Kärnan i hans filmskapande var för honom rockmusiken, skrev han en gång. ”Jag hör musiken och ser bilderna. Så var det alltid”. Detta uttalande kan knappast överraska med tanke på precisionen och urkraften i Scorsese Sound Tracks, exempelvis ”Be my Baby”med Ronettes i Mean Street (1973), ”Gimme Shelter” med Rolling Stones i ”The Departed – Among Enemies” (2006), eller ”Mrs Robinson” med Lemonheads i ”The Wolf of Wall Street” (2013), för att nu bara nämna några exempel.
Därtill gjorde regissören en störtflod av musikfilmer – Rolling Stones (2008), Bob Dylan (2005, 2019), eller det sista framträdandet av ”The Band” (1978). En av de yngre serierna, ”Vinyl” (2016) utspelar sig i rockmiljön på 1960-talet. Scorsese var också delaktig i den konstnärliga koreografiska musikvideon till Michael Jacksons hitlåt ”Bad” (1987). Den 17 november fyller den kände och troende musikälskaren, en av vår tids främsta filmskapare, 80 år.
Musiken är inte det enda temat i hans skapande. Född i New York, son till ett skådespelarpar, flyttade han med dem vid åtta års ålder till Little Italy, en del av Manhattan präglad av italienska invandrare. Där bestämde han sig för att försöka bli präst och genomgick en av jesuiternas skolor. Först efter studiernas slut 1960, beslöt han sig för att ägna sig åt filmkonsten. Hans första kortfilm blev prisbelönt.
Vägledande blev hans författarfilm Mean Street från 1973. Den gäller inte bara för att vara hans första befattning med maffian, utan markerar upptakten till en lång vänskap med Robert de Niro, även han uppvuxen i Little Italy. För skådespelaren var det en avgörande vändpunkt: hans framträdande i Maelstrom övertygade också Francis Ford Coppola, som engagerade honom i eposet The Godfather. Senare samarbetade Scorsese och de Niro i Netfix-produktionen The Irishman (2019).
Med Taxi Driver, de Niros första huvudroll under Scorsese, vann regissören 1976 Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes. Även hans Broadwaydebut, The Act med Liza Minelli var en stor framgång. Drogkonsumtion och olika affärer gav emellertid negativa rubriker: hans boxardrama Raging Bull blev senare bedömt som ett mästerverk, men mötte 1980 också kritik för dess fräna språk och våldsinslag.
Till och med inhiberad blev inspelningen av The Last Temptation of Christ på grund av massiva protester från religiösa grupper. Först fem år efter första försöket kunde filmen spelas in, 1988. I den framställs Jesus, spelad av William Dafoe, som en tvivlare, som brottas med ödet. Tills han slutligen begriper Guds uppdrag, förblir Jesus ”en passiv gestalt” enligt regissören. Det var en framställning som ledde till kontroverser och även brandattentat.
Men det religiösa temat lämnar inte Scorsese någon ro. Efter kassasuccéer som Good Fellas (1990), Gangs of New York(2002) eller Hugo Cabret (2011) spelade han in det historiska dramat Silence som spetsar till teodicéproblemet: kan det vara Guds vilja att människor för sin kristna bekännelses skull ständigt trakasseras av andra människor?
Förra året spelade Scorsese in en bok av jesuiten James Martin, Building a Bridge, av den övervägande konservativa kyrkan i USA betraktad som en ny provokation. Martin har genom sitt öppna ställningstagande för homosexuella blivit omstridd och filmen ledde till förnyad uppmärksamhet. Jesuiten förklarade vid filmens premiär att han hoppades att filmen skulle förmå katolikerna att tänka på att skapa en mera inklusiv kyrka.
Scorsese har i jesuittidskriften America Magazine sagt att arbetet med dokumentärfilmen tvingat honom att mera ingående befatta sig med sin egen tro. Han visste inte om han alltid hade rätt. ”Ärligt talat tänker jag snarare nej. Men man måste åter och åter försöka. Det är den avgörande punkten.”
Kathpress 2022-11-08
Detta är en nyhetstext.