Nedanstående text är en något förkortad version av en text av jesuitpater Antonio Spadaro i nätupplagan av La Civiltà Cattolica den 4 augusti 2022.
Mot slutet av sin resa i Kanada sammanträffade påven Franciskus med en grupp bestående av 15 av sina medbröder i Jesuitorden. Han berättade att det var hans tredje resa till Kanada.
Helige fader, vi befinner oss i en försoningsprocess som ännu inte är över. Vad finner du för tröst i denna pilgrimsresa?
För fem år sedan besöktes jag av Kanadas premiärminister Justin Trudeau, som har samma ämbete idag. Han bad mig att göra något angående urbefolkningen och residential schools. Biskopar hade också talat med mig om dem. Den gemensamma bedömningen var att något måste göras, men att det måste förberedas väl. Biskoparna hade under flera år förberett en process som nu hade kommit så långt att detta mitt besök var möjligt. Vi har kommit från den fas där man först såg det som att det var biskoparna i de aktuella områdena som var berörda, till att få hela biskopskollegiet involverat. Just att biskoparna kom tillsammans och kom överens är ytterst viktigt. […] Om det går bra nu, beror det inte bara på mitt besök. Jag är bara grädden på moset. Biskoparna har gjort allt, med sin enhet.
Du talar om pilgrimsresa, försoning och lyssnande. Utgör allt detta din synodala vision av kyrkan?
Alltså, det bekymrar mig när adjektivet ”synodal” används som om det var den senaste ”quick fix” för kyrkan. Antingen är kyrkan synodal eller också är den inte kyrka. Vi kan visst säga att västkyrkan har tappat bort sin synodala tradition, medan östkyrkan har bevarat den. Och man kan förvisso diskutera hur levande synodalitet ska genomföras. Paulus VI inrättade Biskopssynoden, eftersom han avsåg att gå vidare med denna fråga.
Jag menar att det är fundamentalt att upprepa, som jag ofta gör, synoden inte är ett politiskt möte eller en kommitté för parlamentariska beslut. Det är ett uttryck för kyrkan där aktören är den Heliga ande. Utan den Heliga ande finns det inte någon kyrka. Demokrati, parlament, debatt kanske, men inte ”synod”. Läs Apostlagärningarna, den bästa boken om synodens teologi. Där ser man tydligt att den Heliga ande agerar. Man upplever Andens agerande i synoden. Deltagarna får förmågan till urskillning. [Man får inte fastna i detaljer utan måste se helheter.]
En fråga har kommit upp bland journalister angående din resa: Varför ber påven om förlåtelse i de kristnas namn och inte i kyrkans namn, som institution?
Jag är biskop och jag talar i kyrkans namn, inte i mitt eget namn. Jag talar i kyrkans namn även när jag inte explicit säger det. Det är när jag talar i mitt eget namn som det måste sägas uttryckligen.
Jag arbetar med massmedia inom kyrkan. Är det på detta område viktigt att samarbeta och skapa kontakter, även med biskoparna?
Absolut! Det är oerhört viktigt att det blir mera dialog. Det är aldrig överflödigt med dialog bland dem som är verksamma inom massmedia och det är förvisso viktigt att föra dialog med biskopar. Meningsutbyte, möte och dialog är fundamentalt för kommunikation. Apropå massmedia har jag märkt undran över jag inte under denna resa även möte personer som var offer för sexuella övergrepp. […] [Ett av mina svar är] att jag ville ha ett tydligt ämne, eller syfte, med denna resa, nämligen [dialogen med] urbefolkningarna.
På tal om övergrepp, mitt område är kyrkorätt. Du har åstadkommit en hel del förändringar, även på det straffrättsliga området när det gäller övergrepp, och detta har varit bra för kyrkan. Hur ser du på förändringar i framtiden?
Den heliga Vincent av Lérins jämför den biologiska utvecklingen av mänskligheten med hur depositum fidei förs vidare från en generation till nästa och växer och förstärks under tidens gång. Visionen av kyrkans doktrin som en monolit, något att försvara utan åtskillnad, är fel. Därför är det viktigt att ha respekt för autentisk tradition. Traditionalism, däremot, är våra troendes döda liv.
Jag är jesuit från Haiti. Vi genomgår en process av nationell försoning, men har förlorat hoppet. Med tanke på vad vi har sett i Kanada, vad kan vi säga för att ge den haitiska kyrkan hopp? Vad kan vi som jesuiter göra?
[…] Jag känner starka band till Haiti, inte minst eftersom jag ständigt uppdateras om situationen av några präster bland mina vänner, och jag är medveten om förhållandena. […] Vad vi kan bidra med som kyrka är förvisso bön och botgöring […] Men vi måste fråga oss själva hur vi kan göra.
Jag skulle vilja fråga dig om liturgi och kyrkans enhet. Jag studerar liturgi och undrar hur viktigt detta ämne är i utbildningen. Jag tänker också på vårt pastorala uppdrag som jesuiter.
[Det uppstod i kyrkan splittring angående liturgin.] […] Den senaste studien angående praktiserandet av den äldre riten klargjorde att det fanns ett behov av att reglera dess praxis, och framför allt att undvika att det blev vad man kan kalla för ”ett slags mode” utan i stället förblev en pastoral angelägenhet. Jag ser fram emot studier som förfinar reflektionen om det viktiga ämnet: liturgin är Guds folk offentliga lovprisning!
Red. 2022-08-04
Detta är en något förkortad version av en text av jesuitpater Antonio Spadaro i nätupplagan av La Civiltà Cattolica den 4 augusti 2022. Artikeln ”Walking together: Francis in conversation with Jesuits in Canada” kan läsas i sin helhet här