Religiös nationalism under lupp

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den italienska jesuittidskriften La Civiltà Cattolica har nyligen publicerat en artikel om religiös nationalism. Författaren till ”Att bemöta med den religiösa nationalismen” (Confronting religious nationalism) är den indiske teologen och jesuiten Joseph Lobo. I artikeln kompletterar han sina iakttagelser av den pågående situationen i sitt hemland och i världen med en historisk infallsvinkel. Artikeln har på några få dagar redan väckt många reaktioner såväl i Italien som utomlands. Detta bevisar relevansen i Lobos tes.

Lobo börjar i en biblisk ansats, och behandlar frågan om huruvida Gamla testamentet kan sägas vara nationalistiskt. Många nationalistiska rörelser både idag och historiskt sett har åberopat sig på det gammaltestamentliga arvet, inte minst genom att hänvisa till ”härarnas Gud”. Lobo menar att Gamla testamentet innehåller två spår: å ena sidan finner man ett visst exklusivt anspråk centrerat kring det judiska folket; å andra sidan finns många glimtar av något allmängiltigt, ett universellt budskap, som uppenbaras i sin fulla form i Nya testamentet, där Guds kärlek inkluderar alla människor och folkslag.

När det kommer till Nya testamentet väljer Lobo att lyfta fram liknelsen om den barmhärtige samariern (Lukasevangeliet kap. 10:25–37). Det väsentliga i liknelsen är att det är just en god samarier, snarare än en (god) jude. Jesus vill här påpeka att ens nästa inte nödvändigtvis måste höra till samma nation eller dela samma religiösa övertygelser. Lobo skriver: ”Konfronterad med den levande nästan blir all nationalism bortglömd, och Guds avbild i alla människor träder fram.”

I påskens mysterium fullkomnas liknelsen om den goda samariten. Bandet som binder människor till varandra blir Jesu blod, snarare än geografiska och kulturella tillhörigheter. Som Paulus skriver: ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus” (Fil 3:20).

Nationalismen, menar Lobo, gör oss blinda för interna motsägelser och stridigheter inom ett land. Han förknippar detta med Paulus ord om ”blindheten” (2 Kor 4:4) som följer när man ”söker rättfärdighet i lagen” (Gal 5:4). I stället för nationalism, skriver Lobo, behövs det en nationell omvändelse. Det nationalismen förstår väl är religionens förmåga att gå utöver det rent människliga. Därför blir religionen ett så effektivt redskap i nationalisternas händer. Därför krävs det en djupare och mer autentisk religion, menar Lobo.

Red. 2020-06-28

Detta är ett referat av en opinionsartikel i La Civiltà Cattolica. Hela texten, på italienska och på engelska finns att läsa via länken här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den italienska jesuittidskriften La Civiltà Cattolica har nyligen publicerat en artikel om religiös nationalism. Författaren till ”Att bemöta med den religiösa nationalismen” (Confronting religious nationalism) är den indiske teologen och jesuiten Joseph Lobo. I artikeln kompletterar han sina iakttagelser av den pågående situationen i sitt hemland och i världen med en historisk infallsvinkel. Artikeln har på några få dagar redan väckt många reaktioner såväl i Italien som utomlands. Detta bevisar relevansen i Lobos tes.

Lobo börjar i en biblisk ansats, och behandlar frågan om huruvida Gamla testamentet kan sägas vara nationalistiskt. Många nationalistiska rörelser både idag och historiskt sett har åberopat sig på det gammaltestamentliga arvet, inte minst genom att hänvisa till ”härarnas Gud”. Lobo menar att Gamla testamentet innehåller två spår: å ena sidan finner man ett visst exklusivt anspråk centrerat kring det judiska folket; å andra sidan finns många glimtar av något allmängiltigt, ett universellt budskap, som uppenbaras i sin fulla form i Nya testamentet, där Guds kärlek inkluderar alla människor och folkslag.

När det kommer till Nya testamentet väljer Lobo att lyfta fram liknelsen om den barmhärtige samariern (Lukasevangeliet kap. 10:25–37). Det väsentliga i liknelsen är att det är just en god samarier, snarare än en (god) jude. Jesus vill här påpeka att ens nästa inte nödvändigtvis måste höra till samma nation eller dela samma religiösa övertygelser. Lobo skriver: ”Konfronterad med den levande nästan blir all nationalism bortglömd, och Guds avbild i alla människor träder fram.”

I påskens mysterium fullkomnas liknelsen om den goda samariten. Bandet som binder människor till varandra blir Jesu blod, snarare än geografiska och kulturella tillhörigheter. Som Paulus skriver: ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus” (Fil 3:20).

Nationalismen, menar Lobo, gör oss blinda för interna motsägelser och stridigheter inom ett land. Han förknippar detta med Paulus ord om ”blindheten” (2 Kor 4:4) som följer när man ”söker rättfärdighet i lagen” (Gal 5:4). I stället för nationalism, skriver Lobo, behövs det en nationell omvändelse. Det nationalismen förstår väl är religionens förmåga att gå utöver det rent människliga. Därför blir religionen ett så effektivt redskap i nationalisternas händer. Därför krävs det en djupare och mer autentisk religion, menar Lobo.

Red. 2020-06-28

Detta är ett referat av en opinionsartikel i La Civiltà Cattolica. Hela texten, på italienska och på engelska finns att läsa via länken här