa känslan av att stolt och allena bära på miraklet. Vi, mödrarna, varken får eller kan vika varken av eller hädan.
Bland släktens auktoriteter skapar graviditeter oro. Alla vet att framtida stjärnskott kan hittas i vilket loppigt barnhem som helst, kungens son kan mycket väl vara en idiot. ”Härskare skall störtas och ringa upphöjas”, som Maria sjunger när ängeln gett henne uppdraget, de två strecken på stickan. Barnen vänder världen upp och ner med samma säkerhet som att en pannkaka gräddas och vänds. Nya barn är bland vissa en obekväm påminnelse om alltings förgänglighet, om de oberäkneligt fördelade talangerna och om maktens snabba skutt.
Nej, att bära barn handlar inte om vare sig par eller släkt, att gå in i moderskapet är ett i grunden ensamt val, precis som när ängeln Gabriel hälsar på Maria. Ett beslut om något obekant och outbytbart, självklart skräckinjagande och ändå det enda riktigt hoppingivande.
När Maria tar sig an sin uppgift öppnar hon dörren för livet och därmed för kaoset. Likt alla blivande mödrar kan hon inte förutsäga sin framtid. Vad barnet kommer att behöva är oklart, det enda hon vet är att hon på något sätt kommer att leverera det. Vilken sorts barn hon kommer få går inte att säga och vilka ringar han ger på vattnet kan hon inte förutspå. Ändå gör hon det, låter all ordning hon tidigare bett om stå åt sidan.
Allt färre kvinnor väljer att göra detta vansinniga, livsbejakande kast. Barnafödandet i Sverige är på den lägsta nivån någonsin och hela världen (utom Subsahariska Afrika) följer ungefär samma mönster. De bokstavligen fruktlösa försöken att lösa problemen handlar alla om ännu mer bekvämlighet och ännu större ekonomisk trygghet. Berättelsen om den ogifta tonåringen som utan vidare medel eller möjligheter bär fram världens frälsare har de uppenbarligen inte läst. Att bära barn är ingen vinstkalkyl, det är att lägga sig i Hans händer.
Anna Björklund är kulturskribent.
Ur Signum nr 2/2026, s. 3.