Upprättandet av de så kallade personalordinariaten tillkännagavs med buller och bång för lite över ett år sedan. Personalordinariat är en ny struktur inom den katolska kyrkan som ska ge grupper från den anglikanske kyrkofamiljen möjlighet att komma i full gemenskap med den katolska kyrkan, samtidigt som de kan behålla vissa liturgiska och andra traditioner specifika för anglikanismen.
Som så ofta skapar tillkännagivandet av en framtida struktur mer uppmärksamhet än den fortsatta vägen fram till det konkreta förverkligandet av den. Stora steg har dock tagits de senaste månaderna när det gäller att förverkliga upprättandet ordinariaten. Under oktober månad tillkännagav fem brittiska anglikanska biskopar, varav tre i aktiv tjänst i Church of England, sin avsikt att ingå i ett framtida ordinariat. En plan för upprättandet av ett ordinariat i England tillkännagavs också under oktober, med ett förutsett fullt upprättat ordinariat till pingst 2011.
Ordinariatet kom så ännu ett steg närmare ett upprättande nu i lördags, den 1 januari, då de tre (tidigare) aktiva anglikanska biskoparna upptogs i den katolska kyrkans fulla gemenskap under en ceremoni i Westminster Cathedral i London (ej att förväxla med den anglikanska Westminster Abbey). Tillsammans med dessa tre upptogs även två av deras fruar, liksom tre ordenssystrar som lämnat sin tidigare kommunitet för att ingå i ordinariatet. Den senaste nyheten är att de tre tidigare biskopar som nu upptagits kommer att vigas till diakoner den 13 januari och till präster den 15 januari, se här. (Som bekant erkänner inte katolska kyrkan giltigheten av anglikanska vigningar.) Dessa ska sedan, som präster, leda det fortsatta upprättandet av ordinariatet i England under de kommande månaderna.
Bakgrunden till denna utveckling är denna: personalordinariaten skapades som en ny struktur inom den katolska kyrkan genom den apostoliska konstitutionen Anglicanorum coetibus av påven den 9 november 2009. Denna struktur tillkom efter upprepade förfrågningar från olika grupper av anglikaner som ville komma i full gemenskap med katolska kyrkan, men som ville bevara vissa liturgiska, andliga och pastorala traditioner från anglikanismen.
Upprättandet av den nya strukturen sågs från början av vissa som ett aggressivt försök från den katolska kyrkans sida att ”stjäla anglikaner”. Rubriker som ”Påven parkerar stridsvagnar på Canterburys gräsmatta” förekom. Känsloläget har sedan dess lugnat ned sig betydligt, inte minst efter påvens lyckade besök i England i september förra året. Påven har också vid upprepade tillfällen betonat att upprättandet av personalordinariaten inte ska ses som en fientlig akt mot den anglikanska gemenskapen, utan tvärtom som ett profetiskt tecken för en framtida full gemenskap mellan katoliker och anglikaner.
Anglicanorum coetibus skapade inte i sig några ordinariat; det dokumentet upprättade bara de juridiska ramarna för möjliga framtida ordinariat. Upprättandet av ordinariat är dock nu på gång i flera länder, förutom i England bland annat i USA, Kanada och Australien. England anses ha prioriterats i denna utveckling, bland annat på grund av sin centrala roll i anglikanismens historia.
De tre tidigare biskoparna som nu konverterat är John Broadhurst (tidigare ordförande i organisationen Forward in Faith), Andrew Burnham och Keith Newton. Alla tre var tidigare verksamma som så kallade ”flying bishops” i Church of England och betjänade som sådana församlingar vilka motsatte sig reformen med kvinnliga präster från 1990-talet. De två andra biskopar som under oktober 2010 tillkännagav sin avsikt att ingå i ordinariatet, men som ännu inte upptagits, är Edwin Barnes (tidigare ordförande i Church Union, till vilken den svenska arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse är en motsvarighet) och David Silk.
Erik Åkerlund, 2011-01-04