Påven Leo XIV har krävt en opartisk uppskattning av Europas kristna arv. I Madrid frågade han på söndagen vid ett möte i Madrids Movistar Arena med personer från kultur, ekonomi, vetenskap och sport: ”Kan man verkligen tro att det Europa vi älskar så mycket skulle vara detsamma utan spåren av tron?”
Av tro rörda män och kvinnor har byggt sjukhus och skolor, startat solidariska initiativ och använt ett språk som respekterar människans värdighet, sade påven. Detta visar även ett objektivt perspektiv. Därför kan man fråga sig om Europa hade kunnat utveckla sin identitet utan detta formande inflytande. Påven tillade: ”Detta är ingen provokation, utan en inbjudan att reflektera över om evigheten, som genom Jesu Kristi inkarnation trängt in i tid och rum, igen kan försonas med det vardagliga.”
Vidare uttryckte påven: ”Vi bör fråga oss vad vi sår idag, vad som blommar i vårt samhälle och vad som tyst och stilla vissnar; vilka värden vi bevarar och vilka vi låter dö. Det är djupgående, nödvändiga frågor som inte kan ignoreras.” Det är nödvändigt med en respektfull samhällsdialog om detta, med stor försiktighet, eftersom: ”Varje uttryck säger och förmedlar något; det kan såra eller hela, förstöra förväntningar eller vidga vyer, så splittring eller väcka hopp om möjligheten att tillsammans bygga något verkligt mänskligt.”
”Bygga nya nätverk”
Som ledmotiv för mötet i Madrid Movistar Arena nämnde påven ”skapandet av nya nätverk” mellan kultur, konst, ekonomi, vetenskap och sport. Målet måste vara ett förnyat samhälle, där ”tiden genomsyras av evigheten”, kulturen bevarar minnet och främjar dialogen, utbildningen stöder sökandet efter sanning med kritisk ande och konsten väcker förundran samt ädla känslor. Företag bör erkänna människans värdighet, medan arbete måste förbli en motor för hopp.
Särskild uppmärksamhet ägnade Leo XIV åt språk och kommunikation. Detta är ”aldrig neutralt” betonade han. Ord och bilder kan såra eller hela, förstöra förväntningar eller öppna nya horisonter. Därför behövs en samhällelig dialog som grundar sig på möten, lyssnande, respekt och respekten för människovärdet. Påven uppmanade att universitet inte ryggar undan från arbetslivet och samtidigt inte överger sökandet efter sanning. På samma sätt må företag inte betrakta anställda endast som en produktionsfaktor, konst får inte begränsas till eliten och sport inte reduceras till underhållning eller affär.
Med hänsyn till den teknologiska utvecklingen påminde Leo XIV om att framsteg måste ta hänsyn till de svagastes behov. Ny teknik bör inte förlora äldre människor, fattiga och dem som ”inte har någon röst” ur sikte. Verklig utveckling mäts efter om den tjänar människan i hennes helhet och möjliggör ett ansvarsfullt deltagande för alla.
Helhetsutveckling
Samtidigt påminde påven om politikens och ekonomins sociala ansvar. De fattigas situation är ett ”rop” som ständigt utmanar samhällena, politiska och ekonomiska system samt kyrkan. Ekonomiska och institutionella strukturer är bara rättvisa om de tjänar människans helhetsutveckling och främjar allas medansvar.
Även sport tillskrev Leo XIV en viktig samhällelig roll. Många människor skulle ha lärt sig att respektera motståndaren snarare på spelplanen än genom föreläsningar, sade han. Idrottare lärde ut att ”förlora utan att hata, vinna utan att förödmjuka, och resa sig upp igen efter ett fall”. Därigenom visar sig en kultur av rättvisa och gemenskap, som har betydelse långt bortom det sportsliga området.
Banderas: ”Kyrkan största konstproducenten i historien”
Vid mötet med omkring 15 000 deltagare medverkade bland andra skådespelaren och regissören Antonio Banderas, flamencokonstnären Sara Baras, idrottarna Carolina Marín och Teresa Perales samt fackföreningsledare och representanter för arbetsgivarorganisationer.
Banderas berömde påvebesöket i sitt tal som ett särskilt tecken på dialog med samhället. Påven Leo XIV:s närvaro i Madrid var ”en gest av lyssnande, närhet, dialog med civilsamhället”. Som gemensamt språk mellan kyrkan och samhället lyfte skådespelaren fram konsten och sade: ”Vi har nog inte fel när vi säger att kyrkan har varit den största konstproducenten i mänsklighetens historia.” I centrum för detta kulturella arv står Jesus Kristus, ”huvudpersonen i livets film”, som har inspirerat konstnärer i alla epoker.
Därefter skildrade skådespelaren, känd för filmer som ”Zorro” och ”Desesperados”, personliga minnen av påskveckans firanden i hans hemstad Málaga, vilka hade präglat honom redan som barn. I föreningen av folklig fromhet, konst och gemenskap hade frågan om Gud för första gången väckts inom honom. Svar hade han senare funnit i sin familjs trosliv, i traditionerna från hans hemstad och i människorna runt omkring honom. De religiösa firandena hade blivit ett sätt för honom att förstå relationen mellan människa, gemenskap och transcendens.
Banderas beskrev konsten som ett oumbärligt utrymme för kritiskt tänkande om samhället och mänskligheten. ”Konst är inte bara skönhet. Konst är fråga. Den är reflektion. Den är kontrast. Den är revolution” uttryckte han. Den måste uppmärksamma orättvisor och får varken gentemot samhället eller mot religion och kultur överge sin kritiska roll. I en tid av snabb teknologisk förändring hjälper konst dessutom till att hålla människans djup och sökandet efter mening levande. Kyrkan och civilsamhället måste därför fortsätta att tillsammans söka sanningen och främja dialogen. Avslutningsvis bekände Banderas, själv djupt troende katolik: ”Jag är här idag för att bekänna att jag har fallit för Guds tjuskraft.”
Kathpress 2026-06-07
Detta är en nyhetstext.