Global synodal process i startgroparna

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ULF JONSSON

”Synodalitet ligger påven varmt om hjärtat.” Med de orden kommenterade ärkebiskopen av Wien, kardinal Christoph Schönborn, Vatikanens offentliggörande den 21 maj av att påven Franciskus har beslutat att en synodal process för hela den globala katolska kyrkan ska genomföras under de kommande två åren. Processen startar i oktober i år, och den ska avslutas med en biskopssynod, som är planerad att äga rum i Vatikanen i oktober 2023.

Biskopssynoder är inte beslutande församlingar, utan de fungerar som rådgivande organ till påven. Sin vana trogen lär Franciskus även denna gång låta processen mynna ut i ett så kallat postsynodalt dokument, där han själv följer upp olika idéer, som har kommit upp under processens gång, och drar slutsatser för kyrkans fortsatta väg fram­över. Tillfrågad om syftet med den förestående globala synodala processen förklarade påven att det handlar om att ge hela kyrkan, alla troende, möjlighet att lyssna både till varandra och till den helige Ande.

Synoder är inget nytt kyrkligt fenomen, de förekom redan i fornkyrkan. Men i september 1965, mot slutet av Andra Vatikankonciliet, beslöt den dåvarande påven Paulus VI att katolska biskopar från olika delar av världen skulle börja samlas mera regelbundet till synoder i Rom för att samtala om frågor av betydelse för kyrkan på global nivå. Under påven Franciskus har hittills tre sådana biskopssynoder ägt rum: familjesynoden år 2015, ungdomssynoden år 2018, och Amazonassynoden år 2019.

Två års förberedelser

Franciskus är utan tvekan anhängare av kyrkans synodala tradition, och han vill vidareutveckla den för vår egen tid. Ett nytt element som han infört är att låta biskopssynoderna föregås av en bred process av förberedelser på lokalplanet i de katolska stiften runt om i världen. Det är numera alltså inte endast biskopar utan alla de troende som är inbjudna att bidra med förslag inom ramen för en längre reflektionsprocess. Kloster, ordensgemenskaper, katolska högskolor och kyrkliga rörelser av olika slag är särskilt inbjudna att delta i den förberedande processen inför biskopssynoden 2023.

Hela detta globala projekt som nu ska sjösättas kommer att koordineras av ett sekretariat i Vatikanen under ledning av den maltesiske kardinalen Mario Grech. Det är till detta sekretariat som förslagen från katoliker världen över ska sändas in. Där sammanställs förslagen och fogas in i det arbetsmaterial som ska används som underlag för den avrundande biskopssynoden i Rom.

Tidsschemat för den synodala processen ser ut som följer: Den 10 oktober i år öppnar påven processen med en mässa i Vatikanen, där han kommer att predika över temat ”den synodala kyrkan: gemenskap, delaktighet och mission”. Den 17 oktober inleds därefter de synodala överläggningarna i de katolska stiften runt om i världen. Sekretariatet i Rom kommer att sända ut ett dokument med exempel på frågor som kan bli föremål för överläggningar. Men det är också fullt möjligt att ta upp andra frågor som man finner relevanta. Denna första fas av överläggningar på lokal nivå under stiftsbiskoparnas ledning ska vara avslutad i mars 2022, och i september ska man från Rom skicka ut ett arbetsdokument (Instrumentum laboris) som bygger på en sammanställning av de inkomna svaren. Detta arbetsdokument ska fungera som underlag för en andra fas av globala överläggningar. Denna gång ska processen vara indelad efter de olika världsdelarna. Avsikten är att säkerställa att katoliker från alla världens kontinenter har möjlighet att göra sin röst hörd i processen. Svaren från de olika kontinenterna offentliggörs i ett nytt dokument i april 2023. De inkomna svaren från de båda faserna av den globala synodala processen utgör sedan arbetsunderlaget för biskoparnas synod i oktober 2023.

Kyrkans synodalitet

De tre biskopssynoder som hittills har ägt rum under Franciskus pontifikat hade var sitt specifikt tema: familjen, ungdomarna och slutligen Amazonasregionen tillsammans med de ekologiska frågorna. Den nu planerade synodala processen är däremot inte begränsad till någon specifik frågeställning. I princip kan alla frågor med relevans för kyrkan och hennes sändning tas upp. Det närmaste man kommer ett innehållsligt grundtema denna gång är frågan om kyrkans egen synodalitet, alltså frågan om vilken roll som biskopssynoder och deras föregående reflektionsprocesser kan spela i kyrkans liv framöver. Sett i ett längre kyrkohistoriskt perspektiv blir det tydligt att här tangeras frågor om förhållandet mellan synoder (som samlar ett mindre antal biskopar) och koncilier (som samlar alla biskopar), liksom frågor om förhållandet mellan påven och kyrkans övriga biskopar, och i förlängningen även frågor om förhållandet mellan ämbetsbärare och lekfolk.

Ett annat närbesläktat fenomen i samtidens katolska kyrka bör heller inte glömmas bort i sammanhanget, nämligen de regionala synoder som är planerade eller som redan pågår i flera olika länder, exempelvis Australien, Irland och Italien. Den kanske mest uppmärksammade av dessa är den synodala väg som startade i december 2019 i Tyskland och som, under pandemibetingade restriktioner, nu pågår. Biskopar och lekfolk reflekterar här tillsammans över olika aspekter av kyrkans liv, inte minst kring krisfenomen som sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer, det ökade antalet utträden ur kyrkan och bristen på prästkallelser. Dessa regionala synodala processer i olika länder är också tänkta att integreras i den nu aviserade globala processen.

Franciskus tillmäter kyrkans synodala funktioner en avgörande betydelse för kyrkans framtid. Samtidigt är man i Vatikanen medveten om att det inte rör sig om några enkla processer. Vid flera tillfällen under de senaste åren har det blivit tydligt att både påven och andra i Vatikanen hyser skepsis gentemot somliga inslag i de redan pågående regionala synoderna, medan man gläds över andra aspekter. Som generalsekreteraren för den globala synodala processen kardinal Grech förklarat: ”På sina håll behöver man uppmuntra tvekande lokalkyrkor att starta synodala processer, medan man på andra håll måste mana till försiktighet så att processen inte spårar ur. En synod är inget parlament och en synodal process är inte demokratisk. Den handlar om att lyssna på varandra och att lyssna på vad Gud vill säga oss.”

Vart bär det hän?

Vad kan man då förvänta sig att den globala synodala processen ska leda fram till? Det är som bekant vanskligt att göra förutsägelser, i synnerhet om framtiden, men en sak bör man inte glömma bort: när jesuitpatern och kardinalen Jorge Mario Bergoglio den 13 mars 2013 valdes till påve, så skedde det primärt eftersom kardinalerna i konklaven önskade sig en påve som med kraft och beslutsamhet skulle ta sig an kyrkans omfattande problem med skandaler och kriser av olika slag, exempelvis sexuella övergrepp, ekonomisk korruption, en bitvis dysfunktionell ledningsstruktur i Vatikanen, liksom bristen på transparens och ansvarsutkrävande för ämbetsbärare på höga poster.

För att råda bot på dessa problem behöver kyrkan, enligt Franciskus, fungera mera synodalt, så att flera personer – också lekfolk – har full insyn i kyrkans interna förhållanden och är med när viktiga beslut ska fattas. Detta innebär inte att kyrkan är på väg att byta ut en hierarkisk organisationsform mot en demokratisk. För Franciskus är det självklart att kyrkan styrs av sina biskopar. Inte för inte har Franciskus under de föregående synoderna påmint om att det till sist är påven som fattar besluten. Men utan större transparens, ett tydligare ansvarsutkrävande och en bredare förankring av viktiga beslut kommer kyrkans problem inte att kunna lösas. Därav satsningen på en mer synodalt präglad kyrka.

Det betyder inte att påven menar att strukturreformer är universallösningen på kyrkans problem. Det förhåller sig faktiskt tvärtom så att påven personligen tillmäter organisatoriska förändringar en rätt begränsad betydelse. Påven tänker här i samma banor som den österrikiske pastoral­teo­logen Paul M. Zulehner, när denne apropå de kyrkliga reformsträvandena i Österrike och Tyskland nyligen förklarade: ”den avgörande bristen hos de senaste årtiondenas kyrkliga reformrörelser ligger i övertygelsen att kyrkan kan räddas genom strukturreformer.”

En kritik som ganska ofta har framförts apropå de tre föregående biskopssynoderna är att de i slutändan inte har lett fram till de reformer och förändringar som många hoppats på, exempelvis när det gäller synen på äktenskap och familj, frågan om kommunion för omgifta katoliker, frågan om gifta präster, frågan om interkommunion och så vidare. Utifrån sådana förväntningar kan resultaten av de hittillsvarande synoderna under Franciskus pontifikat framstå som magra. Men som påven uppfattar saken förnyas kyrkan inte främst genom strukturreformer ”uppifrån”, även om också sådana ibland behövs. Förnyelsen kommer snarare ”nedifrån”, genom helgonen och genom alla som låter livet genomsyras av tron i sin vardag, exempelvis genom att låta sig inspireras av folkfromhetens praxis. Kyrkan förnyas alltså inifrån tron, genom människor som lever inspirerade av Kristi evangelium. Den övertygelsen delar påven med troende katoliker världen över.

En bred synodal process där många kommer till tals gör att missförhållanden lättare kan lyftas fram i dagsljuset och att nya infallsvinklar kan läggas på ingrodda problem. I vissa fall kan det leda till reformer av kyrkliga strukturer. Reformerna ska både motverka inomkyrkliga missförhållanden, främja de troendes helgelse, samt bidra till att världen blir en mera hel och human plats att leva på. Förslag på kyrkliga strukturreformer genomförs i den mån som de tydligt tjänar alla dessa tre syften. Om inte, så lämnas de därhän.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.

 

I detta nummer av Signum publicerar vi ytterligare en artikel på temat synodalitet och kyrkliga reformer, Michael Czerny: ”När kyrkan blir synodal”. Se även artikeln ”Synodalitet – en modell för tredje årtusendet” av Anders Piltz i Signum nr 8/2019.

 

Ur Signum nr 5/2021.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ULF JONSSON

”Synodalitet ligger påven varmt om hjärtat.” Med de orden kommenterade ärkebiskopen av Wien, kardinal Christoph Schönborn, Vatikanens offentliggörande den 21 maj av att påven Franciskus har beslutat att en synodal process för hela den globala katolska kyrkan ska genomföras under de kommande två åren. Processen startar i oktober i år, och den ska avslutas med en biskopssynod, som är planerad att äga rum i Vatikanen i oktober 2023.

Biskopssynoder är inte beslutande församlingar, utan de fungerar som rådgivande organ till påven. Sin vana trogen lär Franciskus även denna gång låta processen mynna ut i ett så kallat postsynodalt dokument, där han själv följer upp olika idéer, som har kommit upp under processens gång, och drar slutsatser för kyrkans fortsatta väg fram­över. Tillfrågad om syftet med den förestående globala synodala processen förklarade påven att det handlar om att ge hela kyrkan, alla troende, möjlighet att lyssna både till varandra och till den helige Ande.

Synoder är inget nytt kyrkligt fenomen, de förekom redan i fornkyrkan. Men i september 1965, mot slutet av Andra Vatikankonciliet, beslöt den dåvarande påven Paulus VI att katolska biskopar från olika delar av världen skulle börja samlas mera regelbundet till synoder i Rom för att samtala om frågor av betydelse för kyrkan på global nivå. Under påven Franciskus har hittills tre sådana biskopssynoder ägt rum: familjesynoden år 2015, ungdomssynoden år 2018, och Amazonassynoden år 2019.

Två års förberedelser

Franciskus är utan tvekan anhängare av kyrkans synodala tradition, och han vill vidareutveckla den för vår egen tid. Ett nytt element som han infört är att låta biskopssynoderna föregås av en bred process av förberedelser på lokalplanet i de katolska stiften runt om i världen. Det är numera alltså inte endast biskopar utan alla de troende som är inbjudna att bidra med förslag inom ramen för en längre reflektionsprocess. Kloster, ordensgemenskaper, katolska högskolor och kyrkliga rörelser av olika slag är särskilt inbjudna att delta i den förberedande processen inför biskopssynoden 2023.

Hela detta globala projekt som nu ska sjösättas kommer att koordineras av ett sekretariat i Vatikanen under ledning av den maltesiske kardinalen Mario Grech. Det är till detta sekretariat som förslagen från katoliker världen över ska sändas in. Där sammanställs förslagen och fogas in i det arbetsmaterial som ska används som underlag för den avrundande biskopssynoden i Rom.

Tidsschemat för den synodala processen ser ut som följer: Den 10 oktober i år öppnar påven processen med en mässa i Vatikanen, där han kommer att predika över temat ”den synodala kyrkan: gemenskap, delaktighet och mission”. Den 17 oktober inleds därefter de synodala överläggningarna i de katolska stiften runt om i världen. Sekretariatet i Rom kommer att sända ut ett dokument med exempel på frågor som kan bli föremål för överläggningar. Men det är också fullt möjligt att ta upp andra frågor som man finner relevanta. Denna första fas av överläggningar på lokal nivå under stiftsbiskoparnas ledning ska vara avslutad i mars 2022, och i september ska man från Rom skicka ut ett arbetsdokument (Instrumentum laboris) som bygger på en sammanställning av de inkomna svaren. Detta arbetsdokument ska fungera som underlag för en andra fas av globala överläggningar. Denna gång ska processen vara indelad efter de olika världsdelarna. Avsikten är att säkerställa att katoliker från alla världens kontinenter har möjlighet att göra sin röst hörd i processen. Svaren från de olika kontinenterna offentliggörs i ett nytt dokument i april 2023. De inkomna svaren från de båda faserna av den globala synodala processen utgör sedan arbetsunderlaget för biskoparnas synod i oktober 2023.

Kyrkans synodalitet

De tre biskopssynoder som hittills har ägt rum under Franciskus pontifikat hade var sitt specifikt tema: familjen, ungdomarna och slutligen Amazonasregionen tillsammans med de ekologiska frågorna. Den nu planerade synodala processen är däremot inte begränsad till någon specifik frågeställning. I princip kan alla frågor med relevans för kyrkan och hennes sändning tas upp. Det närmaste man kommer ett innehållsligt grundtema denna gång är frågan om kyrkans egen synodalitet, alltså frågan om vilken roll som biskopssynoder och deras föregående reflektionsprocesser kan spela i kyrkans liv framöver. Sett i ett längre kyrkohistoriskt perspektiv blir det tydligt att här tangeras frågor om förhållandet mellan synoder (som samlar ett mindre antal biskopar) och koncilier (som samlar alla biskopar), liksom frågor om förhållandet mellan påven och kyrkans övriga biskopar, och i förlängningen även frågor om förhållandet mellan ämbetsbärare och lekfolk.

Ett annat närbesläktat fenomen i samtidens katolska kyrka bör heller inte glömmas bort i sammanhanget, nämligen de regionala synoder som är planerade eller som redan pågår i flera olika länder, exempelvis Australien, Irland och Italien. Den kanske mest uppmärksammade av dessa är den synodala väg som startade i december 2019 i Tyskland och som, under pandemibetingade restriktioner, nu pågår. Biskopar och lekfolk reflekterar här tillsammans över olika aspekter av kyrkans liv, inte minst kring krisfenomen som sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer, det ökade antalet utträden ur kyrkan och bristen på prästkallelser. Dessa regionala synodala processer i olika länder är också tänkta att integreras i den nu aviserade globala processen.

Franciskus tillmäter kyrkans synodala funktioner en avgörande betydelse för kyrkans framtid. Samtidigt är man i Vatikanen medveten om att det inte rör sig om några enkla processer. Vid flera tillfällen under de senaste åren har det blivit tydligt att både påven och andra i Vatikanen hyser skepsis gentemot somliga inslag i de redan pågående regionala synoderna, medan man gläds över andra aspekter. Som generalsekreteraren för den globala synodala processen kardinal Grech förklarat: ”På sina håll behöver man uppmuntra tvekande lokalkyrkor att starta synodala processer, medan man på andra håll måste mana till försiktighet så att processen inte spårar ur. En synod är inget parlament och en synodal process är inte demokratisk. Den handlar om att lyssna på varandra och att lyssna på vad Gud vill säga oss.”

Vart bär det hän?

Vad kan man då förvänta sig att den globala synodala processen ska leda fram till? Det är som bekant vanskligt att göra förutsägelser, i synnerhet om framtiden, men en sak bör man inte glömma bort: när jesuitpatern och kardinalen Jorge Mario Bergoglio den 13 mars 2013 valdes till påve, så skedde det primärt eftersom kardinalerna i konklaven önskade sig en påve som med kraft och beslutsamhet skulle ta sig an kyrkans omfattande problem med skandaler och kriser av olika slag, exempelvis sexuella övergrepp, ekonomisk korruption, en bitvis dysfunktionell ledningsstruktur i Vatikanen, liksom bristen på transparens och ansvarsutkrävande för ämbetsbärare på höga poster.

För att råda bot på dessa problem behöver kyrkan, enligt Franciskus, fungera mera synodalt, så att flera personer – också lekfolk – har full insyn i kyrkans interna förhållanden och är med när viktiga beslut ska fattas. Detta innebär inte att kyrkan är på väg att byta ut en hierarkisk organisationsform mot en demokratisk. För Franciskus är det självklart att kyrkan styrs av sina biskopar. Inte för inte har Franciskus under de föregående synoderna påmint om att det till sist är påven som fattar besluten. Men utan större transparens, ett tydligare ansvarsutkrävande och en bredare förankring av viktiga beslut kommer kyrkans problem inte att kunna lösas. Därav satsningen på en mer synodalt präglad kyrka.

Det betyder inte att påven menar att strukturreformer är universallösningen på kyrkans problem. Det förhåller sig faktiskt tvärtom så att påven personligen tillmäter organisatoriska förändringar en rätt begränsad betydelse. Påven tänker här i samma banor som den österrikiske pastoral­teo­logen Paul M. Zulehner, när denne apropå de kyrkliga reformsträvandena i Österrike och Tyskland nyligen förklarade: ”den avgörande bristen hos de senaste årtiondenas kyrkliga reformrörelser ligger i övertygelsen att kyrkan kan räddas genom strukturreformer.”

En kritik som ganska ofta har framförts apropå de tre föregående biskopssynoderna är att de i slutändan inte har lett fram till de reformer och förändringar som många hoppats på, exempelvis när det gäller synen på äktenskap och familj, frågan om kommunion för omgifta katoliker, frågan om gifta präster, frågan om interkommunion och så vidare. Utifrån sådana förväntningar kan resultaten av de hittillsvarande synoderna under Franciskus pontifikat framstå som magra. Men som påven uppfattar saken förnyas kyrkan inte främst genom strukturreformer ”uppifrån”, även om också sådana ibland behövs. Förnyelsen kommer snarare ”nedifrån”, genom helgonen och genom alla som låter livet genomsyras av tron i sin vardag, exempelvis genom att låta sig inspireras av folkfromhetens praxis. Kyrkan förnyas alltså inifrån tron, genom människor som lever inspirerade av Kristi evangelium. Den övertygelsen delar påven med troende katoliker världen över.

En bred synodal process där många kommer till tals gör att missförhållanden lättare kan lyftas fram i dagsljuset och att nya infallsvinklar kan läggas på ingrodda problem. I vissa fall kan det leda till reformer av kyrkliga strukturer. Reformerna ska både motverka inomkyrkliga missförhållanden, främja de troendes helgelse, samt bidra till att världen blir en mera hel och human plats att leva på. Förslag på kyrkliga strukturreformer genomförs i den mån som de tydligt tjänar alla dessa tre syften. Om inte, så lämnas de därhän.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.

 

I detta nummer av Signum publicerar vi ytterligare en artikel på temat synodalitet och kyrkliga reformer, Michael Czerny: ”När kyrkan blir synodal”. Se även artikeln ”Synodalitet – en modell för tredje årtusendet” av Anders Piltz i Signum nr 8/2019.

 

Ur Signum nr 5/2021.