Samtida filosofi som fin avsmakningsmeny

av LENA ANDERSSON

Filosofi och pandemi. Red: Åke Gafvelin och Lapo Lappin. Norma 2021, 102 s.

 

Det är en glädje att det finns unga filosofistuderande i vårt land som är så intresserade av vad levande akademiska filosofer tänker och har tänkt före dem att de söker upp dem. Hittills har samtalen skett på nätet under rubriken ”Det metafysiska laboratoriet”, initierat av Åke Gafvelin, Uppsala/Cambridge och Lapo Lappin, Uppsala/Innsbruck. Materialet har de sammanställt till en fysisk bok under titeln Filosofi och pandemi.

Det intressantaste från varje intervju har valts ut och redigerats fram till en väv av röster. Ämnena är många och löper kors och tvärs, från metafysikens väsen till Coronapandemins filosofiska fundament och frågan om diskriminering på grund av hudfärg. Däremellan diskuterar filosoferna med sig själva under rubriker som ”En global stat?”, ”Experterna”, ”Gud och etiken”, ”Vad är sanning?” och många fler.

Varje filosof yttrar sig inte om alla frågor, utan boken är i verklig mening redakterad. Substansen och texten är det centrala snarare än vem som säger vad. Det viktiga är inte att Åsa Wikforss, eller Lars Sandman, eller Maria Cavalcante Schuback, eller Erik J. Olsson, eller Karim Jebari, eller Folke Tersman presenterar ett visst angreppssätt, utan att de ger prov på de olika rationella metoderna för tänkandet.

I det avseendet är boken en avsmakningsmeny, vällagad och aptitlig. Den är ett nedslag i tiden och handlar om nuet men återför det hela tiden på de beständiga frågorna. Det är inte ofta svenska filosofer från så olika riktningar samlas på ett och samma ställe, så redan projektet i sig är en välgärning. Då intervjuerna gjorts separat (och digitalt) uteblir den brytning som skulle ha kommit till stånd i ett verkligt samtal. Det hade blivit en annan bok och nu är det den här boken de har gett ut. Redaktörerna, Gafvelin och Lappin, har sammanfört de olika svaren till en ny enhet, för läsarna att tänka vidare på. Likafullt talar de medverkande indirekt till och med varandra.

Filosofin är ett livslångt studium, ett ämne att leva och umgås med. Den förändrar individens vara i världen och när den införlivats går den varken att göra sig av med eller stänga in. Filosofin kan inte placeras i ett eget rum och tas fram när det behövs för att lösa problem och sedan stoppas undan. Den ligger ovanför enskildheterna och griper in i dem. Kapaciteten att tänka djupt och omsorgsfullt är människans särart, vilket också innebär förmågan att motarbeta denna kapacitet.

Vår tid har sedan åtminstone ett sekel datamaskinen som ideal för människans intellektuella förmågor, snarare än Platons och Aristoteles dialektiker. Kännetecknande för datamaskinen är frånvaron av filosofisk reflektion. Med denna förebild har positivismens strävan bort från filosofin nått ett stycke på vägen mot sorglig fulländning.

Datamaskinen besitter många fakta men saknar förstånd. Datamaskinen är snabb men inte eftertänksam. Den är tjänstvillig och stum. Den kan aldrig se efter om premisserna är fel och så granska sitt tänkande. Den resonerar sig inte fram till svaren och är därför inte resonabel. Den spottar ur sig grafer, kurvor, siffror och fakta. Den vet allt och begriper inget.

Eftersom Gafvelin och Lappin är intresserade av filosofi på riktigt, av hur man kan och borde tänka snarare än av att förgöra motståndaren med sofismer, har de valt den rätta vägen för sin bok. De presenterar sin ambition i ett välskrivet och eftersinnande förord. Där formulerar de också en antirelativistisk devis: ”Endast om det finns en oberoende måttstock är det möjligt att samtala. Det är en ödmjukande insikt: bara om det finns något man kan ha rätt om, kan man ha fel. Annars förefaller det omöjligt att över huvud taget vara oeniga.”

Torbjörn Tännsjö tar vid under avsnittet Metafysik: ”Det som gör de här frågorna intressanta är att meta-frågorna också är genuina frågor. Men när någon bringar in det nihilistiska giftet går luften ur seminariet. Utan sanning, inget utrymme för rationell diskussion!”

Per Bauhn visar så hur man kan resonera för att se det riktiga i en objektiv och småskalig etik på frihetens, pliktens och dygdens grund, utifrån människans självkännedom och insikt om vad det är att leva i vardagen.

Fredrik Svenaeus framhåller sedan att metafysik är för abstrakt för att rymmas inom ramarna för hans tankeriktning fenomenologin. Då människan är ett djur, en del av naturen, är hennes tänkande alltid rotat i den konkreta kroppsliga erfarenheten, förutan vilken filosofer tappar fotfästet eller slår knut på sig själva.

Detta äger giltighet men här friläggs också det infekterade såret i samtiden. Subjektiviteten som vilar under utsagan måste man vara vaksam på, vilket Svenaeus är, så att den inte leder in i den auktoritärt erfarenhetsbaserade relativism som fördärvat vårt offentliga samtal på snart sagt alla fält.

Hans tanke förstås nog bäst som ett hävdande av vad den inte försvarar: en språkligt uppfattad värld där materien och livet sådant det levs och upplevs är sken. I denna idealistiska språkvärld finns ingen rörelse mellan konkret och abstrakt, partikulärt och universellt. Risken är bara att man blir så upptagen av kroppar och enskilda erfarenheter att mänsklighetens gemensamma tänkande misstros, det som rätt abstraherar ur erfarenheten och söker det som äger relevans ovanför det tillfälliga och enskilda.

Intressant nog utfärdar Ulf Jonsson samma varning som Svenaeus, men då ej av misstro mot metafysiken. Jonssons påpekande om kroppen och erfarandet som en oundgänglig del av det sanna tänkandet om världen knyter samman det subjektiva och det objektiva, det partikulära och det universella på ett sätt som håller relativismen stången utan att bortse från individen som kött.

Jonna Bornemark presenterar en tredje uppfattning när hon för in historien som del av subjektets erfarande. Det innebär att hon betonar rörelsen och skillnaden snarare än beständigheten och det enhetliga. Materien rör sig, abstraktionen är fixerad. Bornemark grundar sig i uppfattningen att begrepp och generaliseringar kommer ur mänskliga erfarenheter, vilka är historiskt betingade, alltså tillfälliga.

Så kan man uttrycka förhållandet, men frågan är om inte historicismen drar för vidlyftiga slutsatser av att språk är en sorts erfarenhet. Vi har ju inte precis skapat språket och abstraktionsförmågan. De finns i oss vare sig vi vill det eller ej. Historien förändrar inte detta, varför skillnader i tid och rum knappast är av stor filosofisk betydelse. Dock kan de vara av praktisk betydelse, något som gör dem viktiga att förstå och betänka i konkreta situationer.

Samhällsstriderna vi lever med är ofta mycket filosofiska till sin karaktär och går tillbaka på de ontologiska och epistemologiska frågorna. Därför borde filosoferna stå ständigt redo med sin apparatur för att bena ut vad det är för människosyn, samhällssyn och politisk filosofi som underförstås av de olika proteströrelserna, motrörelserna, revolterna och förslagen. Alltför ofta behandlas de i massmedia mer som utbrott av personliga åsikter och känslor än som bärare av påståenden om världen.

Så om alltså Svenaeus hävdar naturen – som rör sig men bara lite, sakta och efter mönster, betonar Bornemark historien – som rör sig mycket, snabbt och oförutsägbart, medan Jonsson understryker naturens relation till evigheten, som ligger fast. Tre hållningar vilka man bör vara på det klara med när man orienterar i samhällsdebattens oländiga terräng.

Sitt blygsamma omfång till trots fungerar Filosofi och pandemi därvid både som karta och kompass.

 

Lena Andersson är författare och journalist verksam i Stockholm.

 

Ur Signum nr 5/2021.