av HEINZ WERNER WESSLER
Fyra länder på knappt tio dagar – från ett av världens fattigaste länder, Östtimor, till den supermoderna finansmetropolen Singapore. Detta var inte bara den 87-årige påvens längsta resa utan troligen också den med de tydligaste motsättningarna. Franciskus resa till södra Östasien var inget spontant beslut. Den var inplanerad sedan länge, men sköts upp på grund av covidpandemin. Han låter sig inte hindras av åldersrelaterade åkommor – och inte heller av sitt beroende av rullstol. Precis som Johannes Paulus II drar inte denne påve ned på sitt resande. Som statschef för Heliga stolen vill han vara i kontakt med sina systrar och bröder, som präst vill han predika vid gigantiska mässor för tiotusentals och hundratusentals människor, och sträcker dessutom ut sin hand mot andra trosriktningar. Detta var hans 45:e apostoliska resa som påve, en resa i egenskap av Vatikanens statschef, utan att nu räkna alla hans pastorala resor.
Det började i Sydostasien, i Indonesien. Landet har världens fjärde största befolkning, är den tredje största demokratin, har den näst längsta kusten – och är landet med flest muslimer i världen. De runt 240 miljoner troende följer traditionellt en moderat islam, tolerant, respektfull och modern. Regeringen strävar efter ”religiös harmoni” genom en form av statlig filosofi, kallad Pancasila: Monoteism, humanism, nationell enhet, demokrati och social rättvisa.
Men islamistiska grupper får alltmer inflytande och stöd. De har bildat politiska partier, deras anhängare patrullerar i köpcentrum, utövar tryck på kvinnor utan slöja och utför attacker mot kyrkor. Precis som i andra muslimskdominerade länder används bland annat blasfemilagen främst som ett verktyg för att förtrycka minoriteter. För två år sedan utökades den från en till sex paragrafer. ”Religiös harmoni” tolkas alltmer restriktivt av domstolarna, rapporterar Human Rights Watch.
35 år efter Johannes Paulus II besök mötte påven Franciskus ett land med en växande medelklass, men med mindre tolerans för icke-kristna religioner. Förutom 8 miljoner katoliker bor det 20 miljoner protestanter i landet. Här lade påven Fransiskus med sitt besök, vid landets viktigaste moské, fokus på interreligiös dialog.
Därefter gick resan vidare till Papua Nya Guinea, där över 95 procent av befolkningen är döpta. Här uppmanade påven regeringsrepresentanter att visa större respekt för kvinnor: ”Det är kvinnorna som driver ett land framåt”, sade Franciskus.
Nästa stopp var Östtimor, där mottagandet var mer entusiastiskt än någonsin tidigare. Redan vid sin ankomst i huvudstaden Dili i måndags verkade nästan hela landets 1,4 miljoner invånare vara ute på gatorna. Tusentals kantade vägarna över milslånga sträckor. Runt 600 000 människor, nästan hälften av landets befolkning, samlades för en mässa med påven på esplanaden i Taci Tolu i huvudstaden Dili. Relativt till befolkningen har det troligen aldrig tidigare varit fler människor som deltagit i en påvlig mässa.
Det lilla landet, som blev självständigt från Indonesien 2002, är tillsammans med Filippinerna och Papua-Nya Guinea ett av de enda länderna i Sydostasien med en kristen majoritetsbefolkning. Antalet katoliker ökade kraftigt under Indonesiens brutala ockupation. Den stora grannen invaderade bara några dagar efter att Östtimor förklarat självständighet från Portugal 1975. Följden blev 24 år av systematiskt förtryck – mord, våldtäkter och bortförande av över hundra tusen människor. Tiotusentals fler dog av hunger och sjukdomar. De hatade ockupanterna var muslimer. Den katolska kyrkan, å andra sidan, kämpade för landets självständighet och erbjöd skydd. Liknande som i Polen eller Irland smälte nationalkänsla och religion samman.
Men kyrkans makt i landet har också en mörk sida. Några präster utnyttjade sin position för att begå sexuella övergrepp på barn. Det mest kända fallet är Carlos Filipe Ximenes Belo. Den långvarige biskopen i Dili (1988–2002) var en av de största hjältarna i Östtimors frihetskamp. 1996 mottog han Nobels fredspris tillsammans med motståndsledaren och nuvarande statschefen José Ramos-Horta. Men för cirka två år sedan kom anklagelser om sexuella övergrepp på pojkar fram. Vatikanen införde en rad straff- och förebyggande åtgärder mot Belo. Han lever i dag tillbakadraget i ett kloster i Portugal. Påven tog upp övergreppsskandalen indirekt och påpekade än en gång vikten av ödmjukhet bland dem i prästerlig tjänst.
Sista anhalten på resan var stadsstaten Singapore vid den södra spetsen av Malackahalvön, tidigare brittisk koloni och under flera decennier en strikt styrd hamnstad – kanske den viktigaste transport- och utbildningshubben i hela Asien. En hypermodern stadsstat med en tät befolkning på 5,6 miljoner människor med blandade etniska och religiösa bakgrunder. Religion i Singapore består av en blandning av buddhister, katoliker, protestanter, hinduer, taoister och muslimer. Nästan en fjärdedel av befolkningen identifierar sig dock som ”icke-religiös” i undersökningar, vilket liknar västerländska förhållanden.
I denna multireligiösa stadsstat stod återigen ett interreligiöst möte på programmet. Höjdpunkten för många i den katolska gemenskapen i Singapore var påvens mässa på Nationalstadion, där cirka 50 000 troende deltog. Påven besökte också äldre och sjuka människor på St. Theresa’s Home. Singapore var sista stoppet innan den 12-timmar långa flygresan hem.
Observatörer letade kontinuerligt efter tecken på utmattning under påvens resa, men fann få. Det är nästan otroligt hur 87-åringen hanterade resans påfrestningar och hur han lyckades få gehör i så olika sammanhang – från statschefer till äldre och sjuka, från prästerskapet till stora skaror av troende. De stora frågorna var återigen närvarande – interreligiös dialog, kampen mot missbruk av religion, samt engagemang för de fattiga och förtryckta. Med denna resa av superlativ står Fransiskus återigen in för ett påveämbete som inte drar sig tillbaka i kristider, utan i stället vänder sig ända till (ur ett europeiskt perspektiv) perifera områden och tar sig an den komplexa världen i det 21:a århundradet. Detta kommer att bli detta pontifikats bestående arv.
Heinz Werner Wessler 2024-09-13
Detta är en opinionstext.