Resurser till vad om inte till förlossningsvård?

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

KERSTIN HEDBERG NYQVIST

Att vara gravid och föda barn är en otroligt stark upplevelse i en kvinnas liv, något hon ofta minns väl en lång tid efteråt som en vändpunkt i livet. För det nyfödda barnet betyder det mycket att genast efter födelsen möta och bekanta sig med en mamma som är nöjd med sin prestation, som orkar och njuter av att lära känna sitt barn, och har den emotionella beredskapen att knyta an till barnet.

I dagens DN (Det finns ingen plats för födelse) påtalar Nina Björk det oacceptabla i att förlossningsavdelningar i Sverige av och till tvingas att dra ner på vården före förlossning för kvinnor med riskgraviditeter som till exempel havandeskapsförgiftning. Detta kan innebära risker får både barnets och kvinnans hälsa och liv.

Dessutom förekommer att kvinnor med förlossningsrädsla inte får stöd att gå igenom en normal förlossning (då förlossningen får starta av sig själv). I stället ”sätts de igång”, det vill säga processen planeras och styrs med läkemedel, något som är förenat med vissa risker. Ibland slutar det i stället med ett akut kejsarsnitt. Och i stället för att kvinnan får uppleva att hon klarat av sin förlossning, trots sin rädsla, upplever hon i stället ett nytt misslyckande. I värsta fall påverkar det hennes upplevelse av föräldraskap negativt.

Denna situation inom vården är djupt olycklig, och obegriplig i vårt rika land. Vi fortsätter att betala skatt och förväntar oss att den går dit den bäst behövs. Men vart tar alla resurser i vården vägen? Går de dit de behövs allra mest?

Finns det sektorer inom vården som inte handlar om överlevnad, stöd för kroppens funktioner och lindring av smärta? Förekommer planering och budgetering som styr undan medel från det som egentligen är allra viktigast?  Finns det mekanismer i planering och administration som bidrar till missförhållanden som dem som beskrivits i DN-reportaget?

Jag vill inte besvara frågorna själv, utan överlåter åt läsaren att själv fundera över vilka nya områden som tillkommit eller utökats, som kanske inte platsar under dessa kriterier.  

Kerstin Hedberg Nyqvist 2013-12-09

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nina-bjork-det-finns-ingen-plats-for-fodelse/

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

KERSTIN HEDBERG NYQVIST

Att vara gravid och föda barn är en otroligt stark upplevelse i en kvinnas liv, något hon ofta minns väl en lång tid efteråt som en vändpunkt i livet. För det nyfödda barnet betyder det mycket att genast efter födelsen möta och bekanta sig med en mamma som är nöjd med sin prestation, som orkar och njuter av att lära känna sitt barn, och har den emotionella beredskapen att knyta an till barnet.

I dagens DN (Det finns ingen plats för födelse) påtalar Nina Björk det oacceptabla i att förlossningsavdelningar i Sverige av och till tvingas att dra ner på vården före förlossning för kvinnor med riskgraviditeter som till exempel havandeskapsförgiftning. Detta kan innebära risker får både barnets och kvinnans hälsa och liv.

Dessutom förekommer att kvinnor med förlossningsrädsla inte får stöd att gå igenom en normal förlossning (då förlossningen får starta av sig själv). I stället ”sätts de igång”, det vill säga processen planeras och styrs med läkemedel, något som är förenat med vissa risker. Ibland slutar det i stället med ett akut kejsarsnitt. Och i stället för att kvinnan får uppleva att hon klarat av sin förlossning, trots sin rädsla, upplever hon i stället ett nytt misslyckande. I värsta fall påverkar det hennes upplevelse av föräldraskap negativt.

Denna situation inom vården är djupt olycklig, och obegriplig i vårt rika land. Vi fortsätter att betala skatt och förväntar oss att den går dit den bäst behövs. Men vart tar alla resurser i vården vägen? Går de dit de behövs allra mest?

Finns det sektorer inom vården som inte handlar om överlevnad, stöd för kroppens funktioner och lindring av smärta? Förekommer planering och budgetering som styr undan medel från det som egentligen är allra viktigast?  Finns det mekanismer i planering och administration som bidrar till missförhållanden som dem som beskrivits i DN-reportaget?

Jag vill inte besvara frågorna själv, utan överlåter åt läsaren att själv fundera över vilka nya områden som tillkommit eller utökats, som kanske inte platsar under dessa kriterier.  

Kerstin Hedberg Nyqvist 2013-12-09

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nina-bjork-det-finns-ingen-plats-for-fodelse/