Påven Franciskus fyller 85 år

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det var vid ett samtal med Jesuitordens medlemmar i september och påven Franciskus fick frågan: ”Hur mår du?” ”Jag lever fortfarande”, svarade han, ”även om vissa personer vill att jag ska dö.” Syftande på sin tarmoperation i somras fortsatte han: ”Det var till och med vissa prelater som började träffas eftersom de trodde att påvens tillstånd var mer allvarligt än vad den officiella versionen påstod. De förberedde sig på en konklav.”

Faktum är att sedan Franciskus tog sig igenom den allt annat än okomplicerade tarmoperationen i början av juli har han tryckt gasen i botten. Under två längre radiointervjuer tog Franciskus tillfället i akt och berättade om sina planer: att vara åttiofem betyder inte alls att allt är slut. I förbigående nämnde påven sina resplaner: ett ytterligare besök i Ungern, Kongo, Östtimor, Papua Nya Guinea och Oceanien.

Dessutom framstår Franciskus som mer stridbar. Inför jesuiterna i Bratislava vände han sig mot ”en stor katolsk tv-kanal som inte drar sig för att ständigt tala illa om påven.” Han menade vidare att de angrepp som vissa av kanalens företrädare riktar mot honom är ”djävulens verk”. Han nämnde inte namnet på kanalen, men det var tydligt att det rörde sig om den amerikanska EWTN respektive vissa av denna kanals företrädare.

Franciskus skrivelse om äktenskap och familj, Amoris laetitia från 2016, som mött starkt motstånd inom kyrkan, lät han blåsa nytt liv i fem år senare genom att starta ett årslångt projekt med denna skrivelse i centrum. Hans senaste påbud, Traditionis custodes, ger prov på en gammal mans brist på tålamod: Franciskus begränsade den så kallade äldre mässformen, eftersom alltför mycket motstånd mot det Andra vatikankonciliet hade samlats kring den romerska riten sedan Benedikt XVI framfört sitt stöd för den.

Men att de juridiska och förvaltningstekniska aspekterna inte alltid fungerar så väl i det nuvarande pontifikatet beror på att Bergoglio har ett utpräglat pastoralt sätt att tänka; han hyser en motvilja mot rent strukturella reformer. Dessutom har påven från Argentina sedan första början alltid bara haft ena foten i Vatikanen och den andra utanför. I sitt arbete undviker han i viss mån kurian och låter sina förtrogna inom jesuitorden i Argentina eller på andra platser göra jobbet, vilket har en tendens att göra vissa påbud sinsemellan osammanhängande.

Hans största reformprojekt är världssynoden. Men det återstår att se om Franciskus kommer att lyckas med att ge den katolska kyrkan, från centrum till periferi, ett synodalt arbetssätt. Vissa anser att målsättningarna är för idealistiska, riktlinjerna alltför otydliga och oredan alltför stor. Även Mario Grech, synodens sekreterare, medgav nyligen att detta är ett enormt beslut, vars följder ingen kan förutse.

Franciskus står fortfarande främmande inför det system som styr Vatikanen, vilket han också har låtit förstå. Under pandemins nedstängningar lät han hämta ett gammalt enkelt krucifix av trä från en av Roms kyrkor och hängde upp det i Peterskyrkan. Under flera månader, när han firade mässa, hängde den korsfäste där, lika stor som en riktig människa, liten och bräcklig mellan de bronsfigurer och marmorstatyer som tidigare påvar låtit uppställa som sina minnesmärken.

Vissa av kurians medlemmar och även vanliga troende saknar den gamla glansen och härligheten som den katolska världscentralen tidigare utstrålade. Särskilt italienska observatörer, med känsla för ceremonier, gester och symboler, har emellanåt uttryckt sin besvikelse över honom som för tillfället sitter på Petri stol – samtidigt som de förtjusas av hans hjärtlighet.

Påven Franciskus födelsedag infaller den 17 december.

Kathpress 2021-12-07

Detta är en nyhetstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det var vid ett samtal med Jesuitordens medlemmar i september och påven Franciskus fick frågan: ”Hur mår du?” ”Jag lever fortfarande”, svarade han, ”även om vissa personer vill att jag ska dö.” Syftande på sin tarmoperation i somras fortsatte han: ”Det var till och med vissa prelater som började träffas eftersom de trodde att påvens tillstånd var mer allvarligt än vad den officiella versionen påstod. De förberedde sig på en konklav.”

Faktum är att sedan Franciskus tog sig igenom den allt annat än okomplicerade tarmoperationen i början av juli har han tryckt gasen i botten. Under två längre radiointervjuer tog Franciskus tillfället i akt och berättade om sina planer: att vara åttiofem betyder inte alls att allt är slut. I förbigående nämnde påven sina resplaner: ett ytterligare besök i Ungern, Kongo, Östtimor, Papua Nya Guinea och Oceanien.

Dessutom framstår Franciskus som mer stridbar. Inför jesuiterna i Bratislava vände han sig mot ”en stor katolsk tv-kanal som inte drar sig för att ständigt tala illa om påven.” Han menade vidare att de angrepp som vissa av kanalens företrädare riktar mot honom är ”djävulens verk”. Han nämnde inte namnet på kanalen, men det var tydligt att det rörde sig om den amerikanska EWTN respektive vissa av denna kanals företrädare.

Franciskus skrivelse om äktenskap och familj, Amoris laetitia från 2016, som mött starkt motstånd inom kyrkan, lät han blåsa nytt liv i fem år senare genom att starta ett årslångt projekt med denna skrivelse i centrum. Hans senaste påbud, Traditionis custodes, ger prov på en gammal mans brist på tålamod: Franciskus begränsade den så kallade äldre mässformen, eftersom alltför mycket motstånd mot det Andra vatikankonciliet hade samlats kring den romerska riten sedan Benedikt XVI framfört sitt stöd för den.

Men att de juridiska och förvaltningstekniska aspekterna inte alltid fungerar så väl i det nuvarande pontifikatet beror på att Bergoglio har ett utpräglat pastoralt sätt att tänka; han hyser en motvilja mot rent strukturella reformer. Dessutom har påven från Argentina sedan första början alltid bara haft ena foten i Vatikanen och den andra utanför. I sitt arbete undviker han i viss mån kurian och låter sina förtrogna inom jesuitorden i Argentina eller på andra platser göra jobbet, vilket har en tendens att göra vissa påbud sinsemellan osammanhängande.

Hans största reformprojekt är världssynoden. Men det återstår att se om Franciskus kommer att lyckas med att ge den katolska kyrkan, från centrum till periferi, ett synodalt arbetssätt. Vissa anser att målsättningarna är för idealistiska, riktlinjerna alltför otydliga och oredan alltför stor. Även Mario Grech, synodens sekreterare, medgav nyligen att detta är ett enormt beslut, vars följder ingen kan förutse.

Franciskus står fortfarande främmande inför det system som styr Vatikanen, vilket han också har låtit förstå. Under pandemins nedstängningar lät han hämta ett gammalt enkelt krucifix av trä från en av Roms kyrkor och hängde upp det i Peterskyrkan. Under flera månader, när han firade mässa, hängde den korsfäste där, lika stor som en riktig människa, liten och bräcklig mellan de bronsfigurer och marmorstatyer som tidigare påvar låtit uppställa som sina minnesmärken.

Vissa av kurians medlemmar och även vanliga troende saknar den gamla glansen och härligheten som den katolska världscentralen tidigare utstrålade. Särskilt italienska observatörer, med känsla för ceremonier, gester och symboler, har emellanåt uttryckt sin besvikelse över honom som för tillfället sitter på Petri stol – samtidigt som de förtjusas av hans hjärtlighet.

Påven Franciskus födelsedag infaller den 17 december.

Kathpress 2021-12-07

Detta är en nyhetstext.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)