av FREDRIK HEIDING
– Samtal med unga polska katoliker.
Hur är livet för unga vuxna katoliker i den polska missionen? Signum fick tillfälle att samtala med syskonen Adelia och Karol Walko som hör till den polska missionen vars gudstjänstliv äger rum i S:t Johannes kyrka inom ramen för S:ta Eugenia församling i Stockholm.
Adelia (26 år) har nyligen tagit läkarexamen – hon fick sin utbildning i Polen – och är på väg in i arbetslivet. Hon är numera med i styrelsen för Polska unga katoliker i Sverige (PUKiS) och i Emmaus, som är en lokal ungdomsförening i den polska missionen.
Karol (28 år) har varit ordförande i Sveriges Unga Katoliker (SUK) och är numera suppleant i SUK:s förbundsstyrelse. Yrkesmässigt är han ekonom och dessutom engagerad i polska scoutrörelsen.
Fredrik Heiding: Hur har det varit att växa upp som katolik i Sverige?
Karol: Vi polska katoliker har haft en unik situation eftersom vi alltid firat mässan på polska och haft egen katekesundervisning i Johanneskyrkan. Det har kanske varit lite isolerande, vi har inte varit särskilt integrerade med andra katoliker i Sverige. Vår familj bor väldigt nära kyrkan också. Vi har vuxit upp på det sättet och aldrig tänkt på möjligheten att gå till en annan kyrka, trots att till exempel S:ta Eugenia kyrka bara ligger på en kvarts gångavstånd. Jag hade inte varit i kontakt med katoliker från resten av stiftet förrän jag flyttade till Linköping för att studera på universitet. Först då när jag var 21 år gick jag i katolsk mässa på svenska och fick lära mig Fader vår och Var hälsad Maria och andra böner på svenska.
Har du en liknande erfarenhet, Adelia?
Adelia: Ja, men jag tänker lite mer kring hur det är att vara praktiserande kristen i Sverige och personligen har jag inte upplevt några större svårigheter. Jag vet att många känner sig utanför eller upplever att det uppfattas som konstigt att vara troende. Men som tur är har jag inte haft något större problem med det, även om man ibland känner sig lite obekväm när man ska svara på vissa frågor.
Sådana frågor dyker upp ibland?
Adelia: Ja, precis, i skolan eller bland vänner. Nu är Sverige ett väldigt mångkulturellt land och det finns många andra troende, inte bara kristna, som förstår vad tron kan betyda. Det är inte så ovanligt att vara troende eller att tillhöra någon religion.
Karol: Jag tror ändå att de flesta i Sverige inte är troende och det har pågått i typ en hel generation nu. De flesta vet inte ens vad kristna tror på; vem Jesus egentligen är förutom att han var någon profet som levde för 2 000 år sedan. Då har jag känt att det faktiskt har varit ganska enkelt, i alla fall under studietiden på universitetet. Jag var öppen med tron, och speciellt under studietiden är folk ganska öppna för olika uppfattningar och idéer. De var nyfikna och undrade hur jag tänker. Under gymnasiet var det däremot kämpigare att försvara sin position i olika moraliska frågor. Under tonårstiden var det mycket mer emotionellt än senare i vuxenlivet.
Under studietiden blev jag mycket mer bekväm i min tro, när jag flyttade till Linköping och började gå till svensk mässa och lärde känna katoliker i stiftet, inte bara i Linköping utan också genom SUK runt om i Sverige, och sedan på Världsungdomsdagen. Då fick man se hur stor kyrkan är och att det inte bara är polacker som är katoliker – det är faktiskt en världsvid gemenskap och alla har sin plats i kyrkan. Då blev jag också mer intresserad av kyrkohistoria och teologi, började läsa mer om katekesen igen. Jag blev riktigt påläst och började praktisera min tro med större engagemang än tidigare. Det blev en sorts vändpunkt eller i alla fall att man hittade rätt riktning.
Adelia, du gick läkarlinjen i Polen och har kanske andra erfarenheter än de Karol gjorde vid ett svenskt universitet.
Adelia: I Polen var det väldigt naturligt att vara katolik och leva i tron. Det kändes inte jobbigt att praktisera sin tro, inte heller bland dem som inte var troende.
Mötte du polacker som saknade tro?
Adelia: Ja, under studierna kände man sig lite ensam. Bland medicinstudenter kändes det inte naturligt att vara troende, särskilt inte när kontroversiella frågor togs upp. Men det visade sig att en del medicinstudenter faktiskt var troende.
När jag lärde känna ungdomar i katolska ungdomsgrupper i olika kyrkor blev jag lite chockad över att upptäcka att de också studerade medicin. De berättade att de på seminarierna och föreläsningarna inte höll med om allt utan ville ställa frågor, men inte riktigt vågade.
Var du själv återhållsam med att ta upp etiska frågor?
Adelia: Ja, man påbörjade inte några diskussioner eller så. Men annars till vardags då var det inga problem. Jag hade tillgång till kyrkor överallt och min tro fördjupades under studierna. De två sista åren fick jag möjligheten att bo väldigt nära en kyrka, i ett studentboende som en församling hade öppnat. Det var en stor välsignelse.
På vilket språk ber du? På polska under uppväxten, antar jag.
Adelia: Tron har varit en helt naturlig del för våra föräldrar och för hela familjen. Vi värnade tron. Vi lärde oss alla böner och katekesen på polska. Min första kontakt med svenska katoliker var runt 2016 då jag skulle åka på Världsungdomsdagen tillsammans med Sveriges unga katoliker. I och med det behövde jag lära mig olika böner på svenska. Jag är jättetacksam för att jag åkte med dem för jag var också väldigt osäker som man är i tonåren. Man vill passa in, och man kände ingen. Men det var en vändpunkt i min tro. Där började jag förstå den mycket bättre och det var en underbar känsla att vara bland unga som tänker likadant, som har samma tro och samma värderingar. Det var också extra speciellt eftersom Världsungdomsdagen 2016 ägde rum i Kraków.
Där träffade jag nya vänner, inte bara polacker. Men annars under gymnasietiden gick vi inte så mycket i S:ta Eugenia, till exempel, eller i andra svenska katolska församlingar. Mitt andliga svenska språk utvecklades gradvis. Jag åkte på några världsungdomsdagar, stiftsungdomsdagar samt nordiska ungdomsdagar.
Ni båda har varit mycket utåtriktade. Gäller det generellt i den polska missionen?
Karol: Man kan fastna i en bubbla. Det är väl naturligt att varje folkgrupp vill ha en tillhörighet där de bor. Vissa är kanske mer måna om det än andra. Men det beror också på trycket utifrån. Om man känner att man saknar tillhörighet så försöker man anpassa sig. Men om man har möjligheten att liksom rymma eller gömma sig någonstans i sin identitet då är man gärna kvar med den. Jag tror det är det som händer i den polska missionen. Kanske inte så mycket nu längre efter pandemin. Man har mer kontakt med sina församlingar. Dessutom stängdes Johanneskyrkan ner på grund av renoveringen under två år och folk började gå till sina församlingar i stället, där vissa har mässan också på polska, medan andra bara har gudstjänster på svenska eller engelska. Därigenom började man dras in mer i kyrkolivet i sin församling. Men den äldre generationen polacker lever nog fortfarande kvar i den gemenskapen av folk som inte har någon kontakt med den katolska kyrkan på andra håll.
Möter du som ekonom och du som håller på att bli läkare utmaningar att vara katolik i det sekulära samhället? Man kan betrakta det så att kyrkan huvudsakligen är en motkultur, alltså erbjuder alternativ vad avser religiös tro och värderingar. Den andra ytterligheten skulle vara assimilering; att på något sätt anpassa sig. Ja, och så kan det finnas något mitt mellan. Var skulle ni placera er själva på ett sådant spektrum?
Adelia: Jag tror att jag har många svårigheter framför mig i min yrkesroll som läkare, med många etiska frågor, speciellt här i Sverige. I Polen skulle kanske vissa aspekter vara lite enklare eftersom vissa saker är olagliga. Nu tänker jag först och främst på abort. I Sverige ingår det som en del av rollen som läkare. Redan nu ser jag vissa inriktningar för en läkare som är oförenliga med min tro och moral, och som jag inte vill specialisera mig till. Men jag tror att jag som katolik och läkare också har en viktig roll att på något sätt evangelisera och förklara varför jag tror.
Karol: Jag är ganska hård i moraliska frågor. Det finns en fast gräns som man inte överträder. Men man kan alltid välja den retorik som är mest lämplig för situationen. Det är inte alltid så lätt att tänka på vilken situation man befinner sig i. Men man får göra det bästa man kan. Man träffar olika människor med olika bakgrund och med olika erfarenheter. Vissa reagerar känslomässigt på moraliska frågor eftersom det kan vara väldigt personligt och då har svårt att följa ett rationellt resonemang. Det har att göra med, tror jag, uppfattningen att alla har rätt till sin sanning. Men vi vet ju att det bara finns en sanning i det hela och hur man navigerar runt den, att få folk att ena sig runt sanningen, det är det svåra.
Kyrkan existerar inte för att bli förändrad av världen, utan den ska förändra världen genom sina budskap, särskilt kärleksbudskapet som är det viktigaste, och förmedla sakramenten utåt i världen. Men då gäller det att man förstår den värld man lever i, att man deltar i samhället och i diskussioner kring viktiga frågor. Alla måste inte göra allting, men vi kan inte gömma oss heller. Det vore bekvämt att bara leva i sin egen gemenskap, men vi ska förkunna Guds ord i vartenda hörn och då får man ta den utmaningen och faktiskt komma ut till folk – på jobbet, på gatan, i butiken, var som helst.
Du strävar efter är att förstå omgivningen när du samtalar. Rör du dig också i sociala medier? Hur går det i så fall att kommunicera i den världen?
Karol: Jag använder i synnerhet Instagram och Twitter (eller X) lite nu och försöker i alla fall komma vidare med mitt budskap. Där går det ofta bra. Men problemet kan också vara anonymiteten, som samtidigt är en gåva för att man tryggt kan uttrycka sina åsikter. Det är ingen som förföljer en för det, men, ja, folk är mycket mer aggressiva på nätet och tar inte alla diskussioner på lika stort allvar. Det är dessutom mycket enklare att attackera någon annan osakligt när man inte längre har några argument. Vi lever i en polariserad värld och det kan vara svårt att få fram en position och få folk att förstå att man argumenterar för den av god vilja, att det inte handlar om att jag ska bestämma över vad du ska göra.
Adelia, vilka kanaler väljer du?
Adelia: Jag är öppen med min tro på sociala medier, även om jag sällan ger mig in i längre diskussioner. Det är något jag gärna vill utvecklas i, och jag hoppas att fler unga i kyrkan också får verktyg att uttrycka sig klokt och respektfullt när moraliska eller teologiska frågor kommer upp. För mig har den största utmaningen varit att hitta det rätta språket – att på ett lugnt och tydligt sätt kunna förklara grunderna för varför jag tror som jag gör och varför jag ser det som gott och sant. Det handlar inte om brist på övertygelse utan om att vilja uttrycka min tro på ett sätt som verkligen gör den rättvisa.
Hur gör ni i SUK för att hjälpa ungdomar att navigera som katolik när det uppstår argumentation? Tas detta upp på läger eller vid olika träffar?
Karol: Ja, särskilt omtalade teman har berörts flera gånger på riksläger, till exempel vetenskap och tro, livet, respekt för människors värdighet. Vi har bjudit in bland andra jesuitpater Mikael Schink och Benedicta Lindberg från Respekt. Då har vi fått öva oss i att argumentera, att framställa både den ena och den andra sidans argument och att föra en debatt. Sen får vi också upplysning om vad den faktiska katolska tolkningen av frågan är. På det viset samlar man litet erfarenhet och kan tillämpa det vi övat på i praktiken. Omkring 40 lokalföreningar inom SUK gör dessutom sina egna evenemang med inbjudna gäster som håller föredrag och inleder diskussioner.
Adelia: Det är också viktigt att höra vad ungdomarna har att säga, vilka teman de vill prata om eller vilka frågor som är viktiga för dem, i ett öppet forum som till exempel ”Fråga prästen”. Det hade vi senast på Nordiska Ungdomsdagen fast då var det ”Fråga biskopen”. Vi har en ungdomsförening, Emmaus, i den polska missionen och alla barn som går på katekesen tillhör den. Tanken med Emmaus är att barn som slutar katekesen efter årskurs nio fortfarande ska ha en plats där de kan träffas. Speciellt då i gymnasiet där man inte alltid har riktig kontakt med andra katoliker. Det är också något vi vill utveckla. Locka ungdomarna att stanna, att de har en plats där de kan diskutera sådana frågor och vara bland andra unga med samma värderingar.
Om man jämför hur det är att fira mässan på polska i Johanneskyrkan med att fira mässa på svenska i en församling, upplever ni någon skillnad?
Karol: Med tiden har jag blivit mer neutral gällande det där. Men det som jag inte släpper är alla polska kyrkosånger och psalmer som vi sjunger särskilt under julen. Många gamla polska traditionella julsånger som inte finns i samma mån någon annanstans. Ett tjugotal julpsalmer kan jag och många andra utantill. I många polska församlingar saknas sångböcker – sångerna är någonting som har levt genom familjerna och i församlingen. Nu för tiden projiceras texten på display i kyrkan, vilket jag tycker är lite störande, och inte särskilt estetiskt heller. Man ska kunna sångerna utantill. Trots det uppskattar jag att det finns kyrkböcker som Cecilia, särskilt med tanke på att latin saknas hos oss, det finns inte över huvud taget i den polska missionen. Det är ingen som ens har hört om Salve Regina, om man nu inte går i sin församlingskyrka. Sanctus, Credo och så vidare är alltid på polska. När ingen del av mässan är på ett gemensamt språk kan det vara svårt för utomstående att delta. Därför gillar jag också hur mässan firas i svenska församlingar, där det skapas en större öppenhet för många fler att delta.
Adelia: Jag håller med Karol i alla de här punkterna faktiskt. Den polska mässan har alltid varit det mest normala och naturliga för mig. Men ju oftare jag gick på en svensk mässa, desto mer tyckte jag om det. I mässan på polska säger eller sjunger man alla böner automatiskt med alla andra. Medan i mässan på svenska behöver man tänka efter. Då hör jag alla ord och jag förstår vad det är jag säger – och på det sättet fokuserar jag bättre och är mer medveten om vad det är jag ber. Ibland till och med när jag ber rosenkransen själv, då går jag över till ett annat språk, till exempel svenska, för att fokusera mer på orden.
Låt oss gå över till frågan hur ni ser på den katolska kyrkan i Polen. Jag förmodar att era föräldrar och far- och morföräldrar har en annan upplevelse av det polska samhället och kyrkan från förr. Du Adelia har ju bott i Polen, vad är ditt intryck?
Adelia: Ja, den katolska tron är en del av det polska samhället, en mycket naturlig del av polackernas liv. Under de senaste åren har nog många fjärmat sig från tron, även om man till exempel döper sina barn bara för att det är en del av kulturen. Men många unga har valt att inte ens döpa sina barn eller gifta sig i kyrkan.
Karol: Det var annorlunda i våra föräldrars generation när Polen var ett kommunistiskt land fram till 1989. De hade också från 1978 en påve som var polack och kyrkan var statens fiende och många präster och biskopar fängslades på grund av tron, de anklagades för att spionera för Vatikanens räkning. Allt detta stärkte polackernas tro, de flesta var inte en del av regimen. Det var svårt att leva i Polen på den tiden, och kyrkan och tron var någonting som skapade gemenskap och byggde kyrka i samhället och det levde vidare efter kommunismens fall med Johannes Paulus II och sedan ett tag till. Denna entusiasm har dött ut lite grann, tror jag. Kyrkan har nog tagit för givet att alla polacker var troende och speciellt under dessa hårda tider har det varit en tillflykt för människorna att gå till kyrkan och samlas kring tron och se sig själva liksom på korset också på något sätt, att de delar smärtorna, lidandet. Kyrkan har gjort sig till en auktoritet som folk inte respekterar fullt ut, speciellt hos den yngre generationen. Många nya unga präster förstår hur unga tänker nuförtiden. Men en del ungdomar har gett upp tron, även om traditionerna lever vidare som i Sverige. Man döper barnen i kyrkan och firar fettorsdagen som motsvarar fettisdagen i Sverige. Man äter pączki som är en sorts polska munkar.
Adelia: Jag vill bara lägga till att eftersom tron är lite av en naturlig del av livet i Polen går man kanske till kyrkan av tradition medan här i Sverige – som jag ser det i alla fall – väljer man medvetet att gå till kyrkan och det känns som om församlingarna har en bättre gemenskap. Att man satsar på katekes, föreläsningar och så vidare. Det är mer medvetet.
Är det lättare att vara katolik i Sverige än i Polen?
Karol: Jag tror det kan vara lättare att utöva sin tro i Polen. Man har tillgång till kyrkor och präster överallt, på varje gata. Det har vi inte i Sverige. Men jag tror att man har en starkare gemenskap bland katoliker i Sverige än i Polen. Till exempel kyrkkaffe, det existerar inte i Polen eller väldigt sällan, och så är det nog i de flesta katolska länder som Spanien, Portugal och Frankrike. USA är speciellt, för där är det stort vet jag, till exempel i den polska församlingen i Los Angeles. Mina föräldrar bodde där och varje söndag var det kaffe efteråt och då satt de där i flera timmar. Men det saknas i Polen eftersom alla är katoliker och går tillbaka till sin familj och äter lunch. Man behöver inte den gemenskapen. Men i Sverige är det mer av ett behov eftersom man sällan har kontakt med andra katoliker under veckan. Det kan vara utmanande att vara katolik till vardags jämfört med i Polen där det är mer naturligt och man förstår var åsikterna kommer ifrån.
Om ni får drömma, hur skulle ni vilja utveckla verksamheten för ungdomarna i Johanneskyrkan? Det finns en jättefin, nyrenoverad sal i Johanneskyrkan nu.
Adelia: Ja, först och främst att vi får använda den salen när den blir tillgänglig. Då kanske vi kan ha något slags kyrkkaffe på söndagar i alla fall. Jag skulle jättegärna vilja att ungdomar efter årskurs nio vill komma till föreningen Emmaus som jag vill satsa mycket på; att den växer, att vi har regelbundna möten och att det kommer vara attraktivt för ungdomar där de också kan lära känna andra unga polacker med samma tro. För just den här lokalföreningen är ju på polska. Det skulle också vara kul om vi kunde integrera mer med andra lokalföreningar så att de också kan träffa andra och sedan lära sig om Sveriges unga katoliker; men också med de äldre som har kommit till kyrkan i 20, 30 eller 40 år till och med.
Karol: Det vore bra att utveckla mötena till någonting som händer regelbundet. För nu har det varit långa pauser mellan ganska spontana möten och det kan vara bra för vissa speciella tillfällen, men för ungdomarna tror jag det är bra att veta att det alltid finns någonting som de kan gå till när de känner för det. Det ska alltid vara tillgängligt, alltid öppet. Om de kommer fem gånger i rad får de kanske ett tema som talar till dem på mötet och träffar människor som de känner ett starkt band till. Sedan kan man bygga vidare på den relationen och utvecklas i tron. Och det finns ju plats för det också. Vi har ett kapell och ett oratorium bredvid, på Södermalm.
Adelia: Kanske är det värt att nämna att det är salesianer, don Bosco-salesianer, som jobbar i den polska missionen. Vi behöver fokusera mer på don Boscos andlighet, vad den betyder och vem han var. Den andligheten lever ganska mycket inom mig. Jag hade kontakt med salesianerna i Polen när jag bodde där och har sett hur deras olika organisationer, grupper och läger fungerar. De har en lång tradition av ungdomsverksamhet.
Önskar ni sprida mer kunskap om salesianernas spiritualitet?
Karol: Ja, det är en form av arbete som man kan utföra mer praktiskt, tror jag. Det liknar scouterna där man kan utveckla sina förmågor, man lär sig färdigheter som kan vara tillämpbara för den personliga utvecklingen, familje- och yrkeslivet.
Intressant parallell med scouterna.
Karol: Ja, scouterna kom lite senare. Don Bosco dog 1888 och scouterna bildades 1908. Det är samma tänkesätt i grunden, tror jag, att man såg ett gäng stökiga ungdomar i de snabbt växande städerna vid tiden efter industrialiseringen. Många barn och ungdomar tvingades arbeta och saknade något meningsfullt att göra på fritiden. Då försökte både don Bosco och Robert Baden-Powell, grundaren för scouterna, hitta någonting nytt för dem att göra, till exempel olika former av lek som utvecklar både kroppen, sinnet och själen ute i naturen.
Om ni fick en minut med påven, vad skulle ni säga?
Adelia: Om jag fick en minut med påven skulle jag uttrycka min uppskattning för kyrkans rika tradition och betona hur viktig den liturgiska gemenskapen är för de troendes liv. Jag skulle lyfta fram hur värdefullt det är att bevara och fördjupa förståelsen för mässans ritualer och symboler. I en tid där mycket går snabbt tror jag att många längtar efter att återupptäcka den djupare betydelsen av kyrkans traditioner – och jag skulle uppmuntra ett fortsatt fokus på att hjälpa människor att leva dem fullt ut.
Karol: Han tog sitt namn efter Leo XIII som också levde i en tid av förändring, industriella revolutionens tid och dess effekter. Vi lever i en värld som snabbt utvecklas, en digitaliserad värld med många osanningar. Det är svårt i informationsåldern men också nu i en övergångsfas till någonting annat med mera automatik där människan har en mindre roll i produktionsprocessen och våra framtida jobb kan se annorlunda ut. Det är viktigt för oss att höra en röst om hur vi ska ta ställning till automatiseringen, AI-genererad information och en förändrad arbetsmarknad. Jag tror inte att många människor blivit negativt påverkade av det hela i sina arbetsförhållanden. Men man förlorar mycket i kritiskt tänkande.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 3/2026, s. 11–17.