Sankt Eriks bortglömda kapell

av CECILIA KARLSSON
Sveriges nationalhelgon, och det för Uppsala lokala helgonet, S:t Eriks dag den 18 maj börjar närma sig. De flesta i Uppsala förknippar förmodligen den helige Erik med den brunn som i dag kallas Sankt Eriks källa eller det skrin som finns i Uppsala domkyrka. Det finns dock flera platser runt omkring domkyrkan som varit kopplade till S:t Erik. Där Riddartorget i dag breder ut sig söder om domkyrkan låg ett kapell vigt till helgonet. Av S:t Eriks kapell finns i dag ingenting synligt kvar ovan jord. Inte ens namnet på platsen påminner besökaren om var det legat.

Kapellet var en rektangulär tegelbyggnad med en oktagonal avslutning i öster på gråstensgrund och en kalkstenssockel. För ovanlighetens skull var sakristian sydvänd – vanligtvis placerades denna på norrsidan i de medeltida kapellen och kyrkobyggnaderna. Den var drygt 33 meter lång och 10 meter bred i öst-västlig riktning och var alltså i storlek som en sockenkyrka. Kapellet hade fem travéer (valvenheter), väggarna stöttades av tolv strävpelare och där fanns sex spetstrifoliumformade (formade som treklöver) höga fönster, liksom ett mindre spetsbågigt fönster i sakristian.

Ur Johan Peringskiölds Monumenta från 1719.

Om alla dessa byggnadselement är medeltida är svårt för oss att veta i dag, men de ser ut som typiskt gotiska i senare avbildningar. I Johan Peringskiölds (1654–1720) Monumenta ullerakerensia (1719), finns två avbildningar av kapellet, en planritning och en vy från sydost. Det av Peringskiöld avbildade taket, av den konstruktion som kallas säteritak (takutformning vanlig under 1600-talet), är valhänt ritat. Förmodligen blev det aldrig konstruerat. Enligt källor tycks byggnaden ha saknat tak hela 1600-talet, och i Atlasbandet till Olof Rudbecks (1630–1702) Atlantica (1679) finns också en stadskarta där kapellet är avbildat utan tak.

Detalj ur Olof Rudbecks stadskarta från 1679.

Kapellet omnämns första gången i källorna år 1278. På 1330-talet nämns planer att bygga ett kapell i sten vilket tyder på att det tidigare funnits ett kapell i trä. Även om det inte finns något tidigare omnämnande eller att man hittat tidigare lämningar av ett träkapell, är det mycket möjligt att det funnits ett kapell redan under andra halvan av 1100-talet, givetvis med den bakre gränsen av år 1160 med den helige Eriks död. Kapellet omnämns i ett relativt stort antal medeltida dokument. Ett problem är att det inte alltid framgår om det är kapellet söder om domkyrkan eller S:t Eriks kor (De Geer-koret i dag) i domkyrkans södra sidoskepp som avses. Det framkommer dock av källmaterialet att kapellet på Riddartorget ibland kallats för det nedre kapellet för att särskilja det från koret i domkyrkan.

Byggnaden brann under flera omgångar, tillsammans med andra delar av staden, under 1400-talet och början av 1500-talet. Efter reformationen försökte man hitta nya användningar till byggnaden. Det omnämns bland annat i början av 1600-talet att det skulle kunna användas som spannmålsbod om det skulle förses med nytt tak. Vid stadsbranden 1702 bland skadades kapellet och tegel från kapellet tycks ha använts för att reparera den även skadade domkyrkan. Därefter lämnades kapellet som ruin till dess att endast resterna under mark är det som finns bevarat.

Det har alltså funnits flera platser runt omkring Uppsala domkyrka som var kopplade till Sankt Erik, förutom kapellet på Riddartorget. Den S:t Eriks brunn som finns bevarad idag har åtminstone sedan 1500-talet förknippats med Erikslegenden och uppgiften om att en källa sprang fram på den plats där hans blod först blev utgjutet. Det är en naturlig källa som flyter fram ur Uppsalaåsen i nordöstra hörnet av S:t Eriks torg nordväst om domkyrkan. En missuppfattning som ibland förekommer är att källan sägs ha runnit fram där sankt Eriks möjligtvis halshöggs, det vill säga dödsplatsen. För att förstå diskrepansen av detta krävs en närläsning av vad som står i sankt Eriks berättelse.

När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecken, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män och gick med dem – fastän de voro få – manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade honom och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred, och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska. Hans järtecken började med att en källa rann upp på den plats där hans blod först blev utgjutet, och den bär ännu vittne om hans martyrium.

Det finns på så vis gott om utrymme i legenden för en skillnad i både tid och rum mellan platsen där hans blod först utgöts – vilket ju kan ha skett redan tidigt under striden – och hans dödsplats, där han till sist halshöggs. Det finns alltså inte någon motsättning mellan att källan vid Kvarnbron är den som ansetts vara Eriks källa och att kapellet på Riddartorget skulle vara uppfört på den helige Eriks dödsplats, då sedan gammal tid funnits en tingsplats ungefär på samma plats som kapellet stod och det vore tillbörligt en kung att bli avrättad vid en sådan. Det är dock högst osäkert om traditionen om detta källsprång vid S:t Eriks torg verkligen hänger samman hela tiden bak till medeltiden. Det finns nämligen flera exempel på vattenkällor som har omnämnts som S:t Eriks källa under århundradena.

I Uppsala domkyrkas västra parti finns något som i protokoll från 1600-talet omtalas som Sankt Eriks källa eller Sankt Eriks brunn, men det kan vara så att det snarare kopplingar till den helige Erik som kyrkans dedikationshelgon och närheten till västportalen med Eriksskulpturen som man åsyftar och inte den källa som nämns i helgonlegenden. Ett andra exemplet är en förment källa på Riddartorget, det vill säga inte långt från där Erikskapellet låg. Ett till exempel är en källa i slottsträdgården i Uppsala.

Konstvetaren Christian Lovén har i en artikel från 2004 beskrivet att han hittat beskrivningar från 1600-talet som beskriver en Sankt Eriks källa i slottsträdgården som låg nedanför slottet. Lovéns slutsats är det snarare handlat om ytterligare ett kapell tillägnat sankt Erik som tillkommit under 1300-talet. Och till sist Sankt Eriks källa vid Kvarnbron. Kopplingen mellan källsprånget vid Kvarnbron, helgonlegenden och Sankt Eriks källa går inte att belägga längre tillbaka än 1500-talet då Johan III lät uppföra en byggnad över källan med inskriptionen Sankt Eriks källa, så det skulle kunna vara så att man bara tagit varit på det naturliga källsprånget som kommit upp ur Uppsalaåsen.

Cecilia Karlsson 2024-05-10

Fil.mag i konstvetenskap

Detta är en opinionstext.

Vidare lästips

Uppsala domkyrka 2 Domkyrkan i Gamla Uppsala, nuvarande domkyrkans omgivningar, Ronnie Carlsson (red.), Upplandsmuseet, Uppsala, 2010.

Johan Peringskiöld, Monumenta ullerakerensia, 1719.

Christian Lovén: ”Erikskulten i Uppsala, Dubbelhelgonet och den långa stationsvägen”. Uppland 2004.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CECILIA KARLSSON
Sveriges nationalhelgon, och det för Uppsala lokala helgonet, S:t Eriks dag den 18 maj börjar närma sig. De flesta i Uppsala förknippar förmodligen den helige Erik med den brunn som i dag kallas Sankt Eriks källa eller det skrin som finns i Uppsala domkyrka. Det finns dock flera platser runt omkring domkyrkan som varit kopplade till S:t Erik. Där Riddartorget i dag breder ut sig söder om domkyrkan låg ett kapell vigt till helgonet. Av S:t Eriks kapell finns i dag ingenting synligt kvar ovan jord. Inte ens namnet på platsen påminner besökaren om var det legat.

Kapellet var en rektangulär tegelbyggnad med en oktagonal avslutning i öster på gråstensgrund och en kalkstenssockel. För ovanlighetens skull var sakristian sydvänd – vanligtvis placerades denna på norrsidan i de medeltida kapellen och kyrkobyggnaderna. Den var drygt 33 meter lång och 10 meter bred i öst-västlig riktning och var alltså i storlek som en sockenkyrka. Kapellet hade fem travéer (valvenheter), väggarna stöttades av tolv strävpelare och där fanns sex spetstrifoliumformade (formade som treklöver) höga fönster, liksom ett mindre spetsbågigt fönster i sakristian.

Ur Johan Peringskiölds Monumenta från 1719.

Om alla dessa byggnadselement är medeltida är svårt för oss att veta i dag, men de ser ut som typiskt gotiska i senare avbildningar. I Johan Peringskiölds (1654–1720) Monumenta ullerakerensia (1719), finns två avbildningar av kapellet, en planritning och en vy från sydost. Det av Peringskiöld avbildade taket, av den konstruktion som kallas säteritak (takutformning vanlig under 1600-talet), är valhänt ritat. Förmodligen blev det aldrig konstruerat. Enligt källor tycks byggnaden ha saknat tak hela 1600-talet, och i Atlasbandet till Olof Rudbecks (1630–1702) Atlantica (1679) finns också en stadskarta där kapellet är avbildat utan tak.

Detalj ur Olof Rudbecks stadskarta från 1679.

Kapellet omnämns första gången i källorna år 1278. På 1330-talet nämns planer att bygga ett kapell i sten vilket tyder på att det tidigare funnits ett kapell i trä. Även om det inte finns något tidigare omnämnande eller att man hittat tidigare lämningar av ett träkapell, är det mycket möjligt att det funnits ett kapell redan under andra halvan av 1100-talet, givetvis med den bakre gränsen av år 1160 med den helige Eriks död. Kapellet omnämns i ett relativt stort antal medeltida dokument. Ett problem är att det inte alltid framgår om det är kapellet söder om domkyrkan eller S:t Eriks kor (De Geer-koret i dag) i domkyrkans södra sidoskepp som avses. Det framkommer dock av källmaterialet att kapellet på Riddartorget ibland kallats för det nedre kapellet för att särskilja det från koret i domkyrkan.

Byggnaden brann under flera omgångar, tillsammans med andra delar av staden, under 1400-talet och början av 1500-talet. Efter reformationen försökte man hitta nya användningar till byggnaden. Det omnämns bland annat i början av 1600-talet att det skulle kunna användas som spannmålsbod om det skulle förses med nytt tak. Vid stadsbranden 1702 bland skadades kapellet och tegel från kapellet tycks ha använts för att reparera den även skadade domkyrkan. Därefter lämnades kapellet som ruin till dess att endast resterna under mark är det som finns bevarat.

Det har alltså funnits flera platser runt omkring Uppsala domkyrka som var kopplade till Sankt Erik, förutom kapellet på Riddartorget. Den S:t Eriks brunn som finns bevarad idag har åtminstone sedan 1500-talet förknippats med Erikslegenden och uppgiften om att en källa sprang fram på den plats där hans blod först blev utgjutet. Det är en naturlig källa som flyter fram ur Uppsalaåsen i nordöstra hörnet av S:t Eriks torg nordväst om domkyrkan. En missuppfattning som ibland förekommer är att källan sägs ha runnit fram där sankt Eriks möjligtvis halshöggs, det vill säga dödsplatsen. För att förstå diskrepansen av detta krävs en närläsning av vad som står i sankt Eriks berättelse.

När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecken, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män och gick med dem – fastän de voro få – manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade honom och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred, och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska. Hans järtecken började med att en källa rann upp på den plats där hans blod först blev utgjutet, och den bär ännu vittne om hans martyrium.

Det finns på så vis gott om utrymme i legenden för en skillnad i både tid och rum mellan platsen där hans blod först utgöts – vilket ju kan ha skett redan tidigt under striden – och hans dödsplats, där han till sist halshöggs. Det finns alltså inte någon motsättning mellan att källan vid Kvarnbron är den som ansetts vara Eriks källa och att kapellet på Riddartorget skulle vara uppfört på den helige Eriks dödsplats, då sedan gammal tid funnits en tingsplats ungefär på samma plats som kapellet stod och det vore tillbörligt en kung att bli avrättad vid en sådan. Det är dock högst osäkert om traditionen om detta källsprång vid S:t Eriks torg verkligen hänger samman hela tiden bak till medeltiden. Det finns nämligen flera exempel på vattenkällor som har omnämnts som S:t Eriks källa under århundradena.

I Uppsala domkyrkas västra parti finns något som i protokoll från 1600-talet omtalas som Sankt Eriks källa eller Sankt Eriks brunn, men det kan vara så att det snarare kopplingar till den helige Erik som kyrkans dedikationshelgon och närheten till västportalen med Eriksskulpturen som man åsyftar och inte den källa som nämns i helgonlegenden. Ett andra exemplet är en förment källa på Riddartorget, det vill säga inte långt från där Erikskapellet låg. Ett till exempel är en källa i slottsträdgården i Uppsala.

Konstvetaren Christian Lovén har i en artikel från 2004 beskrivet att han hittat beskrivningar från 1600-talet som beskriver en Sankt Eriks källa i slottsträdgården som låg nedanför slottet. Lovéns slutsats är det snarare handlat om ytterligare ett kapell tillägnat sankt Erik som tillkommit under 1300-talet. Och till sist Sankt Eriks källa vid Kvarnbron. Kopplingen mellan källsprånget vid Kvarnbron, helgonlegenden och Sankt Eriks källa går inte att belägga längre tillbaka än 1500-talet då Johan III lät uppföra en byggnad över källan med inskriptionen Sankt Eriks källa, så det skulle kunna vara så att man bara tagit varit på det naturliga källsprånget som kommit upp ur Uppsalaåsen.

Cecilia Karlsson 2024-05-10

Fil.mag i konstvetenskap

Detta är en opinionstext.

Vidare lästips

Uppsala domkyrka 2 Domkyrkan i Gamla Uppsala, nuvarande domkyrkans omgivningar, Ronnie Carlsson (red.), Upplandsmuseet, Uppsala, 2010.

Johan Peringskiöld, Monumenta ullerakerensia, 1719.

Christian Lovén: ”Erikskulten i Uppsala, Dubbelhelgonet och den långa stationsvägen”. Uppland 2004.