Påvligt stöd till #metoo

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANDERS PILTZ
Gelasius var påve 492–496 och bekämpade segt kvardröjande hedniska bruk i Rom. Han använde gudstjänsten som övertalningsinstrument och hötte med tydliga pekpinnar i sin församling. En rad ännu bevarade böner speglar hans agenda, till exempel den berömda kollektbönen: Deus qui errantibus / ut in viam possint redíre iustítiæ / veritatis tuæ lúmen osténdis / da cunctis qui christiana professióne censéntur / et illa respuere quæ huic inimíca sunt nómini / et ea quæ sunt ápta, sectári. I exakt översättning: ”Gud som för de vilsegångna / så att de kan återvända till rättfärdighetens väg / visar din sannings ljus / ge åt alla som hör till den kristna bekännelsen / [förmåga] att förkasta det som är oförenligt med detta namn / och att följa det som är lämpligt.”

Den 15 februari 495 hade, trots upprepade påvliga varningar, en grupp romerska senatorer återupplivat bruket att fira den gamla Lupercalie-festen, då unga busar, nedsölade med djurblod och nätt och jämt klädda med en läderbit om höfterna, sprang omkring och daskade kvinnorna i baken, så som man hade gjort sedan urminnes, hedniska tider. Senatorerna ansåg sig själva som kristna och katoliker in good standing. De ”Unga Vargarna” drog under vilda tjut genom Rom, den stad som hade den längsta kristna historien i västerlandet och sedan tvåhundra år rymde Sankt-Peters-basilikan med apostelns grav på Vatikankullen, den stad som också hade varit scen för sabinskornas bortrövande i de mytologiska grundläggningstider, när Romulus löst problemet med mansöverskottet genom gruppvåldtäkter på grannfolkens tonårsflickor.

På goda grunder tyckte påven att detta återupplivande av hedendomen var ovärdigt människor som mottagit det kristna dopet och således fått en ännu djupare värdighet som Guds barn och vilkas kroppar numera var den helige Andes tempel. Bönen ovan överlevde den situation som den tillkommit i, och man glömde snart dess bakgrund och motivering. Både katoliker och protestanter ber den fortfarande i olika varianter, vilket är ett bra åskådningsexempel på att varje djupare text är öppen för skiftande tolkningar. I den nuvarande katolska mässboken heter det på svenska: Gud, du ger din sannings ljus åt dem som vandrar fjärran från din väg. Hjälp oss, som kallar oss kristna, att ta avstånd från mörkrets makt och leva i dopets nåd.

I dagarna påminns vi av hashtaggen #metoo om att tematiken inte är inaktuell och att denna bön inte har mist ett uns av sin relevans.

Anders Piltz 2017-10-21

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANDERS PILTZ
Gelasius var påve 492–496 och bekämpade segt kvardröjande hedniska bruk i Rom. Han använde gudstjänsten som övertalningsinstrument och hötte med tydliga pekpinnar i sin församling. En rad ännu bevarade böner speglar hans agenda, till exempel den berömda kollektbönen: Deus qui errantibus / ut in viam possint redíre iustítiæ / veritatis tuæ lúmen osténdis / da cunctis qui christiana professióne censéntur / et illa respuere quæ huic inimíca sunt nómini / et ea quæ sunt ápta, sectári. I exakt översättning: ”Gud som för de vilsegångna / så att de kan återvända till rättfärdighetens väg / visar din sannings ljus / ge åt alla som hör till den kristna bekännelsen / [förmåga] att förkasta det som är oförenligt med detta namn / och att följa det som är lämpligt.”

Den 15 februari 495 hade, trots upprepade påvliga varningar, en grupp romerska senatorer återupplivat bruket att fira den gamla Lupercalie-festen, då unga busar, nedsölade med djurblod och nätt och jämt klädda med en läderbit om höfterna, sprang omkring och daskade kvinnorna i baken, så som man hade gjort sedan urminnes, hedniska tider. Senatorerna ansåg sig själva som kristna och katoliker in good standing. De ”Unga Vargarna” drog under vilda tjut genom Rom, den stad som hade den längsta kristna historien i västerlandet och sedan tvåhundra år rymde Sankt-Peters-basilikan med apostelns grav på Vatikankullen, den stad som också hade varit scen för sabinskornas bortrövande i de mytologiska grundläggningstider, när Romulus löst problemet med mansöverskottet genom gruppvåldtäkter på grannfolkens tonårsflickor.

På goda grunder tyckte påven att detta återupplivande av hedendomen var ovärdigt människor som mottagit det kristna dopet och således fått en ännu djupare värdighet som Guds barn och vilkas kroppar numera var den helige Andes tempel. Bönen ovan överlevde den situation som den tillkommit i, och man glömde snart dess bakgrund och motivering. Både katoliker och protestanter ber den fortfarande i olika varianter, vilket är ett bra åskådningsexempel på att varje djupare text är öppen för skiftande tolkningar. I den nuvarande katolska mässboken heter det på svenska: Gud, du ger din sannings ljus åt dem som vandrar fjärran från din väg. Hjälp oss, som kallar oss kristna, att ta avstånd från mörkrets makt och leva i dopets nåd.

I dagarna påminns vi av hashtaggen #metoo om att tematiken inte är inaktuell och att denna bön inte har mist ett uns av sin relevans.

Anders Piltz 2017-10-21