Påskhälsning från Beirut

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Som studerande svensk frilansskribent i Libanon är det svårt att ge tillbaka för alla upplevelser och erfarenheter man ges här. Men eftersom påsken här verkligen är viktigare än julen med närmast total uppslutning bland de kristna, så blev mitt sätt att utöver firandet försöka att se till att låta det bli något av en Karl-Bertil Jonsson-påsk:

Den libanesiska vägbeskrivningen till trots kom vi fram till slut till vår förortsdestination i utkanten av Beirut med våra matpaket. Vi klev  in genom porten till ett lågt hyreshus med så många elledningar hängandes från fasaden att om det vore i Sverige hade man kunnat missta det för en konstinstallation av prisbelönte konstnären John Stenborg.

Hon var en änka med diskbråck – och diabetes, fick jag genast veta på volley efter att jag på knackig libanesisk arabiska i en misslyckad gest yrkat på att man inte kan dricka kaffe utan socker. Vi satt ned och talade en stund.

Inga krigsoffer i familjen från inbördeskriget eller så. Det finns folk som har det bättre, det finns de som har det sämre. Två av barnen hade emigrerat till Tyskland, varav en gift sig med en söt tyska – hon sken upp när hon sträckte fram bildbeviset i form av fjolårets bröllopsfoto. Två andra hade dött i förtid, liksom mannen. En av döttrarna hann bli med två barn, vars pappa stack när mamman dog, så då fick änkan hand om barnbarnen också, med hjälp av två av döttrarna som ogifta förblivit kvar i hushållet.

Den ena av döttrarna var dock och jobbade, och den andra – som, visade sig, inte såg ut att vara särskilt matglad – var eventuellt generad och ville först inte komma ut och möta oss i hallen, trots att detta var hennes och systerns eget sovrum. Jag sneglade mot klockan när det meddelades att vederbörande bakom väggen ”inte riktigt stigit upp än”.

I kraft av att vara den ende svensken i sällskapet, kunde jag hur som helst utge mig för att vara ointegrerad i samhället och därtill något överentusiastisk. När dottern väl kom ut efter att jag upprepade gånger insisterat att det är så man gör hemma i mitt land, såg jag min chans. Utöver mat och samtal blev det flera pussar och kramar, innan påskhälsningar utväxlades och vi klev ut igen i solen på gatan.

Ian Koehl 2014-04-20
Skribent och student vid Université Saint-Joseph
Beirut, Libanon

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Som studerande svensk frilansskribent i Libanon är det svårt att ge tillbaka för alla upplevelser och erfarenheter man ges här. Men eftersom påsken här verkligen är viktigare än julen med närmast total uppslutning bland de kristna, så blev mitt sätt att utöver firandet försöka att se till att låta det bli något av en Karl-Bertil Jonsson-påsk:

Den libanesiska vägbeskrivningen till trots kom vi fram till slut till vår förortsdestination i utkanten av Beirut med våra matpaket. Vi klev  in genom porten till ett lågt hyreshus med så många elledningar hängandes från fasaden att om det vore i Sverige hade man kunnat missta det för en konstinstallation av prisbelönte konstnären John Stenborg.

Hon var en änka med diskbråck – och diabetes, fick jag genast veta på volley efter att jag på knackig libanesisk arabiska i en misslyckad gest yrkat på att man inte kan dricka kaffe utan socker. Vi satt ned och talade en stund.

Inga krigsoffer i familjen från inbördeskriget eller så. Det finns folk som har det bättre, det finns de som har det sämre. Två av barnen hade emigrerat till Tyskland, varav en gift sig med en söt tyska – hon sken upp när hon sträckte fram bildbeviset i form av fjolårets bröllopsfoto. Två andra hade dött i förtid, liksom mannen. En av döttrarna hann bli med två barn, vars pappa stack när mamman dog, så då fick änkan hand om barnbarnen också, med hjälp av två av döttrarna som ogifta förblivit kvar i hushållet.

Den ena av döttrarna var dock och jobbade, och den andra – som, visade sig, inte såg ut att vara särskilt matglad – var eventuellt generad och ville först inte komma ut och möta oss i hallen, trots att detta var hennes och systerns eget sovrum. Jag sneglade mot klockan när det meddelades att vederbörande bakom väggen ”inte riktigt stigit upp än”.

I kraft av att vara den ende svensken i sällskapet, kunde jag hur som helst utge mig för att vara ointegrerad i samhället och därtill något överentusiastisk. När dottern väl kom ut efter att jag upprepade gånger insisterat att det är så man gör hemma i mitt land, såg jag min chans. Utöver mat och samtal blev det flera pussar och kramar, innan påskhälsningar utväxlades och vi klev ut igen i solen på gatan.

Ian Koehl 2014-04-20
Skribent och student vid Université Saint-Joseph
Beirut, Libanon