Påven Franciskus har kommit ut med en ny liten bok om julkrubban. Den har hittills getts ut på engelska, italienska, franska och portugisiska. Boken släpptes på engelska, med titeln Christmas at the Nativity (”Jul vid Jesu födelse”), den 1 november på förlaget Focolare/New City Press och kan köpas på via denna länk
Tisdagen den 21 november släpptes den italienska versionen av en bok av påven Franciskus med titeln Il mio presepe (”Min julkrubba”).
Texten innehåller en tidigare opublicerad introduktion av påven Franciskus och en rad texter, reflektioner, tal och predikningar som påven har tillägnat julkrubban och de personer som befolkar den. Den fullständiga texten till inledningen, daterad den 27 september 2023, ses i nedanstående:
Introduktion
”Två gånger har jag varit i Greccio. Första gången gick jag dit för att lära mig om platsen där den helige Franciskus av Assisi uppfann julkrubban, något som också präglade min barndom; i mina föräldrars hus i Buenos Aires sattes detta jultecken alltid upp, till och med före granen.
Den andra gången återvände jag med glädje till denna plats, i provinsen Rieti, för att underteckna det apostoliska brevet Admirabile signum, om födelsescenens innebörd och betydelse i dag.
Vid båda tillfällena upplevde jag en speciell känsla som utgick från grottan, där en medeltida fresk kan beundras; den ena sidan föreställer Betlehems natt och den andra föreställer Greccios natt.
Spänningen i den synen får mig att gräva djupare i det kristna mysterium som älskar att gömma sig i det oändligt lilla.
Faktum är att Jesu Kristi människoblivande förblir hjärtat i Guds uppenbarelse, även om det är lätt att glömma att dess utveckling är så diskret, till den grad att den går obemärkt förbi. Litenhet är i själva verket vägen till att möta Gud.
På den helige Ignatius av Loyolas gravsten står det skrivet: Non coerceri a maximo, sed contineri a minimo, divinum est (Att inte begränsas av det största, men ändå inneslutas i det minsta – det är gudomligt). Kort sagt, man bör inte vara rädd för de stora sakerna; man bör gå framåt och ta hänsyn till detaljerna.
Det är därför som bevarandet av julkrubbans anda blir en hälsosam nedsänkning i Guds närvaro som manifesteras i de små, ibland triviala och repetitiva, vardagliga tingen.
Att veta hur man, för att förstå och välja Guds vägar, avstår från det som förför men leder in på en dålig väg är den uppgift vi står inför. I detta avseende är urskillning en stor gåva, och vi får aldrig tröttna på att be om den i bön. Herdarna i krubban är de som välkomnar Guds överraskning och lever i förundran över sitt möte med honom och tillber honom: i det lilla känner de igen Guds ansikte. Mänskligt sett är vi alla benägna att söka storhet, men det är en gåva att veta hur man verkligen finner den: att veta hur man finner storhet i den litenhet som Gud älskar så mycket. I januari år 2016 träffade jag ungdomarna i Rieti, i Jesusbarnets tillflyktsort, precis ovanför Födelsehelgedomen. Jag påminde dem, och alla i dag, om att det på julnatten finns två tecken som vägleder oss i att känna igen Jesus. Den ena är himlen full av stjärnor. Det finns många av dessa stjärnor, ett oändligt antal, men bland dem alla sticker en speciell stjärna ut, den som fick de vise männen att lämna sina hem och påbörja en resa, en resa som skulle leda dem dit de inte visste. Det händer på samma sätt i våra liv: vid ett visst ögonblick bjuder någon speciell ”stjärna” in oss att fatta ett beslut, att göra ett val, att påbörja en resa. Vi måste med kraft be Gud att visa oss den stjärna som drar oss till något mer än våra vanor, för den stjärnan kommer att leda oss till att begrunda Jesus, det barn som föds i Betlehem och som vill vår fulla lycka.
Den natten, som helgades genom Frälsarens födelse, finner vi ett annat kraftfullt tecken: Guds litenhet. Änglarna pekar ut för herdarna ett barn, som fötts i en krubba. Inte ett tecken på makt, självtillräcklighet eller stolthet. Nej. Den evige Guden reduceras till en hjälplös, saktmodig och ödmjuk människa. Gud sänkte sig så att vi kunde vandra med honom och så att han kunde stå bredvid oss, inte ovanför och långt ifrån oss.
Vördnad och förundran är de två känslor som berör alla, unga som gamla, inför julkrubban, som är som ett levande evangelium som flödar över från den Heliga Skrifts sidor. Det är inte viktigt hur julkrubban är uppbyggd; den kan alltid förbli densamma eller ändras varje år. Det viktiga är att den talar till livet.
Den helige Franciskus förste levnadstecknare, Tomas av Celano, beskriver julnatten år 1223, vars åttahundraårsjubileum vi firar i år. När Franciskus anlände fann han krubban med höet, oxen och åsnan. Inför julscenen visade människorna som strömmade till platsen en obeskrivlig glädje som aldrig tidigare smakats. Sedan firade prästen högtidligt eukaristin vid krubban och visade på sambandet mellan Guds Sons inkarnation och eukaristin. Vid det tillfället fanns det inga figurer i Greccio: julkrubban skapades och upplevdes av dem som var närvarande.
Jag är säker på att den första julkrubban, som åstadkom ett stort evangelisationsverk, också kan vara ett tillfälle att framkalla vördnad och förundran i dag. Det som enkelheten i detta tecken fick den helige Franciskus att inse lever alltså kvar ända in i våra dagar som en genuin form av skönheten i vår tro.”
Vatikanstaten, den 27 september 2023
FRANCISCUS
Vatican News, engelskspråkiga redaktionen, 2023-11-21