av ROBERT RYDBERG
Żeby Polska była Polską!” – ”Låt Polen förbli Polen!” – refrängen i det som blev Solidaritets och den demokratiska rörelsens inofficiella hymn i Polen förmedlade ett budskap som alla förstod. Det handlade inte om kulturell chauvinism utan om nationell identitet och överlevnad.
Knappast något europeiskt land har under så lång tid och med så mycket lidande fått kämpa för just för sin identitet och överlevnad. Invasionsarméer har kommit från öst och väst. Gränser har flyttats och människor fördrivits. Nazitysklands ockupation följdes av sovjetkommunistiskt styre.
För många år sedan kommenterade jag till en polsk ungdomsvän likheten mellan Polens och Indonesiens flaggor. Hans omedelbara svar har etsat sig fast: men vår är röd nertill, för den har alltid släpats i blod.
Den katolska kyrkan och tron har varit och är centrala för Polens identitet och överlevnad. För många polska katoliker är denna överlevnad ett verk av Gud, med nationalikonen Guds moder av Częstochowa som både symbol och bevis.
När Polen-Litauen i slutet av 1700-talet upplöstes förbjöds det polska språket inom undervisning och förvaltning, men inte i kyrkan. Polskheten upprätthölls genom språket och i kyrkan. Och under sekler har ockupanter, som talat tyska eller ryska, i stort varit protestanter, ortodoxa eller bekännande ateister. Under den nazistiska ockupationen blev kyrkan en tillflykt. Under kommunismen blev den en allt starkare motkraft, med den polske påven Johannes Paulus II till slut regimen övermäktig.
Efter kommunismens fall förklarar de historiska erfarenheterna ett slags ambivalens till samarbetet i Europa: ja till EU när möjligheten öppnade sig i ett nytt politiskt läge, men rädsla för överstatlighet som kan begränsa utrymmet för egen särart. Sveriges situation har varit en annan, men mycket kan ändå kännas igen.
De historiska erfarenheterna förklarar också Polens djupa misstro mot Ryssland – långt före invasionen av grannlandet Ukraina – och det starka stödet för landets Nato-medlemskap och nära samarbete med USA. Den nya amerikanska administrationens förhållningssätt inger därför betydande oro hos vår granne. Även här har våra länder mycket gemensamt.
Ett av bidragen till detta temanummer tar som sin utgångspunkt i det svenska statsbesöket i Polen i mars och konstaterar att Sverige och Polen aldrig har stått så nära varandra i modern tid som i dag. Våra två länder har att hantera det allvarligaste säkerhetspolitiska läget i Europa sedan andra världskriget, med tydliga konsekvenser också i Östersjöområdet. Samsynen i dessa frågor är stor. Och bortom detta vilar våra band, för att återge bidragets citat av kung Carl XVI Gustaf, på ett gemensamt kulturarv och en gemensam tro på frihetens värde.
För många svenskar är nog Polen tyvärr ändå ett ganska okänt och underskattat grannland. Kunskaperna är episodiska och mycket är onödigt mörkt i Polenbilden. Bland svenska katoliker är bilden ljusare och rikare, inte minst genom personliga kontakter. Den katolska gemenskapen har starka skäl att tacka de många församlingsmedlemmar, präster och ordensfolk som kommit under mer än ett sekel.
Ett bidrag till detta nummer berättar historien just om den polska katolska missionen i Sverige. Arbetet påbörjades redan 1914 av heliga Ursula Ledóchowska. Generationer av nyanlända har tagits emot, fått viktigt socialt stöd och har därmed lättare blivit en del av det omgivande samhället. Den katolska missionen har bidragit till att många kunnat bevara en nära sammankopplad kyrklig och kulturell identitet. En intervju med två unga polsk-svenska katoliker berättar om att detta gäller även i dag, liksom om hur de nu upptäcker ett bredare katolskt sammanhang i och bortom Sverige.
Flera av bidragen behandlar frågor och människor som rör judendomen och Förintelsen i Polen. En historisk översikt lyfter fram judarnas relativt starka ställning i landet fram till början av det förra århundradet – trots att antisemitismen alltid varit närvarande. Debatten om kyrkans ansvar under Förintelsen och den tyska ockupationen är svår och knappast avslutad. Artikeln pekar på en vanlig dissonans där judar är fiender, men fiender som omfattas av det kristna budet att även fiender ska älskas. Och katoliker räddade ett betydande antal judar, ibland med det egna livet som pris.
Två polacker som mördades i Auschwitz lyfts fram i särskilda bidrag. Edith Stein valde att konvertera efter läsning av Teresa av Ávilas memoarer, och helgonförklarades själv som heliga Theresia Benedicta av Korset. Hon är i dag ett av Europas skyddshelgon, en symbol för sanningssökande och dialog mellan religioner och ett vittne om mod och trohet mot samvetet.
Vår egen biskop Anders lyfter fram karmelitnunnan Edith Stein som en själsfrände, som rört vid hans innersta. Som judinna och katolik – två sammanhängande delar av hennes identitet – såg hon behovet av en profetisk röst som talade för Gud och människornas bästa i en plågad värld.
Den helige Maximilian Kolbe är på samma sätt en symbol för självuppoffrande kristen kärlek. Bidraget i detta temanummer berättar om Kolbe utifrån den polsk-amerikanska filmen Triumph of the Heart. Den skildrar hur Kolbe och hans svältande medfångar hittar sin mänsklighet och sitt människovärde på en plats vars övergripande syfte är att upplösa människovärdet.
Två annorlunda bidrag beskriver 1960-talets polska kulturliv med författaren Witold Gombrowicz och om jazzpianisten Krzystof Komedas korta liv. Gombrowicz gjorde succé i Paris och sattes upp på Dramaten av Alf Sjöberg. Han nämndes som en möjlig Nobelpristagare.
Gombrowicz verkade i exil under en tid, ”katakombperioden” fram till avstaliniseringen, som präglades av kulturell likriktning. Jazzen och mycket annat stämplades som västligt och därmed främmande och farligt. När kontakter med väst blev möjliga påverkades också den polska jazzen, men den behöll, inte minst genom Komeda, ett särdrag med en tydlig polsk prägel.
Kyrkans stora utmaningar i Polen i dag diskuteras så i en intervju med biskop Artur Ważny. Biskopen konstaterar att den polska kyrkan är mycket varierad, med en fortsatt stark ställning i landets södra och östra delar men överlag med ett rejält försämrat förtroende. Han lyfter fram tre särskilda faktorer: politik, pedofili och pengar. Ett återkommande tema i intervjun är behovet av öppenhet och ett ändrat sätt att kommunicera, liksom förnyelse och mångfald i kyrkans sätt att arbeta, inom givna ramar.
Polen är, jämte Litauen, vårt enda grannland med en övervägande katolsk befolkning. Mycket i våra erfarenheter skiljer oss åt, men så mycket förenar oss i dag. Förhoppningsvis kan detta temanummer inspirera till nya upptäcktsfärder.
Robert Rydberg är ambassadör, kabinettssekreterare i Utrikesdepartementet 2019–2022.
Ur Signum nr 3/2026, s. 1–2.