Slovakiens historia oskiljaktig från kristendomen

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Påven Franciskus kommer att besöka Slovakien den 12–15 september 2021. Nedanstånde material ska fungera som bakgrundsinformation.

Floden Donau skilde det romerska riket, där kristendomen långsamt fick fäste, från de hedniska folken i norr. Först i början av 800-talet kan man urskilja kristet inflytande norr om limes, romerska rikets yttergräns. I och med kristnandet av slaverna införde frankiska präster den latinska riten.

Som en av de slaviska statsbildningarna räknas det Stormähriska riket, vars tillblivelse kan dateras från 833 till 906. Riket hade två centra, dels i nordväst gränslandet (March) i nuvarande Tjeckien, dels i det sydvästra Slovakien. För att avgränsa sig från frankiskt inflytande bad furst Rastislav den bysantinske kejsaren om missionärer.

År 863 införde de från Thessaloniki härstammande bröderna Kyrillus och Methodius, som tidigare varit verksamma på Krim, östkyrkans traditioner det stormähriska riket, dock med respekt för den västliga traditionen. Bevis för detta föreligger i form av liturgiska böcker för både den latinska och bysantinska riten i översättning till gammalslaviska. Inom de följande 200 åren vann emellertid den latinska riten överhanden, medan den bysantinska riten fortlevde i östra Slovakien ända in i vår tid. Från och med Karpaternas införlivande i Ungern 895 blev Slovakien en del av det ungerska riket.

Slovakernas nationalmedvetande visade sig svårare att etablera sig än fallet var med tjeckerna. Dessa hade bara en motpart att kämpa mot, tyskarna, medan slovakerna tvingades föra ett tvåfrontskrig, framför allt mot Ungern, vars nationalism fram till Första världskriget antog en mera hotfull karaktär, men även mot tjeckerna, som erbjöd stöd. En betydande roll i tillskapandet av en nationalkänsla spelade det lägre prästerskapet, som trädde in den lakun som det fåtaliga slovakiska borgerskapet lämnat. Städerna var dominerade av tyskar och ungrare och biskoparna bestod till övervägande del av tysk och ungersk adel. Inte mindre viktiga var lutherska präster, som studerat i Tyskland och medförde Upplysningens idéer, särskilt Johann Gottfried Herders begeistring för det slaviska. Det evangeliska lycéet i Bratislava utgjorde grogrunden för det nationella uppbrottet.

Vid revolutionen 1848 tog slovakerna för första gången politiskt till orda. ”Det slovakiska folkets krav” den 11 maj innehöll fordringar som rests i Wien, men omfattade förutom omvandlingen av Ungern till en förbundsstat även fullständig jämlikhet för slovaker beträffande ämbeten och skolor, som man ditintills inte hade haft. Petitionen blev omgående avvisad av den ungerska regeringen. Som en följd härav understödde slovakerna kejsardömet i kriget mot Ungern.

Den från Wien inslagna centralistiska kursen mot neo-absolutism och senare ansatserna till demokratisering ledde till upprättandet av Matica Slovenska, som bedrev ett omfattande kulturarbete. Dess förste president var den katolske biskopen av Banska Bystrica, Stefan Moyzes och hans ställföreträdare, den evangeliske superintendenten Karol Kuzmany. Redan 1875 förbjöd den ungerska regeringen, som förstärkts genom ”Ausgleich” 1867, då Dubbelmonarkin upprättades, Matica. Organisationen kunde återuppta sin verksamhet först 1919 i det nygrundade Tjeckoslovakien.

1920- och 30-talet präglades av prästen Andrej Hlinka, en realpolitiker som grundade ”Hlinkas slovakiska folkparti”. En annan viktig händelse kyrkohistoriskt sett var utnämningen av de första tre slovakiska biskoparna 1920. 100årsminnet av denna händelse firades i katedralen i Nitra den 21 februari 2020.

Efter Hlinkas död 1938 övertog hans lärjunge, prästen Jozef Tiso (1887–1947) ledningen. Han blev 1942 president och ledare för den slovakiska republik som med stöd av Adolf Hitler upprättades den 14 mars 1939.

Efter ockupationen av Slovakien genom sovjetiska trupper flydde Tiso till Bayern. Trots protester från kardinal Michael Faulhaber i München utlämnade den allierade kontrollkommission honom till den tjeckiska regeringen. Han ställdes inför en folkdomstol och avrättades i april 1947. Tilläggas bör att Tiso stod bakom deportationen av 70 000 judar.

Kommunisternas maktövertagande 1948 försvårade kyrkans verksamhet och dess återverkningar kan spåras ännu idag. Fram till kommunismens sammanbrott gällde det för kyrkan i Slovakien enbart att försöka överleva.

Red. 2021-08-26

Detta är en text av historisk karaktär och utgör en sammanfattning av en text i längre version på den österrikiska katolska nyhetsportalen Kathpress 2021-08-25.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Påven Franciskus kommer att besöka Slovakien den 12–15 september 2021. Nedanstånde material ska fungera som bakgrundsinformation.

Floden Donau skilde det romerska riket, där kristendomen långsamt fick fäste, från de hedniska folken i norr. Först i början av 800-talet kan man urskilja kristet inflytande norr om limes, romerska rikets yttergräns. I och med kristnandet av slaverna införde frankiska präster den latinska riten.

Som en av de slaviska statsbildningarna räknas det Stormähriska riket, vars tillblivelse kan dateras från 833 till 906. Riket hade två centra, dels i nordväst gränslandet (March) i nuvarande Tjeckien, dels i det sydvästra Slovakien. För att avgränsa sig från frankiskt inflytande bad furst Rastislav den bysantinske kejsaren om missionärer.

År 863 införde de från Thessaloniki härstammande bröderna Kyrillus och Methodius, som tidigare varit verksamma på Krim, östkyrkans traditioner det stormähriska riket, dock med respekt för den västliga traditionen. Bevis för detta föreligger i form av liturgiska böcker för både den latinska och bysantinska riten i översättning till gammalslaviska. Inom de följande 200 åren vann emellertid den latinska riten överhanden, medan den bysantinska riten fortlevde i östra Slovakien ända in i vår tid. Från och med Karpaternas införlivande i Ungern 895 blev Slovakien en del av det ungerska riket.

Slovakernas nationalmedvetande visade sig svårare att etablera sig än fallet var med tjeckerna. Dessa hade bara en motpart att kämpa mot, tyskarna, medan slovakerna tvingades föra ett tvåfrontskrig, framför allt mot Ungern, vars nationalism fram till Första världskriget antog en mera hotfull karaktär, men även mot tjeckerna, som erbjöd stöd. En betydande roll i tillskapandet av en nationalkänsla spelade det lägre prästerskapet, som trädde in den lakun som det fåtaliga slovakiska borgerskapet lämnat. Städerna var dominerade av tyskar och ungrare och biskoparna bestod till övervägande del av tysk och ungersk adel. Inte mindre viktiga var lutherska präster, som studerat i Tyskland och medförde Upplysningens idéer, särskilt Johann Gottfried Herders begeistring för det slaviska. Det evangeliska lycéet i Bratislava utgjorde grogrunden för det nationella uppbrottet.

Vid revolutionen 1848 tog slovakerna för första gången politiskt till orda. ”Det slovakiska folkets krav” den 11 maj innehöll fordringar som rests i Wien, men omfattade förutom omvandlingen av Ungern till en förbundsstat även fullständig jämlikhet för slovaker beträffande ämbeten och skolor, som man ditintills inte hade haft. Petitionen blev omgående avvisad av den ungerska regeringen. Som en följd härav understödde slovakerna kejsardömet i kriget mot Ungern.

Den från Wien inslagna centralistiska kursen mot neo-absolutism och senare ansatserna till demokratisering ledde till upprättandet av Matica Slovenska, som bedrev ett omfattande kulturarbete. Dess förste president var den katolske biskopen av Banska Bystrica, Stefan Moyzes och hans ställföreträdare, den evangeliske superintendenten Karol Kuzmany. Redan 1875 förbjöd den ungerska regeringen, som förstärkts genom ”Ausgleich” 1867, då Dubbelmonarkin upprättades, Matica. Organisationen kunde återuppta sin verksamhet först 1919 i det nygrundade Tjeckoslovakien.

1920- och 30-talet präglades av prästen Andrej Hlinka, en realpolitiker som grundade ”Hlinkas slovakiska folkparti”. En annan viktig händelse kyrkohistoriskt sett var utnämningen av de första tre slovakiska biskoparna 1920. 100årsminnet av denna händelse firades i katedralen i Nitra den 21 februari 2020.

Efter Hlinkas död 1938 övertog hans lärjunge, prästen Jozef Tiso (1887–1947) ledningen. Han blev 1942 president och ledare för den slovakiska republik som med stöd av Adolf Hitler upprättades den 14 mars 1939.

Efter ockupationen av Slovakien genom sovjetiska trupper flydde Tiso till Bayern. Trots protester från kardinal Michael Faulhaber i München utlämnade den allierade kontrollkommission honom till den tjeckiska regeringen. Han ställdes inför en folkdomstol och avrättades i april 1947. Tilläggas bör att Tiso stod bakom deportationen av 70 000 judar.

Kommunisternas maktövertagande 1948 försvårade kyrkans verksamhet och dess återverkningar kan spåras ännu idag. Fram till kommunismens sammanbrott gällde det för kyrkan i Slovakien enbart att försöka överleva.

Red. 2021-08-26

Detta är en text av historisk karaktär och utgör en sammanfattning av en text i längre version på den österrikiska katolska nyhetsportalen Kathpress 2021-08-25.