Påven tog en risk och vann mycket i Bahrain

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Med en ordets gudstjänst tillsammans med katolska biskopar, präster, ordensfolk, seminarister och själasörjare från hela den arabiska halvön avslutade påven Franciskus sitt fyra dagar långa besök 3–6 november i Bahrain. I sitt slutanförande i den första katolska församlingen på den arabiska halvön i Manama klargjorde otvetydigt att han inte delar den ofta uttryckta oron för att kristendomen i Mellanöstern är dömd till undergång. Tvärtom, uppmanade han åhörarna att i de ”multireligiösa och multikulturella” samhällen som de lever i, verka för att främja dialog och att skapa gemenskap med bröder och systrar från andra ”trosriktningar och konfessioner”.

Med hänsyn till att de kristna utgör mellan fem och tio procent av befolkningen i de flesta länderna i främre Orienten och Mellanöstern lät detta djärvt. Men erfarenheterna från hans besök i Förenade Arabemiraten (2019), i Irak (2021) och nu i Bahrain har stärkt påven i övertygelsen om att de kristna i allmänhet, och katolikerna i synnerhet, aktivt kan uppträda och åstadkomma något i denna region: som förespråkare för minoriteters rättigheter, för tolerans och religionsfrihet, och spela en avgörande roll i dialogen för syskonskap och fred.

De stora friluftsgudstjänsterna i Abu Dhabi, i nordirakiska Erbil och i Bahrain, i vilka tiotusentals troende från mer än 100 nationella grupper deltog vid påvens tre besök, visar att de kristna i främre Orienten i dag utgör en gemenskap, som sträcker sig utöver nationaliteter, kulturer och språk, och vars värderingar kan vara en tillgång för varje land. I en del av världen där konfessionellt och etniskt motiverade konflikter ständigt är dominerande faktorer inom politiken är detta ett beaktansvärt alternativ.

Sedan lång tid har den främst östasiatiska kristna minoriteten i Bahrain och de andra Gulfstaterna varit en oundgänglig stöttepelare för välståndet. Till dessa hör miljoner av ofta rättslösa gästarbetare inom turism, olje- och byggindustrin, men vid det här laget också många experter inom den finansiella och digitala ekonomin.

Därtill kommer det förändrade klimatet i omgivningen. I Saudiarabien talar bedömare om en moderniserings- och förändringsfas. Och den iransk-shiitiska rörelsen, som under decennier påverkat hela regionen tycks med hänsyn till legitimitetsförlusten hos mullornas styre i Teheran vara mindre hotfull än bara för några år sedan. Även detta ger ett vidgat spelutrymme.

Denna utveckling har uppenbarligen fått påven och hans talskrivare i Vatikanen att pröva nya gränser för vad som låter sig sägas i Bahrain. Bland annat krävde påven i sina totalt sju anföranden en rätt till livet även för dödsdömda, jämställdhet för kvinnorna, utbildning för flickor, arbetsrättsliga rättigheter för alla, ett slut på diskriminering av dem som har en annan tro, fri religionsutövning och ett slut på det konfessionellt motiverade våldet.

Viktiga allierade har påven funnit i den mäktigaste shiitiske ledaren ayatolla al-Sistani i Irak och framför allt i den sunnitiske storimamen Ahmed al-Tayyeb vid Al-Azharuniversitetet i Kairo. Med den senare upprätthåller påven, efter talrika möten och gemensamt undertecknade uttalanden om tolerans- och dialog, en särskild vänskap, som också kom till användning vid deras gemensamma uppträdande i Bahrain. Al-Tayyeb uppmanade offentligt i Bahrain till dialog mellan shiiter och sunniter och till ett övervinnande av deras våldsamma konflikt – också det ett indicium på att det påvliga fredsbudskapet har effekt utanför den katolska kyrkan.

Den nya koalitionen av moderata muslimer och katoliker ligger väldigt långt ifrån västlig feminism och genderideologi. Men än skarpare är dess antagonism mot de samhällsmodeller som fundamentalister i Saudiarabien, i Iran i IS’ ”kalifat” och i Afghanistan har försökt, eller fortfarande försöker, att genomföra.

Franciskus har vid sitt besök i Gulfregionen iscensatt sig som en profet för en för en tro som är orienterad mot Guds bud och samtidigt mot personens frihet och den ömsesidiga toleransen och pluralismen. Under de två första dagarna i Bahrain gjorde han detta i omsorgsfullt iscensatta interreligiösa möten, därefter i uppmuntrande tal till den kristna minoriteten.

I det kungliga palatset och dess lilla kungarike väckte gästen från Vatikanen uppseende genom sin anspråkslöshet. Mer än åkturen i den oundvikliga Fiat 500 var det med framträdandet i rullstolen, det synbara lidandet när han gick och de små, människovänliga gesterna som 85-åringen vann många hjärtan. Människor på gatan, liksom även gäster i specialsändningarna i tv, uttryckte respekt för ”Baba Francis”.

Om hans budskap får någon bestående verkan är ovisst. Men när en liten grupp anhöriga till en dödsdömd fånge demonstrerade under parollen ”Tolerans” och ”Dialog” i anslutning till Franciskus uppträdande i den enda katolska skolan i landet, grep polisen dem men släppte dem återigen fria efter en kort förmaning.

Kathpress 2022-11-09

Detta är en nyhetstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Med en ordets gudstjänst tillsammans med katolska biskopar, präster, ordensfolk, seminarister och själasörjare från hela den arabiska halvön avslutade påven Franciskus sitt fyra dagar långa besök 3–6 november i Bahrain. I sitt slutanförande i den första katolska församlingen på den arabiska halvön i Manama klargjorde otvetydigt att han inte delar den ofta uttryckta oron för att kristendomen i Mellanöstern är dömd till undergång. Tvärtom, uppmanade han åhörarna att i de ”multireligiösa och multikulturella” samhällen som de lever i, verka för att främja dialog och att skapa gemenskap med bröder och systrar från andra ”trosriktningar och konfessioner”.

Med hänsyn till att de kristna utgör mellan fem och tio procent av befolkningen i de flesta länderna i främre Orienten och Mellanöstern lät detta djärvt. Men erfarenheterna från hans besök i Förenade Arabemiraten (2019), i Irak (2021) och nu i Bahrain har stärkt påven i övertygelsen om att de kristna i allmänhet, och katolikerna i synnerhet, aktivt kan uppträda och åstadkomma något i denna region: som förespråkare för minoriteters rättigheter, för tolerans och religionsfrihet, och spela en avgörande roll i dialogen för syskonskap och fred.

De stora friluftsgudstjänsterna i Abu Dhabi, i nordirakiska Erbil och i Bahrain, i vilka tiotusentals troende från mer än 100 nationella grupper deltog vid påvens tre besök, visar att de kristna i främre Orienten i dag utgör en gemenskap, som sträcker sig utöver nationaliteter, kulturer och språk, och vars värderingar kan vara en tillgång för varje land. I en del av världen där konfessionellt och etniskt motiverade konflikter ständigt är dominerande faktorer inom politiken är detta ett beaktansvärt alternativ.

Sedan lång tid har den främst östasiatiska kristna minoriteten i Bahrain och de andra Gulfstaterna varit en oundgänglig stöttepelare för välståndet. Till dessa hör miljoner av ofta rättslösa gästarbetare inom turism, olje- och byggindustrin, men vid det här laget också många experter inom den finansiella och digitala ekonomin.

Därtill kommer det förändrade klimatet i omgivningen. I Saudiarabien talar bedömare om en moderniserings- och förändringsfas. Och den iransk-shiitiska rörelsen, som under decennier påverkat hela regionen tycks med hänsyn till legitimitetsförlusten hos mullornas styre i Teheran vara mindre hotfull än bara för några år sedan. Även detta ger ett vidgat spelutrymme.

Denna utveckling har uppenbarligen fått påven och hans talskrivare i Vatikanen att pröva nya gränser för vad som låter sig sägas i Bahrain. Bland annat krävde påven i sina totalt sju anföranden en rätt till livet även för dödsdömda, jämställdhet för kvinnorna, utbildning för flickor, arbetsrättsliga rättigheter för alla, ett slut på diskriminering av dem som har en annan tro, fri religionsutövning och ett slut på det konfessionellt motiverade våldet.

Viktiga allierade har påven funnit i den mäktigaste shiitiske ledaren ayatolla al-Sistani i Irak och framför allt i den sunnitiske storimamen Ahmed al-Tayyeb vid Al-Azharuniversitetet i Kairo. Med den senare upprätthåller påven, efter talrika möten och gemensamt undertecknade uttalanden om tolerans- och dialog, en särskild vänskap, som också kom till användning vid deras gemensamma uppträdande i Bahrain. Al-Tayyeb uppmanade offentligt i Bahrain till dialog mellan shiiter och sunniter och till ett övervinnande av deras våldsamma konflikt – också det ett indicium på att det påvliga fredsbudskapet har effekt utanför den katolska kyrkan.

Den nya koalitionen av moderata muslimer och katoliker ligger väldigt långt ifrån västlig feminism och genderideologi. Men än skarpare är dess antagonism mot de samhällsmodeller som fundamentalister i Saudiarabien, i Iran i IS’ ”kalifat” och i Afghanistan har försökt, eller fortfarande försöker, att genomföra.

Franciskus har vid sitt besök i Gulfregionen iscensatt sig som en profet för en för en tro som är orienterad mot Guds bud och samtidigt mot personens frihet och den ömsesidiga toleransen och pluralismen. Under de två första dagarna i Bahrain gjorde han detta i omsorgsfullt iscensatta interreligiösa möten, därefter i uppmuntrande tal till den kristna minoriteten.

I det kungliga palatset och dess lilla kungarike väckte gästen från Vatikanen uppseende genom sin anspråkslöshet. Mer än åkturen i den oundvikliga Fiat 500 var det med framträdandet i rullstolen, det synbara lidandet när han gick och de små, människovänliga gesterna som 85-åringen vann många hjärtan. Människor på gatan, liksom även gäster i specialsändningarna i tv, uttryckte respekt för ”Baba Francis”.

Om hans budskap får någon bestående verkan är ovisst. Men när en liten grupp anhöriga till en dödsdömd fånge demonstrerade under parollen ”Tolerans” och ”Dialog” i anslutning till Franciskus uppträdande i den enda katolska skolan i landet, grep polisen dem men släppte dem återigen fria efter en kort förmaning.

Kathpress 2022-11-09

Detta är en nyhetstext.