Solidaritet

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JAN HENRIK AMBERG

Vi uppmärksammar i år att det har gått 40 år sedan den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (Solidarnosc) bildades. Under en landsomfattande strejk i augusti 1980 uppstod något som ditintills varit otänkbart: en självständig fackförening bakom järnridån.

På Leninvarvet i Gdansk anade nog ingen följderna; inte bara en fortsatt erodering av den totalitära ordningen, utan i förlängningen en implosion som ledde till kommunismens fall, inte bara i Polen utan i hela det dåvarande östblocket. Försöket att stoppa utvecklingen genom införande av krigstillstånd lucianatten 1981 visade sig vara fåfängt. Idékraften hade fått fotfäste och nio år senare var ett nytt Europa fött.

Solidaritetsrörelsen samlade både arbetare och intellektuella och var till formen facklig. Dess fundamentala idékraft var dock varken politisk eller ekonomisk utan etisk. Rörelsen utgick från idéer knutna till namnet och reflekterade över arbetets filosofi, övertygelsen om att samhället inte kan fungera utan dialog, betydelsen av ett respektfullt förhållande till människovärdet och sanningen.

Den katolska kyrkans sociallära, återspeglad i den polske påven Johannes Paulus II:s encyklika om det mänskliga arbetet (Laborem exercens), utgjorde ideologisk grundval för Solidaritet. Arbetare och intellektuella sökte tillsammans skapa förutsättningar för att återge arbetet mening och värde på ett djupare plan. Bland strejkkraven fanns inte bara rätt till självstyrande representation och bättre arbetsvillkor utan också några av demokratins byggklotsar: yttrandefrihet, samvetsfrihet och respekt för människans värde.

”Ingen frihet utan solidaritet” skanderade polacker på gatorna. Men den frihet som tycks så självklar i en demokrati innebär aldrig någon garanti för solidaritet. Den katolske prästen och filosofen Józef Tischner skriver i sin bok Solidaritetens etik att en strävan efter jämlikhet och social rättvisa förblir meningslös utan sanning och värdighet i det mänskliga arbetet. Det är människans värdighet som definierar den etiska aspekten.

I dag hör den kommunistiska samhällsordningen med sina lögner och illusioner lyckligtvis till historien. Utmaningar kring etiska aspekter av arbete kvarstår dock – rättvisa, mänskligt värde, sanning och nödvändigheten att förbli subjekt i förhållandet till sitt arbete. Brist på etisk grund i mänskligt arbete, något som ju överskuggar livet för de flesta av oss, gör att jämlikhet och rättvisa kvävs på sin livskraft. I en värld av nya illusioner och dold förljugenhet tvingas vi ofta bort från vår kallelse att vara männi­ska för att i stället agera i en alltmer skenbar verklighet där sanningen förlorar i betydelse och där den etiska utgångspunkten inte längre är människan och hennes värdighet.

Samtidigt som solidaritet finns på ett mellanmänskligt plan, existerar den både utanför och innanför samhällsstrukturer. En solidaritetens etik kan bara födas i ett konkret samhälle, på bestämda tider och platser, och måste ständigt återuppfinnas. Solidaritet är en samhällelig företeelse och om politiken är god genomsyras den av solidaritet och skapar utrymme för människans samvete, som solidariteten bygger på.

Solidaritet är i slutändan solidaritet med och för människor.

Jan Henrik Amberg är minister i Utrikesdepartementet, Stockholm.

Ur Signum nr 7/2020.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JAN HENRIK AMBERG

Vi uppmärksammar i år att det har gått 40 år sedan den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (Solidarnosc) bildades. Under en landsomfattande strejk i augusti 1980 uppstod något som ditintills varit otänkbart: en självständig fackförening bakom järnridån.

På Leninvarvet i Gdansk anade nog ingen följderna; inte bara en fortsatt erodering av den totalitära ordningen, utan i förlängningen en implosion som ledde till kommunismens fall, inte bara i Polen utan i hela det dåvarande östblocket. Försöket att stoppa utvecklingen genom införande av krigstillstånd lucianatten 1981 visade sig vara fåfängt. Idékraften hade fått fotfäste och nio år senare var ett nytt Europa fött.

Solidaritetsrörelsen samlade både arbetare och intellektuella och var till formen facklig. Dess fundamentala idékraft var dock varken politisk eller ekonomisk utan etisk. Rörelsen utgick från idéer knutna till namnet och reflekterade över arbetets filosofi, övertygelsen om att samhället inte kan fungera utan dialog, betydelsen av ett respektfullt förhållande till människovärdet och sanningen.

Den katolska kyrkans sociallära, återspeglad i den polske påven Johannes Paulus II:s encyklika om det mänskliga arbetet (Laborem exercens), utgjorde ideologisk grundval för Solidaritet. Arbetare och intellektuella sökte tillsammans skapa förutsättningar för att återge arbetet mening och värde på ett djupare plan. Bland strejkkraven fanns inte bara rätt till självstyrande representation och bättre arbetsvillkor utan också några av demokratins byggklotsar: yttrandefrihet, samvetsfrihet och respekt för människans värde.

”Ingen frihet utan solidaritet” skanderade polacker på gatorna. Men den frihet som tycks så självklar i en demokrati innebär aldrig någon garanti för solidaritet. Den katolske prästen och filosofen Józef Tischner skriver i sin bok Solidaritetens etik att en strävan efter jämlikhet och social rättvisa förblir meningslös utan sanning och värdighet i det mänskliga arbetet. Det är människans värdighet som definierar den etiska aspekten.

I dag hör den kommunistiska samhällsordningen med sina lögner och illusioner lyckligtvis till historien. Utmaningar kring etiska aspekter av arbete kvarstår dock – rättvisa, mänskligt värde, sanning och nödvändigheten att förbli subjekt i förhållandet till sitt arbete. Brist på etisk grund i mänskligt arbete, något som ju överskuggar livet för de flesta av oss, gör att jämlikhet och rättvisa kvävs på sin livskraft. I en värld av nya illusioner och dold förljugenhet tvingas vi ofta bort från vår kallelse att vara männi­ska för att i stället agera i en alltmer skenbar verklighet där sanningen förlorar i betydelse och där den etiska utgångspunkten inte längre är människan och hennes värdighet.

Samtidigt som solidaritet finns på ett mellanmänskligt plan, existerar den både utanför och innanför samhällsstrukturer. En solidaritetens etik kan bara födas i ett konkret samhälle, på bestämda tider och platser, och måste ständigt återuppfinnas. Solidaritet är en samhällelig företeelse och om politiken är god genomsyras den av solidaritet och skapar utrymme för människans samvete, som solidariteten bygger på.

Solidaritet är i slutändan solidaritet med och för människor.

Jan Henrik Amberg är minister i Utrikesdepartementet, Stockholm.

Ur Signum nr 7/2020.