av FREDRIK HEIDING
Marknadsekonomiska kategorier dominerar vår samtid. Allt ska beräknas, utvärderas, vägas och mätas i syfte att kartlägga marknadsvärdet. Vi ser det i den ekonomiska världen men också inom exempelvis sjukvården, skolan och idrottsrörelsen. Data (statistics) is king. Kyrkan är kritisk till ohämmad kapitalism men principiellt positiv till marknadsekonomi. Samtidigt bör hon bevara sin egen identitet, sitt eget språk och sina egna kriterier.
Kan det vara så att kyrkan okritiskt har övertagit värderande perspektiv som i grunden är inkompatibla med hennes riter, synsätt och andliga kärna? Den frågan ställs till den katolska kyrkan men verkar även vara relevant för andra kristna samfund. Tillspetsat formulerat: har kyrkan sålt sin ovärderliga själ?
Låt oss ta några exempel. Rekordmånga pilgrimer vandrade till vallfartsorten Santiago de Compostela under 2025. Rapporter berättar om det totala antalet, om pilgrimernas nationella härkomst, om deras motivation (mer eller mindre religiös) samt om antalet tillryggalagda kilometer. Glädjande, men det är något som skaver. Själva syftet med en pilgrimsvandring handlar om något helt annat än vad som kan fångas i kvantifierbar dokumentation.
På ett liknande sätt utvärderas gudstjänster, föredrag, konserter, ungdomsläger och olika evenemang. Hur många kom? Det låter bra om ett evenemang var välbesökt, gärna fullsatt, allra helst knökfullt plus lång väntelista och ringlande köer utanför. Till och med efter en begravning beklagar man inte först och främst sorgen utan insisterar på att få veta om det kom mycket folk. Den första frågan någon ställer om kyrkliga institutioner brukar förresten vara: Hur många studenter har ni? Hur många prenumeranter? Hur många församlingsmedlemmar? Givetvis är det ett naturligt och oskyldigt sätt att få ett grepp om saken. Men indirekt vill man kanske egentligen veta: Hur populära är ni då på marknaden?
En färsk tendens som går i samma riktning är att retreater på vissa reträttgårdar i Europa utvärderas grundligt. Efter omkring en veckas andliga övningar i stillhet bedöms hur pass bra den andliga vägledaren som deltagarna haft dagliga samtal med har varit. Arrangören undrar: Är deltagarna nöjda med tjänsten? Ganska rigorösa undersökningar genomförs för att få svar.
Marknadsperspektivet präglar förstås inte precis allting som sker i religiösa sammanhang. Ändå är det instruktivt att tolka hur rollerna fördelas som vore de producenter och konsumenter. Kyrkans ämbetsbärare och annan personal tillhandahåller en produkt vilken de troende efterfrågar. Praktiserande troende betraktas som kunder eller kanske omedvetet ser sig själva som sådana. Tanken är inte ny. Redan någon gång på 1980-talet uppfattades den katolska kyrkan som ett tjänsteföretag – tyska teologer talade om kyrkan som ett Dienstleistungsgesellschaft. Det ansågs vara problematiskt, därför att alla döpta hör till kyrkans gemenskap och förväntas engagera sig. Att fenomenet också finns i andra trossamfund i Sverige visar Per Pettersons avhandling Kvalitet i livslånga tjänsterelationer: Svenska kyrkan ur tjänsteteoretiskt och religionssociologiskt perspektiv (2000).
Nu måste man naturligtvis akta sig för att kasta ut barnet med badvattnet. Kvantifiering kan givetvis vara av godo och ett visst marknadstänkande kan utgöra underlag för eventuella satsningar. Vi behöver därför kriterier för att avgöra när mätningarna är till gagn och när de blir försåtliga. Det är nödvändigt att urskilja vad som stärker och vad som försvagar kyrkan när hon ägnar sig åt att marknadsföra och utvärdera.
Självfallet ska kyrkliga verksamheter genomlysas, dels i syfte att utvecklas och förbättras, dels för att skapa transparens och att motverka ogynnsamma strukturer ända till missförhållanden. Undersökningar behövs också för att bedöma om man ska fortsätta med en verksamhet eller inte. Att satsa på större projekt utan data vore ansvarslöst, som exempelvis att grunda en ny församling. Stockholms katolska stift förfogar över viss statistik och anekdotisk kunskap. Samtidigt har en ordentlig sociologisk undersökning efterlysts, som enligt etablerad akademisk standard också har kvalitativ karaktär.
Hur stort värde satsningar som livestreaming och poddsamtal har, är en berättigad fråga för kyrkan. Det beror delvis på antalet besökare och deras upplevelser. Kristna röster i sekulära medier lär dessutom ha fått tillgång till plattformar i allt större utsträckning, inte för att redaktörer och programledare vill vara snälla utan för att kyrklig orientering helt enkelt läses och lyssnas på. Läsar-, lyssnar- och tittarsiffror styr beslut att ge utrymme för mer kristendom i det offentliga rummet.
Men kärnan i kristen tro och praxis är omvändelse, vördnad, tacksamhet, kontemplation, nästankärlek. Gudstjänsten firas för Guds och för sin egen skull. Kristendomens essens är omätbar. Det gäller att slå vakt om dessa värden som bör utgöra den kompromisslösa referensramen. Dessutom ingår det i uppdraget att utgöra en motkultur, ett korrektiv, utan att förvänta sig applåder.
I detta sammanhang är det värt att påminna om Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans från 2018. Den fick stort genomslag (förlåt, gick ej att motstå frestelsen) med sin kritik av New Public Management som präglar exempelvis sjukvården. En viss sorts kunskap och vissa erfarenheter varken kan eller ska mätas, poängterar Bornemark, och hävdar att det i synnerhet gäller humaniora, religion och kulturlivet. Kravet på dokumentation liksom fyrkantiga regler och normer får inte kväva mänskliga egenskaper som omdöme, intuition, medkänsla, tyst kunskap. Det ska här framhållas att kyrkans folk i såväl muntliga berättelser som texter av olika slag vanligtvis just återger personliga erfarenheter av mötet med Gud i en språkdräkt som inte är marknadsekonomisk. Fixeringen vid siffror är trots detta så påtaglig att den tar överhanden.
Det finns alltså för- och nackdelar med intresset för statistik. Finns det då några vägar framåt? Möjligen kan Apostlagärningarna i Nya testamentet fungera som en mall. Redan då var man intresserad av statistik: ”De som tog till sig hans [Petrus] ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen” (Apg 2:41). Och man kan säga att Paulus i sina brev utvärderade de olika församlingarna. Men såväl Apostlagärningarna som Paulus brev handlar mest om Jesus Kristus, frälsningen, bön, dygder och laster. Hans budskap om dårskap för Kristi skull går bortom alla kalkyler.
Sedan är det ju så, handen på hjärtat, att varje missionär bär på en längtan att förkunna det kristna glädjebudskapet på ett sådant sätt att det når ut och berör. All möda och alla insatser ska helst ge frukt. Avkastningen, skördens omfattning, är man tveklöst nyfiken på. Men det finns gränser för vad som kan och bör vägas och mätas.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 2/2026, s. 1–2.