av gästkrönikör MICHAEL WINIARSKI
För några årtionden sedan var Polens kyrkor välbesökta, särskilt på söndagar. När jag häromsistens gick in i en kyrka i Warszawa ekade det ganska tomt.
Förändringen har flera orsaker. Den främsta är de senaste årtiondenas avslöjanden om prästers och biskopars sexuella övergrepp mot barn. Det går inte att överskatta vilken effekt som skandalerna har haft på den polska katolska kyrkans förlust av sin forna ställning. Kyrkan gjorde inte något åt förövarna utan mörkade övergreppen. Till slut kunde inte allmänheten acceptera att den prioriterade institutionens intressen före barnets.
Siffrorna är talande: Enligt flera mätningar tar polackerna i växande grad avstånd från kyrkan. Det gäller särskilt de yngre, där nära hälften av medborgarna mellan 18 och 29 år är öppet negativa till kyrkan.
Kyrkans egen statistik visar att andelen katoliker som deltar i söndagsmässan nu ligger på 30 procent, mot 57 procent i början av 1980-talet. När jag för några år sedan diskuterade denna trend med Stanislaw Obirek, professor i teologi och socialantropologi vid universitetet i Warszawa, sade han att den polska ungdomen var den grupp i världen som snabbast sekulariserades. Det skedde parallellt med att den tidigare fördelaktiga bilden av kyrkan bleknade. Kyrkan uppfattades inte längre som en del av en frihetsrörelse då den utgjort ett skydd för oliktänkande, oavsett trosbekännelse.
Det var en stark kontrast mot de dramatiska åren 1980–1981, då det folkliga motståndet mot den kommunistiska partidiktaturen exploderade och slogs ned av myndigheterna. Då bar Lech Wałęsa, ledare för fackföreningen Solidaritet, bilden av den heliga gudsmodern på kavajslaget. Kyrkans prestige hade redan ökat av att Krakóws ärkebiskop Karol Wojtyła några år tidigare valts till den förste polske påven, och det bidrog till kommunismens fall sommaren 1989.
Hjälterollen skänkte kyrkan enorm makt med demokratins återkomst i Polen. 1993 signerades ett konkordat med Vatikanen som reglerade relationerna mellan den polska staten och den katolska kyrkan. Bland annat fick präster ta hand om religionsundervisningen i landets skolor.
Förhoppningarna om att kyrkan skulle bli framstegsvänlig och tolerant uppfylldes inte. Episkopatet, som skaffat sig en unik maktställning i Polen, anklagades för att bygga en teokrati. Kulmen nåddes under den åttaåriga perioden 2015–2023 då det högernationalistiska partiet Lag och rättvisa (PiS) hade regeringsmakten. Då liknades en del av biskoparna vid Irans ayatollor – maktens grå eminenser. De formulerade lagförslag, som totalt abortförbud och straffbeläggning av samlevnadsundervisning, och regeringen lade snabbt fram dem i parlamentet.
Advokaten Artur Nowak, som har skrivit flera böcker om övergreppen mot barn, har beskrivit hur pedofilprästerna stegvis – bland annat genom bikten – bygger en relation till offren för att göra dem beroende. Hans tro på kyrkan som institution har urholkats efter allt han har sett av samvetslöshet mot tusentals barn som utsatts för sexuella övergrepp.
Den enda möjligheten till en ändring, sade han till mig, är att kyrkan ser de drabbade i ansiktet och ber om ursäkt.
Michael Winiarski är utrikeskommentator på Dagens Nyheter.
Ur Signum nr 3/2026, s. 3.