Politiska modeller för påvedömet

De som försvarar status quo i kyrkans styrelsesätt säger ofta: ”Kyrkan är ingen demokrati.” Med det vill man hävda att kyrkan inte har något att lära av världsliga förvaltningsmodeller. I själva verket har kyrkan redan från början lånat styrelseformer av det civila samhället. Vi vet att biskoparna, inklusive biskopen av Rom, i den tidigaste kyrkan valdes av folket. Längre fram var den romerska senaten involverad i valet av påve innan kardinalskollegiet kom till. Det är därför inte särskilt märkligt att kardinalerna i århundraden såg sig själva som arvtagare till den romerska senaten och ända fram till revisionen av kanoniska lagen 1983 refererade man i lagtexten till kardinalskollegiet som ”senaten”. Under vissa perioder var kardinalerna så mäktiga att en påve inte kunde besluta något utan deras godkännande.

Det latinska och grekiska ursprunget till många kyrkliga termer avslöjar deras politiska ursprung. Ecclesia, det grekiska ord vi översatt med ”kyrka”, var en vanlig beteckning på en samling människor på en offentlig plats. Latinets diocesis var ursprungligen en geografisk indelning i det romerska imperiet och används som beteckning på biskopsstift. Curia betecknade den romerska senaten, eller dess mötesplats. Dicasteria som används om de olika kongregationerna betydde ursprungligen ”domstol”.

Historiskt sett anpassade kyrkan sin styrelsestruktur till de civila motsvarigheterna. På 1200-talet hade Vatikanen ett Apostoliskt kansli som motsvarade kanslierna i de europeiska monarkierna. Det påvliga kansliet hanterade såväl utnämningar av biskopar och abbotar som utfärdandet av bullor och förordningar. Innan Johannes XXII blev påve (1316–1344) hade han varit den franske kungens kansler och organiserade kansliet för att bättre kunna hantera påvliga ärenden. Under senare pontifikat blev Dataria apostolica en viktig institution, eftersom det var den sista instansen innan ett dokument skrevs under av påven. Kansliets och datariets betydelse förminskades i takt med att Statssekretariatet växte fram som handläggare av såväl intern som extern korrespondens.

Att tro att kyrkans strukturer är unika och oföränderliga är både naivt och okunnigt historiskt sett. För att finna nya förvaltningsmodeller kan man mycket väl studera nutida civila motsvarigheter om man vill genomföra reformer.

Thomas Reese, jesuitpater, National Catholic Reporter 2014-08-29

Artikeln i dess helhet finns via denna länk här