av ANNA ANGELIKA DRIGO
Sverige är ett slående exempel på en religiös paradox. I ett av världens mest sekulariserade länder, där medlemskap i den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan stadigt sjunker, växer den katolska kyrkan lugnt och stilla. Denna tillväxt kommer främst från invandrare, däribland polska immigranter. De polsktalande katolikerna har påtagligt ändrat det katolska landskapet i Sverige. Polacker är den fjärde största invandrargruppen i Sverige efter personer från Finland, Syrien och Irak, och de är en av de största bland de mer än sjuttio olika nationaliteter som finns i den katolska kyrkan i Sverige. Så vilken roll spelar Polska Katolska Missionen, Polska Misja Katolicka (PMK), i det religiösa, sociala och kulturella livet i dagens Sverige?
PMK:s ovanliga institutionella position hör till det som ger den inflytande. Missionen är en del av den katolska kyrkan i Sverige och arbetar nära stiftsbiskopen. Men den är ändå tillräckligt självständig för att kunna fylla de svenska polackernas andliga och kulturella behov. Missionen har en blandad struktur sedan 1991, då den tidigare nationella Polska Katolska Missionen i Sverige (officiellt grundad 1953 med säte i Malmö) omorganiserades till tre oberoende centra i Malmö, Göteborg och Stockholm. Dessa är oberoende av de lokala församlingarna men står under biskopens auktoritet och följer församlingarnas geografiska gränser. Det som startade med enstaka etniska kaplaner har utvecklats till ett nätverk av permanenta centra som regelbundet erbjuder gudstjänster, katekes och sakramentsförvaltning på polska. De utgör nu en integrerad del av stiftets struktur.
Främlingar blev grannar
Den polska själavården i Sverige började för mer än ett sekel sedan. År 1914 anlände Ursula Ledóchowska (numera helgonförklarad, och syster till tidigare generalföreståndaren i Jesuitorden Włodzimierz Ledóchowski) till Stockholm och hon började organisera omfattande sociala, religiösa och pedagogiska aktiviteter, och hon underströk sitt polska ursprung vid en tidpunkt när Polen inte fanns på världskartan. Det är viktigt att förstå att katolicismen historiskt har varit nära förbunden med den polska nationella identiteten och därför spelar en viktig roll i hur många polska migranter förstår sin polska identitet.
Senare tog Herman Burzcyk initiativ till polsk pastoral verksamhet. Han var salesian och den ende polska prästen i Sverige vid tidpunkten. År 1930 grundade han med sin ordensbroder Leon ett litet katolskt kapell på Bergsgatan 11 i Stockholm och även ett barnhem som kallades ”Don Bosco-hemmet”. Ognisko Polskie (den polska härden) grundades 1934 för att främja polsk kultur och andligt liv i den polska gemenskapen i Stockholm, bland annat genom att ordna månatliga polskspråkiga gudstjänster i olika kapell.
Det fanns en mindre polsk gemenskap i Sverige redan före andra världskriget och ett tusental polska säsongsarbetare, som 1925 lyckades bygga en katolsk kyrka tillägnad Jungfru Maria i Oskarström i Halland. Men under kriget skedde dramatiska förändringar som inledde en stadig tillväxt av den polska diasporan i Sverige. Omkring 14 000 polska medborgare kom till Sverige från nazistiska koncentrationsläger 1945 genom en räddningsaktion från Röda Korset och FN-organet UNRRA (United Nations Relief and Rehabilitation Administration). De togs till svenska sanatorier för vård och behandling. Av de judiska överlevande som fördes till Sverige utgjorde polska judar en av de största grupperna, uppskattningsvis flera tusen (cirka 5 000 eller till och med hälften av det totala antalet), men bland de polska flyktingarna fanns också präster och nunnor som själva hade överlevt nazistisk förföljelse. Hälften av dessa flyktingar återvände till Polen efter några månader och andra flyttade vidare (de flesta till Storbritannien, USA, Kanada och Australien) men ungefär 5 000 stannade i Sverige. Det var inledningen av en omfattande polsk migration till Sverige, vilket skapade ett starkt behov av pastoral omsorg.
Utvecklingen av det polska pastorala arbetet efter kriget är nära förbundet med prästen Czesław Chmielewski som blev dess arkitekt. Han skickades till Sverige av militärbiskopen Józef Gawlina tillsammans med flera andra militärkaplaner som själva varit koncentrationslägerfångar. Från 1946 reste han hundratals mil runt i Sverige och samlade polacker för att kunna bedriva kyrkligt arbete. Han ordnade religiösa och patriotiska högtider som bidrog till de utspridda katolska polackernas tro och nationella identitet. 1952 kröntes hans arbete med officiellt erkännande genom en överenskommelse med biskop Müller om att upprätta den polska missionen med högkvarter i Malmö. Följande år utfärdade påven Pius XII bullan Profecit in Suecia som upprättade Stockholms katolska stift för katoliker i hela Sverige. Samtidigt gav Heliga stolen officiellt erkännande till PMK med grund i den apostoliska konstitutionen Exsul familia.
Fader Chmielewski blev PMK:s förste rektor och innehade denna position ända till 1991. Han ledde alltså arbetet i nästan fyra decennier. I samarbete med det polska pastoralcentret i Rom och med det katolska stiftet i Sverige gav denna organisation större effektivitet och tydlighet i relationerna med de lokala församlingarna i Sverige. Men en ständig prästbrist och de stora avstånden i Sverige förblev stora utmaningar i arbetet med att nå de utspridda och avlägsna medlemmarna i den polska gemenskapen.
Under många år var det polska pastorala arbetet i Stockholm knutet till salesianernas ordenshus på Bergsgatan 11 och dess lilla kapell. Men när den polska diasporan i Stockholm växte blev kapellet otillräckligt. Vid början av 1970-talet levde cirka 10 000–15 000 katolska polacker i Sverige och deras antal fördubblades under det kommande decenniet. Fader Jan Buczkowski, som tog över pastorala ansvaret för Stockholms polska katoliker den 11 oktober 1967, såg behovet av en större plats för mässor och andra religiösa sammankomster som en viktig fråga. Frågan löstes den 31 december 1972 när fader Buzckowski ordnade så att man kunde låna kapellet i Sankt Eriks sjukhus på Flemminggatan på Kungsholmen av Svenska kyrkan. Men allt eftersom antalet polska katoliker fortsatte att öka under 1970-talet räckte Sankt Eriks kapell inte längre till för det allt större antalet troende och därför blev det angeläget att hittat en mer rymlig kyrka.
Sankt Johannes kyrka
Vändpunkten kom den 1 oktober 1978 när kyrkorådet i Sankt Johannes församling, Svenska kyrkan, i centrala Stockholm gick med på att upplåta sin nygotiska kyrka för polska katolska gudstjänster. Denna kyrka på Brunkebergsåsen har utvecklats till mycket mer än bara en hyrd lokal att fira mässor i. Kyrkan har blivit ett livfullt centrum där gudstjänster förenas med sociala sammankomster i en mångfacetterad roll som den fortfarande fyller. Alla tog inte emot denna överenskommelse med glädje, vissa svenska grupper var oförstående eller missnöjda. Men många i kyrkliga kretsar såg dessa polska katoliker som bad i en luthersk kyrka som ett tecken på nya ekumeniska förbindelser och på dialog. På så sätt var det en milstolpe i förhållandet mellan katoliker och protestanter och ett modest men betydelsefullt ekumeniskt tecken.
Sankt Johannes kyrka invigdes 1890. Den ritades av arkitekten Carl Möller och utmärks av sitt höga torn. Med plats för ungefär ett tusen personer påminner den med sin gotiska stil om en katedral både invändigt och utvändigt. Under nästan femtio års tid hyrde PMK den för mässor på söndagarna och för andra stora händelser. Det var ett hyreskontrakt till dess att ett nytt kapitel började den 26 juni 2025 när Svenska kyrkan sålde Sankt Johannes kyrka till det katolska stiftet.
Under årtionden kunde man se tydliga tecken på denna dubbla identitet i Sankt Johannes kyrka. På söndagsförmiddagar var det vanligtvis svårt att hitta parkering i de omgivande kvarteren, ett tecken på de omfattade aktiviteterna i kyrkan. Kyrkans inre gestaltning avspeglade decennier av samexistens mellan den lutherska församlingen och den polska katolska gemenskapen, där uppstod en helig plats som avspeglade bägge gemenskaperna på olika sätt. Till vänster om altaret finns ett litet kapell med stora polska och svenska flaggor på båda sidorna av en bild av den svarta madonnan, känd som Vår fru av Częstochowa. Denna mycket vördade Mariaikon står för både nationell identitet och för hopp och beskydd. Bakom kyrkbänkarna finns målningar av flera lutherska präster som beskådar detta katolska kapell i en luthersk kyrka och som ser hundratals polska katoliker fira mässa varje söndag.
Området runt kyrkan och själva kyrkogården förblir församlingens egendom. Den har aldrig sålts och tillhör fortfarande Svenska kyrkan. Lutherska gravar finns på ena sidan medan det på andra sidan finns ett litet monument som polska katoliker har rest. Två minnesgemenskaper samexisterar på samma bit mark. Där, endast några meter från kyrkan, står Katyńmonumentet som hyllar minnet av de tusentals polacker som dödades 1940. De flesta stockholmare lägger nog inte märke till detta monument men det är mycket viktigt för den polska diasporan.
Att detta monument står intill Sankt Johannes kyrka är ett tecken på det förändrade förhållandet mellan svenskar och den polska katolska gemenskapen. När de polska veteranernas sammanslutning föreslog ett sådant monument på 1960-talet så tillät de svenska myndigheterna inte att ett sådant monument skulle uppföras på en allmän plats. Den katolska kyrkan i Sverige vägrade också, man var ovillig att placera vad som kunde uppfattas som ett politiskt monument på sin kyrkogård. Från 1975 fanns monumentet dolt på Östermalmsgatan 75, där det fanns ett kontor för polska emigrantorganisationer. Det var oåtkomligt för allmänheten och osynligt i gatubilden i Stockholm under tjugofem år. År 2000 gick kyrkorådet i Sankt Johannes församling i Svenska kyrkan med på att upplåta en plats för monumentet på en kulle intill kyrkan. Detta beslut visar på de fördjupade ekumeniska förbindelserna som hade utvecklats sedan de polska katolikerna började hyra kyrkan 1978. Det var ett särskilt talande beslut eftersom det tillät ett viktigt polskt minnesmonument att ta plats på luthersk mark. På så sätt blev ett privat minnesmärke synligt för den bredare allmänheten och en erkänd del av stadsbilden i Stockholm.
Sedan det invigdes i maj 2001 har monumentet blivit en viktig del av det andliga landskapet för PMK i Stockholm. Minnesmässor, bönesamlingar och en årlig minnesceremoni förbinder monumentet med själva kyrkan så att ett utvidgat heligt område uppstår kring kyrkan och kyrkogården. För den polska diasporan förkroppsligar monumentet deras historiska minne och tillhörighet. Det är en plats där polackernas sorg och minne har blivit erkänt och hedrat av det svenska samhället. Den lutherska församlingens beslut att upplåta mark för detta minnesmärke är ett exempel på den ekumeniska gemenskapen som Sankt Johannes församling och PMK har delat under mer än fyra årtionden.
PMK:s många uppgifter
Religiösa institutioner anpassar ofta sina aktiviteter efter migrationsmönster och blir på så sätt en viktig del av livet för nyanlända i ett land. Den polska katolska missionen erbjuder andligt stöd till polska katoliker och gör det möjligt för kyrkan att anpassa sig efter skiftande antal nyanlända. PMK förändras för att kunna ge viktigt stöd till polska katoliker som bor i Sverige.
Forskare som studerat detta har kunnat se hur anpassningsperioden i det nya landet kan vara en stor utmaning, särskilt för unga polacker som migrerar till Sverige med sina föräldrar. En del känner sig inte välkomna i sina nya skolor och söker vänner i polska kretsar och därför blir PMK en gemenskap där de kan finna hjälp och nya vänner. Intressant nog kan denna hjälp också tjäna som en brygga mellan den polska gemenskapen och det svensktalande samhället. Unga människor som vinner självförtroende i den polska katolska gemenskapen tycker att det blir lättare att integreras också utanför denna. En annan intressant iakttagelse som forskare gjort är att vissa polska ungdomar beskriver PMK och dess präster som en ”andra familj” som blir väldigt betydelsefull för dem och som, i viss mån, kompletterar eller ersätter det sociala välfärdssystemet i Sverige.
Inom PMK blir polska präster inte endast ämbetsbärare utan också moraliska auktoriteter, betrodda rådgivare och mentorer för gemenskapen. Präster, som är betydelsefulla och betrodda personer för de unga polackerna, strävar efter att hjälpa dem att hålla fast vid sin tro och att följa katolska traditioner när de ska hantera motsättningar mellan traditionella värderingar och det svenska samhällets sekulära modernitet. I Sverige är religiös praktik mindre synlig i det offentliga livet och i samhället än i Polen, särskilt i den yngre generationen. Denna skillnad i religiös kultur innebär att unga polska katoliker ofta möter nyfikenhet och frågor om sin tro från jämnåriga svenskar. PMK är inte en isolerad gemenskap utan snarare en plats där polska migranter kan behålla sin kultur och religion samtidigt som de engagerar sig i det svenska samhället. De får hjälp att hantera skillnader i värderingar, familjestrukturer och umgängesregler som de möter i det dagliga livet.
Missionen har en nyckelroll för polacker i Sverige vad gäller andlig utveckling och religiös identitet. I och med flytten till det sekulära Sverige blir den religiösa praktiken inte längre en medfödd tradition utan mer ett medvetet och uttalat val. PMK:s gudstjänster och aktiviteter ger andligt stöd och moralisk ledning, vilket hjälper polska migranter att utveckla en medveten katolsk tro i en minoritetssituation som är nära knuten till deras identitet. En del studier visar att den andliga utvecklingen inom PMK hjälper särskilt yngre polacker att gå utöver specifika polska aspekter av den katolska tron och anknyta till en vidare katolsk gemenskap. På ett intressant sätt har migrationen för vissa yngre polacker varit också en andlig resa. Det som togs för självklart i Polen och som mest var en passiv vana, såsom den söndagliga mässan, trosundervisning i skolan och kyrkliga högtider, blev annorlunda i Sverige där de upptäckte ett verkligt andligt liv, med hjälp av PMK.
PMK är således betydelsefull för att bevara och vidareföra en polsk religiös och kulturell identitet till en yngre generation. Tron är här nära förbunden med det polska språket, med nationella och religiösa högtider och med en gemensam historisk berättelse. På så sätt fyller PMK flera olika uppgifter som en plats för tillbedjan, som en kulturell institution och som en väktare för gemenskapens kollektiva minne. På så sätt får polacker i Sverige hjälp att bevara sitt arv samtidigt som de integreras in i det svenska samhället. Och slutligen hör PMK till den katolska kyrkan i Sverige som i sig är en religiös minoritet i det övervägande sekulära och historiskt lutherska samhället. Polska katoliker är vad forskare kallar en ”dubbel minoritet” eftersom de är både en religiös och en nationell minoritet. PMK:s position som en del av det katolska stiftets struktur men med viss självständighet reflekterar hur komplex situationen är för en språkligt och kulturellt särpräglad gemenskap inom ett större katolskt sammanhang.
Avslutning
Ett kännetecken för den polska pastorala verksamheten i Stockholm är det nära sambandet mellan den katolska kyrkan och det polska nationella livet. Högtider firas enligt den polska katolska kyrkans kalender, inklusive traditionella minnesdagar och nyligen kanoniserade polska helgon. PMK understryker de djupa banden mellan katolicism och polsk kultur och lyfter fram den viktiga roll som den katolska kyrkan har spelat i Polens historia. Denna känsla för historia förblir ett centralt element i den polska identiteten, också när polackerna etablerar sig i Sverige. Man kan därför inte se PMK endast som en språkbaserad gemenskap, utan den förkroppsligar en historisk sammansmältning av polskhet och katolicism där religiös och nationell identitet är sammantvinnad.
Den polska katolska missionen har under det gångna seklet utvecklats från ett kapell för krigsflyktingar till en etablerad institution inom den katolska kyrkan i Sverige och i det vidare samhället. Den position som PMK har just nu är resultatet av en pågående omförhandling mellan bevarande och adaption, etnisk identitet och sammanhållning i stiftet, polsk identitet och tillhörighet till Sverige. När både det svenska samhället och den katolska kyrkan blir allt mer mångfacetterade och präglade av migranter kan PMK:s historia bidra med viktiga lärdomar. Religiösa gemenskaper kan bibehålla en stark kulturell identitet samtidigt som de bidrar till större institutioner och det vidare samhället. Praktiskt samarbete är en viktigare nyckel för goda ekumeniska förhållanden än teologisk samstämmighet. Och slutligen handlar integration, i sin renaste form, om att skapa fysiskt och institutionellt utrymme där olika gemenskaper kan samexistera på en gemensam grund. Det handlar om att respektera och erkänna varandras olikheter snarare än att utplåna dem.
Stenarna i Sankt Johannes kyrka bär vittnesbörd om många historier. Om lutherska psalmer och polska böner, om svenska dop och polska minneshögtider. De vittnar om den enkla men djupa sanningen att platser för gudstjänst, med Guds nåd och god vilja, kan bli broar. Så även om det var långt ifrån en enkel process har denna paradox nått sin lösning: också i ett av Europas mest sekulariserade länder, där acceptansen kom långsamt och erkännandet ofta uteblev, lyckades nykomlingarna ändå finna ett hem i ett främmande land.
Översättning: Björn Hjalmarsson
Litteratur
Chamarczuk, Mariusz SDB: ett stort antal artiklar i den polska vetenskapliga tidskriften Seminare mellan år 2003 och 2013.
Gréen, Shmulyar O., Melander, C., & Höjer, I. (2021) ”Iden08tity formation and developing meaningful social relationships: The role of the Polish Catholic community for Polish young people migrating to Sweden” i Frontiers in Sociology, 6, 660638.
Lubińska, Dorota. (2025) ”The Polish population and its language in Sweden” i P. Romanowski & A. Seretny (utg.), Polish as a Heritage Language Around the World. Selected Diaspora Communities (s. 50–64). Abingdon, England: Routledge.
Szymański, Józef. (2008) ”Opieka duszpasterska nad Polakami w Szwecji” i Studia Polonijne, 29, 45–80.
Urbańska, Sylwia, Leszczyńska, Katarzyna, & Zielińska, Katarzyna. (2023) ”Bargaining with gendered egalitarianism. A transnational compensatory patriarchy in Polish Catholic Missions in England, Belgium, Sweden” i Gender, Place & Culture, 30(9), 1325–1346.
Anna Angelika Drigo är doktorand i missionsvetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2026, s.