av CHARLOTTA LEVAY
–Att vilja bannlysa alla religiösa uttryck i samhällslivet eftersom det finns religiös fanatism och självmordsbombare är lika begåvat som att vilja bannlysa alla ideologier inom politiken eftersom det finns mordiska ideologier.
Religionens plats i samhället står högt på agendan i dagens samhällsdebatt. Bara för något årtionde sedan tog många för givet att religionerna var dömda att förtvina i takt med det moderna samhällets tilltagande individualism och rationalism. I dag talar man snarare, med den tyske filosofen Jürgen Habermas terminologi, om det postsekulära samhället, där en mångfald av religiösa sammanslutningar återigen är med och formar hur människor tänker och agerar som samhällsmedlemmar.
Vissa betraktar religionens återkomst i offentligheten med förskräckelse. De fokuserar rena avarter som sekterism och religiöst inspirerade våldsdåd och tar till uppgift att mota tillbaka allt religiöst inflytande på samhällslivet. Andra är mer öppna för fenomenets mångfald och prövar nya sätt att förstå religionens roll i samhället. De söker sig bortom förenklade ideal av total separation mellan en helt privatiserad religionsutövning och en helt sekulariserad politisk sfär.
Statsvetarna Douglas Brommesson och Henrik Friberg-Fernros kommer exempelvis snart ut med boken Bortom den sekulära staten. Vid ett symposium som nyligen hölls med anledning av 1700-årsjubileet av ediktet i Milano, i vilket religionsfrihet inom det romerska riket proklamerades, kritiserade Brommesson de statsvetenskapliga resonemang som brukar motivera utestängningen av religiöst grundade resonemang från det politiska samtalet. Han förordade i stället ett nytt ideal, den postsekulära staten, byggd på pluralism, tolerans och dialog där även religiösa argument kan framföras.
I den nyutkomna antologin Religionen i demokratin, redigerad av Eli Göndör, presenteras flera perspektiv på religionens samhälleliga betydelse. Ett genomgående tema är att ”religion” kan betyda väldigt olika saker och därmed medföra både risker och möjligheter för demokratin.
Dessa initiativ till en nyanserad diskussion är välbehövliga. Överdrivet förenklade modeller skapar onödiga motsättningar och låsningar. Att vilja bannlysa alla religiösa uttryck i samhällslivet eftersom det finns religiös fanatism och självmordsbombare är ungefär lika begåvat som att vilja bannlysa alla ideologier inom politiken eftersom det finns mordiska ideologier och ideologiskt drivna attentatsmän. Debatten behöver hyfsas om den verkligen ska bidra till ett fritt samhälle där vi kan leva tillsammans med våra olika religiösa eller icke-religiösa övertygelser.
Det är viktigt i sammanhanget att skilja mellan begreppen samhälle och stat – en distinktion som det ofta slarvas med i Sverige, inte bara när det handlar om religion. Att hävda att religiösa uppfattningar och organisationer har en legitim och potentiellt värdefull roll att spela i samhället är inte samma sak som att förespråka en fusion av stat och religiösa samfund. Den klassiska åtskillnad mellan den kyrkliga och den statliga sfären som vuxit fram i västerlandet är fortfarande relevant, inte bara för att skydda staten från otillbörligt kyrkligt inflytande utan lika mycket för att skydda kyrkan från otillbörlig statlig kontroll.
Just den senare aspekten är en central fråga som förtjänar betydligt större uppmärksamhet i den allmänna debatten om religionens plats i samhället. Diskussionen kretsar vanligen kring vilket inflytande de religiösa samfunden har och ska tillåtas ha på staten, men en minst lika viktig fråga är vilket inflytande staten har och ska tillåtas ha på religiösa samfund.
De verkligt avskräckande exempel som finns på kombinerad religiös och politisk maktutövning handlar för det mesta om att religionen gjorts till redskap för politiken, snarare än tvärtom. Det gäller till exempel krigen i det forna Jugoslavien och motsättningarna mellan protestanter och katoliker i Nordirland. Man kan kritisera religiösa ledare för att ha drivit på konflikterna eller inte ha gjort tillräckligt för att stoppa dem. Men det är ingen tvekan om att det i grunden handlar om politiska konflikter, där religiösa identiteter använts för att mobilisera politiska och militära grupperingar.
På samma sätt utmärks de verkligt positiva exempel som finns på religionens inflytande i samhället av att religiösa samfund och ledare förmått upprätta en självständig plattform och utgjort en genuint andlig motkraft till denna världens mäktiga. När Martin Luther King och hans medborgarrättsrörelse mobiliserade mot rasåtskillnad agerade de politiskt utifrån en i grunden religiöst inspirerad övertygelse om människans värdighet. När den katolska kyrkan gjorde motstånd mot förtrycket i kommunismens Polen och påven Johannes Paulus II uppmanade sina landsmän med ”Var inte rädda”, uppväckte de människors inre frihet och mod att trotsa en till synes övermäktig statsapparat, vilket i sin tur satte fart på en nödvändig samhällsomvandling.
Varken Martin Luther King eller Johannes Paulus II skulle ha fått grönt ljus av dem som underkänner alla religiöst präglade argument i samhällsdebatten.
I dagens Sverige är det inte lika tydligt på vilket sätt staten kan utöva otillbörlig kontroll över religiösa samfund eller vilken oberoende profetisk roll som samfunden skulle kunna spela. Just därför finns det risker, sett ur samfundens synvinkel, och närmare bestämt sett ur de kristnas och den katolska kyrkans synvinkel.
Den sammanblandning av stat och kyrka som kan inkräkta på den katolska kyrkans självständighet i Sverige av i dag är av mer subtil art. Det finns inga politiska poänger att plocka på att söka stöd hos våra präster. Det finns ingen offentlig makt som hindrar oss från att uttrycka våra övertygelser. Men vi är inbäddade i en struktur av statlig skatteuppbörd till registrerade trossamfund och offentliga bidrag till föreningsaktiviteter. Man kan fundera på hur det påverkar vår självbild och vår beredskap att agera som oberoende kraft i samhället. Det är inte otänkbart att det i en framtid kan komma att ställas nya krav för att få offentliga bidrag. Till exempel skulle det kunna ifrågasättas om den katolska kyrkan, som endast har manliga präster och som avvisar samkönade äktenskap, är tillräckligt jämställd för att få bidrag för sin ungdomsverksamhet.
Som personer ingår även vi katoliker i en social struktur där vi bemöts med mer eller mindre respekt och välvilja av icke-katolska vänner, skolkamrater och kolleger. Vi kan frestas att tona ned delar av vår tro som uppfattas som kontroversiella. Risken att utsättas för omgivningens kritik eller löje kan verka trivial, men man ska inte underskatta hur mycket vi människor styrs av en vilja att tillhöra och passa in. Just därför kan vi behöva påminna oss om att att saltet inte får mista sin sälta. Detta gäller förstås också för en tidskrift som Signum.