av HANS GUNNAR ADÉN
Drygt 80 procent av Georgiens befolkning bekänner sig till den georgisk-ortodoxa kyrkan. Dess överhuvud, patriark Elia II (Ilia på georgiska), avled den 17 mars vid 93 års ålder. Han hade då innehaft sitt ämbete i nästan 50 år och hade blivit det självständiga Georgiens mest framstående ledargestalt alla kategorier. Hans frånfälle och begravning blev en händelse av historiska mått. Regeringen utlyste fem dagars landssorg. Alla transportmedel i landet ställdes till förfogande gratis för befolkningen så att så många som möjligt skulle kunna bege sig till Trefaldighetskatedralen i Tbilisi för att ta farväl av den ljusgestalt som symboliserat landet under så lång tid. Georgierna gick man ur huse. Tbilisi invaderades och lamslogs i flera dagar av hundratusentals sörjande människor, över 1 miljon eller rentav 1,5 miljoner enligt olika beräkningar. Företrädare för ortodoxa kyrkor i hela världen och andra utländska gäster strömmade också till. Främst bland dessa märktes den ekumeniske patriarken Bartholomaios av Konstantinopel. Från katolskt håll deltog kardinal Koch, som är ansvarig för ekumeniska frågor i Vatikanen.
Elia II utbildade sig vid prästseminariet i Zagorsk norr om Moskva (numera Sergijev Posad). När han 1977 utnämndes till patriark i sitt hemland fick han ansvar för en kyrka som förföljts och lidit svårt under det sovjetiska skräckväldet: kyrkor och kloster hade stängts, präster kastats i fängelse eller skickats till fångläger och troende förhindrats att besöka gudstjänster. Den ateistiska propagandan genomsyrade samhället. Trots dessa svåra förutsättningar lyckades Elia II lotsa sin kyrka fram till Sovjetunionens sammanbrott. Under hans ledning ägde sedan en kyrklig förnyelse rum i hela landet.
Kyrkan kom att fylla det ideologiska tomrum som den kollapsade kommunismen lämnat efter sig. Kyrkan kom under 1990-talets inbördeskrig, vanstyre och moraliska förfall att framstå som den enda enande kraften i landet, vilket i hög grad var den karismatiske patriarkens förtjänst. Även i avsaknad av egen kristen övertygelse har alla georgiska politiker erkänt den georgisk-ortodoxa kyrkans enastående roll i det georgiska samhället, från Sjevardnadze via Saakasjvili till dagens Ivanisjvili.
Elia II hyllas nu som andlig förebild och skicklig statsman. Han förrättade inte bara gudstjänster och styrde kyrkans förvaltning utan målade också ikoner och komponerade kyrkomusik. Han gjorde sig omåttligt populär genom att personligen ställa upp som fadder för alla barn som föddes som tredje barn i familjerna. Massdop med hundratals barn ägde rum under hans ledning. Nu kan tiotusentals georgiska barn stoltsera med att ha självaste patriarken som gudfar. Under 1980-talet var han även internationellt verksam som ordförande i Kyrkornas världsråd. Det börjar redan talas om hans förestående helgonförklaring.
Ny patriark kommer att väljas av den Heliga synoden när 40 dagar förflutit sedan Elia II:s död. Den 28 april röstade synoden fram tre kandidater till patriarkämbetet. En av dem skall väljas till patriark av Heliga synoden senast den 17 maj. Valet kommer att få avgörande betydelse för Georgiens utveckling. Ett slags georgiskt Game of Thrones pågår. Olika grupper kämpar om inflytandet över kyrkans framtida inriktning: de ryssvänliga, de konservativt nationalistiska och de reformvänliga. Att Moskva skickade en delegation till begravningen med inte mindre än 80 personer med president Putins särskilda sändebud Michail Sjvydkoj i spetsen fick vissa bedömare att höja på ögonbrynen. Det sågs som ett försök att utöva inflytande över det förestående valet av patriark. Den georgisk-ortodoxa kyrkan uppfattas ibland som något av en trojansk häst i det georgiska samhället, en institution som i mångt och mycket förmedlar ryska ståndpunkter. Det är exempelvis anmärkningsvärt att den ortodoxa kyrkan i Georgien i likhet med den ryska inte har erkänt den ukrainska ortodoxa kyrkans självständighet (autokefali), som utropades av patriarken av Konstantinopel 2019. En stor del av den antivästliga och proryska propaganda som det nuvarande georgiska styret ägnar sig åt har uppenbarligen sitt ursprung i den ortodoxa kyrkan.
Partiet Georgiska drömmen, som styr landet för närvarande, har försökt dra fördel av Elia II:s begravning genom att framställa sig som ortodoxins sanna väktare. Det väckte därför visst uppseende att premiärminister Kobachidze ansåg sig kunna resa till Budapest och delta i en konferens för konservativa politiker dagarna efter Elia II:s död. Hans företrädare Garibasjvili brukade emellertid också resa till Ungern för att lovprisa Viktor Orbáns styre och skryta över hur kristna värderingar präglar georgisk politik. Nu sitter Garibasjvili i fängelse, dömd för tagande av omfattande mutor och korruption.
Det styrande partiet och oppositionen anklagar nu varandra för att vilja lägga sig i valet. Partiet Georgiska drömmen verkar för att en kandidat ur de ryssvänligas led skall väljas till ny patriark. Rysslands utrikesunderrättelsetjänst SVR har publicerat ett meddelande i vilket man går till häftigt angrepp mot patriarken av Konstantinopel för vad man anser vara dennes otillbörliga inblandning i valprocessen.
Den öppenhet för omvärlden som kännetecknade Elia II under hans första årtionden som patriark, ersattes så småningom av misstänksamhet, för att inte säga öppen fientlighet, gentemot andra kristna samfund. Den georgiska ortodoxa kyrkan lämnade Kyrkornas världsråd 1997. Katoliker och protestanter i Georgien ses numera med oblida ögon av kyrkans företrädare. Sexuella minoriteter utsätts för hat och våld av prästerskapet. Jämställdhet och kvinnliga rättigheter motarbetas. Det är oklart i vilken utsträckning omsvängningen återspeglade Elia II:s egen uppfattning. Han var under lång tid mycket försvagad av sjukdom och hade begränsat inflytande över kyrkans ställningstaganden. Reaktionära och obskuranta kretsar kunde på så sätt få möjlighet att genomföra sin politik. Valet av ny patriark kommer att avgöra om de kommer att kunna fortsätta sin verksamhet. Om en ryssvänlig kandidat väljs till patriark kommer så sannolikt att bli fallet.
Hans Gunnar Adén var Sveriges ambassadör i Georgien 2006–2009.
Ur Signum nr 3/2026, s. 4–5.