Stiftens sammanställning till biskopssynoden

av MAGDALENA DAHLBORG

”Lyssna”, skriver Benedikt av Nursia i den ordensregel som troligen är den västliga kristenhetens mest kända och spridda, ”till Mästarens undervisning”. Munken ska lyssna till sin abbot. Men läser man vidare ser man också att det är lika självklart att abboten ska lyssna till bröderna, i synnerhet de yngre. Varje gång viktiga frågor behöver behandlas i klostret ska abboten sammankalla hela kommuniteten och nogsamt lyssna till vad särskilt yngre bröder ger för råd. Det är abboten som beslutar men först efter att verkligen ha lyssnat till alla.

När nu hela den katolska gemenskapen sammankallats för att gemensamt lyssna och råda, gäller detsamma. Det är den överordnade, biskopar och i slutänden påven, som beslutar, men först efter att allvarligt ha lyssnat till var och en i gemenskapen och begrundat de råd som getts.

Nu har, världen över, församlingar samlats och gemensamt lyssnat och gett råd, och stift och biskopskonferenser skrivit sina sammanfattningar. Det betyder att det nu är dags för biskoparna att samlas och lyssna till den helige Andes röst genom de troende. Rent konkret går det till så att Biskopssynodens generalsekretariat utifrån biskopskonferensernas sammanställningar formulerar ett arbetsdokument som går tillbaka till kontinenternas samlade biskopskonferenser (i Europa CCEE, Consiglio Conferenze Episcopali Europee). På det viset får biskoparna ta aktiv del inte bara av synodsvaren från sina egna områden utan från hela världen, och det går att få en överblick över vilka frågor som är i fokus överallt och vilka som är mer regionberoende. Resultaten av dessa samtal lämnas till Biskopssynoden som samlas 2023.

Stockholms katolska stift offentliggjorde den 15 augusti den sammanställning som då skickades till den nordiska biskopskonferensen. Även andra stift och biskopskonferenser har gjort sina svar tillgängliga i digitala kanaler. Jag har läst några av dessa, förutom den svenska sammanställningen också den danska, och de från biskopskonferenserna i England och Wales, Frankrike respektive Zimbabwe. Medan den svenska följer Vatikanens frågeordning utan kommentar, lägger Köpenhamns stift upp svaren på samma sätt, men skriver i sin inledning att en del begrepp inte går att översätta riktigt till danska, och att frågorna under en testomgång i stiftets pastoralråd ansågs antingen lite för detaljerade eller för främmande – det var helt enkelt lite svårt att utgå från frågorna som de stod i den danska kontexten. Den nordiska biskopskonferensen har också valt att följa frågorna i sin sammanställning. De tre övriga biskopskonferenserna vars rapporter jag läst har i stället valt andra upplägg för sina sammanställningar.

Metoder

I Sverige har diskussionerna huvudsakligen förts i församlingarna med hjälp av pastoral- och ekonomiråden och studieförbundet Bilda. Köpenhamns stift kompletterade församlingarnas och gruppernas samtal med en enkät, vilket gav svar även från katoliker som var längre från den regelbundna verksamheten. Därtill bjöd biskopen i Köpenhamn in ledare för andra kristna gemenskaper, och en imam, till en middag där dialog samfund–samhälle och ekumenik diskuterades. I Frankrike sammanföll den synodala processen med såväl pandemin som den så kallade CIASE-rapporten om övergrepp, vilket innebar ett stort behov hos de troende av att få mötas och samtala. Biskoparna i England och Wales skriver att pandemins delade erfarenhet av sårbarhet och ensamhet gav en starkare medvetenhet om det ömsesidiga beroendet och tillhörigheten i kyrkan, vilket bidrog till en vision av en kyrka som är mer missionerande och barmhärtig. I Zimbabwe var en extra utmaning att få ut material på alla lokala språk i en geografi med långa avstånd, dåliga vägar och andra brister i infrastrukturen för kommunikation. Även med den utökade tiden för stiftens synodfas blev det helt enkelt svårt för synodarbetarna att hinna ut till alla.

Till Stockholms katolska stift kom svar från 36 församlingar, varav en kapellförsamling (av totalt 44 församlingar förutom kapellförsamlingarna), ett tjugotal enskilda, åtta rörelser och grupper, nio stiftsorgan, tre ordnar och tre grupper ur nationella missioner (den danska sammanställningen är fördelningen lika, men där finns också svar från en katolsk skola och från Danmarks gudsvigda jungfrur). I sammanställningen finns sådant som sagts av många, men också avvikande röster.

Köpenhamns stift konstaterade som sagts ovan att det var svårt att arbeta med frågorna i den danska kontexten. I den svenska sammanställningen finns liknande tendenser – vissa svar dyker upp under flera av rubrikerna eller verkar ha hamnat under fel rubrik, och allteftersom rapporten löper blir det fler och fler citat och mindre av löptext. Analys saknas i princip helt, men det kanske helt enkelt är lite för tidigt i processen. Den nordiska biskopskonferensens sammanställning innehåller några kortfattade slutsatser, men undertecknad hoppas att en mer djupgående analys görs och offentliggörs framöver. Två saker återkommer som absolut viktigast inte bara i den svenska rapporten utan också i de övriga: gemenskap och utbildning. Utifrån de rapporter jag läst verkar alltså katolikernas uppmaning till bis­kopssynoden 2023 vara att se över hur man bäst bygger starka, öppna och välfun­gerande församlingsgemenskaper, samt hur utbildning av såväl barn som vuxna, såväl lekfolk som vigda, bäst utformas.

Gemenskaperna

De svenska katolikerna menar att kyrkan består av alla döpta och ska vara öppen, men visar oro för att människor som kommer ska känna sig dömda om de inte helt lever enligt katolska kyrkans lära. Det gäller kanske särskilt de som inte följer katolsk norm i fråga om sexuella relationer och könstillhörighet, men också sådant som psykisk ohälsa, bristande språkkunskaper och funktionshinder kan vara i vägen. En röst säger till exempel: ”Man lämnar utanför ’de jobbiga’. Det är brist på tålamod både från prästernas sida men också från församlingen.” Samtidigt påpekas att det inte går att leva mot katolsk lära hur som helst och samtidigt vara aktiv katolik. De som går i mässan enligt 1962 års ordning uppfattar sig som exkluderade och oönskade. Återkommande är att man inom församlingarna inte vandrar tillsammans utan håller sig till sina grupper. Det finns visst agg mot de nationella grupperna, och en önskan att missionernas präster kunde bli bättre på att uppmuntra deltagande också i mässan på svenska, samtidigt finns också funderingar på hur församlingarna kan bli bättre på att inkludera de nationella grupperna i den svenskspråkiga verksamheten, till exempel genom att låta fler språk och kulturer uttryckas i det vanliga mässfirandet. Det syns en vilja hos församlingarna att öka gemenskapen med de orientaliska kyrkorna och även de nationella missionerna, men det tycks vara svårt att hitta bra sätt. Små församlingar kan känna sig lite utanför och bortglömda i stiftet. I stora församlingar är det i stället svårt att bli en del av gemenskapen för den som kommer ny.

I svaren påpekas att om vi blir bra på att lyssna på Guds ord, på Kristus, på evangeliet, på den helige Ande, kan det också bli lättare att lyssna mer på varandra. Detta ligger nära en iakttagelse som gjorts av biskoparna såväl i Frankrike som i England och Wales: synodprocessen har uppskattats mer och tycks ha burit mer frukt i de församlingar och stift där man varit noga med att inleda samtalen med gemensam bibelläsning, bön och tyst begrundan.

Överlag konstateras en brist på ömsesidigt lyssnande. De som går till olika mässformer är dåliga på att lyssna på varandra, och kultur och språk utgör barriärer för lyssnandet. Särskilt barn och unga får inte tillräckligt komma till tals. Flera av rapporterna efterlyser bättre strukturer för lyssnande och dialog såväl lokalt som på andra nivåer. Det får inte vara vattentäta skott eller svår obalans mellan präster och lekfolk, och prästerna behöver förstå lekfolkets vardag.

Såväl den svenska som den danska rapporten talar om tystnadskultur och självcensur i kontroversiella frågor. Rapporten från Zimbabwe talar också om ett ledarskap som inte accepterar att lekfolk säger emot och som inte kan hantera avvikande ståndpunkter – därtill finns brister som leder till ryktesspridning och att folk fyller i informationsluckor med desinformation och gissningar.

Utbildning

Bättre utbildning för lekfolket efterfrågas i samtliga av de rapporter som jag har läst. Det rör dels mycket konkreta saker, som liturgins innebörd och utformning, dels generell kunskap om tron. Att detta dyker upp i skilda kontexter kan tyda på att katolska kyrkan inte längre är tydligt uppdelad i ”katolska länder” med tydlig katolsk majoritet och ”missionsområden” där katolikerna är mycket få. I stället är numera den katolska kyrkan på många håll en mer eller mindre betydande aktör, men en av flera, och hela världen är att betrakta som ett missionsområde. Då blir det också i högre grad nödvändigt att de katoliker som har ”vanliga jobb” kan svara på frågor och diskutera tro med god kunskap och med anpassning till kontexten.

God kunskap är också nödvändigt i samarbetet med andra kristna. ”Okunnighet föder lätt osämja, förutfattade meningar, även radikalism.” I Sverige konstateras att församlingens ekumeniska engagemang helt hänger samman med inställningen hos kyrkoherden, men också att gemenskap med andra kristna är avgörande för kristendomens överlevnad. De europeiska rapporterna visar inga större svårigheter med att samarbeta med andra kristna; rapporten från Zimbabwe däremot lyfter fram dels att det finns nya kristna gemenskaper som proselyterar bland katoliker, dels att det bland katoliker finns fördomar och en tendens att se ned på andra kristna.

Delaktighet

En viktig fråga ställs i exempelvis den franska rapporten: vill lekfolket ens vara delaktiga? Eller vill man helst kunna komma till söndagsmässan utan att behöva ta på sig några uppgifter? Samtidigt uttrycker många en längtan efter att få ställa sig till förfogande och bidra. Pastoralråden lyfts fram som en väg till delaktighet, samtidigt efterfrågas tydligare besked avseende pastoralrådens arbetssätt och mandat, samt att protokoll offentliggörs i församlingen såväl fysiskt som digitalt.

Prästernas arbetsbörda nämns i flera rapporter, och möjligheterna att låta lekfolk sköta mer av de uppgifter som inte måste utföras av prästen. I synnerhet när prästerna blir färre och det på flera håll, till exempel i Frankrike, sker sammanslagningar av församlingar.

Bristande transparens är ett hinder för delaktigheten. Det är svårt att bidra med sin röst och sina råd om man inte vet när pastoralrådet ska mötas eller vad de ska diskutera, om avstånden är långa och kommunikationen är dålig, och om prästen är svårtillgänglig. Att bära fram beslutsprocesser i gemensam bön nämns också, liksom att föra samtal med dem som lämnar kyrkan för att förstå vad som lett fram till beslutet.

Frukterna

I England och Wales konstateras att även om processen var lite trevande och osäker, satte den igång någonting. Även i Frankrike uttrycktes att arbetet med synodalitet gav hopp i en tid präglad av övergreppsavslöjanden och pandemirestriktioner. Liknande har uttryckts i svenska församlingar. Upptäckten att det gemensamma lyssnandet och delandet väcker ett större engagemang, är kanske mer än någonting annat den synodalitetens skola som behövs.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 6/2022.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

”Lyssna”, skriver Benedikt av Nursia i den ordensregel som troligen är den västliga kristenhetens mest kända och spridda, ”till Mästarens undervisning”. Munken ska lyssna till sin abbot. Men läser man vidare ser man också att det är lika självklart att abboten ska lyssna till bröderna, i synnerhet de yngre. Varje gång viktiga frågor behöver behandlas i klostret ska abboten sammankalla hela kommuniteten och nogsamt lyssna till vad särskilt yngre bröder ger för råd. Det är abboten som beslutar men först efter att verkligen ha lyssnat till alla.

När nu hela den katolska gemenskapen sammankallats för att gemensamt lyssna och råda, gäller detsamma. Det är den överordnade, biskopar och i slutänden påven, som beslutar, men först efter att allvarligt ha lyssnat till var och en i gemenskapen och begrundat de råd som getts.

Nu har, världen över, församlingar samlats och gemensamt lyssnat och gett råd, och stift och biskopskonferenser skrivit sina sammanfattningar. Det betyder att det nu är dags för biskoparna att samlas och lyssna till den helige Andes röst genom de troende. Rent konkret går det till så att Biskopssynodens generalsekretariat utifrån biskopskonferensernas sammanställningar formulerar ett arbetsdokument som går tillbaka till kontinenternas samlade biskopskonferenser (i Europa CCEE, Consiglio Conferenze Episcopali Europee). På det viset får biskoparna ta aktiv del inte bara av synodsvaren från sina egna områden utan från hela världen, och det går att få en överblick över vilka frågor som är i fokus överallt och vilka som är mer regionberoende. Resultaten av dessa samtal lämnas till Biskopssynoden som samlas 2023.

Stockholms katolska stift offentliggjorde den 15 augusti den sammanställning som då skickades till den nordiska biskopskonferensen. Även andra stift och biskopskonferenser har gjort sina svar tillgängliga i digitala kanaler. Jag har läst några av dessa, förutom den svenska sammanställningen också den danska, och de från biskopskonferenserna i England och Wales, Frankrike respektive Zimbabwe. Medan den svenska följer Vatikanens frågeordning utan kommentar, lägger Köpenhamns stift upp svaren på samma sätt, men skriver i sin inledning att en del begrepp inte går att översätta riktigt till danska, och att frågorna under en testomgång i stiftets pastoralråd ansågs antingen lite för detaljerade eller för främmande – det var helt enkelt lite svårt att utgå från frågorna som de stod i den danska kontexten. Den nordiska biskopskonferensen har också valt att följa frågorna i sin sammanställning. De tre övriga biskopskonferenserna vars rapporter jag läst har i stället valt andra upplägg för sina sammanställningar.

Metoder

I Sverige har diskussionerna huvudsakligen förts i församlingarna med hjälp av pastoral- och ekonomiråden och studieförbundet Bilda. Köpenhamns stift kompletterade församlingarnas och gruppernas samtal med en enkät, vilket gav svar även från katoliker som var längre från den regelbundna verksamheten. Därtill bjöd biskopen i Köpenhamn in ledare för andra kristna gemenskaper, och en imam, till en middag där dialog samfund–samhälle och ekumenik diskuterades. I Frankrike sammanföll den synodala processen med såväl pandemin som den så kallade CIASE-rapporten om övergrepp, vilket innebar ett stort behov hos de troende av att få mötas och samtala. Biskoparna i England och Wales skriver att pandemins delade erfarenhet av sårbarhet och ensamhet gav en starkare medvetenhet om det ömsesidiga beroendet och tillhörigheten i kyrkan, vilket bidrog till en vision av en kyrka som är mer missionerande och barmhärtig. I Zimbabwe var en extra utmaning att få ut material på alla lokala språk i en geografi med långa avstånd, dåliga vägar och andra brister i infrastrukturen för kommunikation. Även med den utökade tiden för stiftens synodfas blev det helt enkelt svårt för synodarbetarna att hinna ut till alla.

Till Stockholms katolska stift kom svar från 36 församlingar, varav en kapellförsamling (av totalt 44 församlingar förutom kapellförsamlingarna), ett tjugotal enskilda, åtta rörelser och grupper, nio stiftsorgan, tre ordnar och tre grupper ur nationella missioner (den danska sammanställningen är fördelningen lika, men där finns också svar från en katolsk skola och från Danmarks gudsvigda jungfrur). I sammanställningen finns sådant som sagts av många, men också avvikande röster.

Köpenhamns stift konstaterade som sagts ovan att det var svårt att arbeta med frågorna i den danska kontexten. I den svenska sammanställningen finns liknande tendenser – vissa svar dyker upp under flera av rubrikerna eller verkar ha hamnat under fel rubrik, och allteftersom rapporten löper blir det fler och fler citat och mindre av löptext. Analys saknas i princip helt, men det kanske helt enkelt är lite för tidigt i processen. Den nordiska biskopskonferensens sammanställning innehåller några kortfattade slutsatser, men undertecknad hoppas att en mer djupgående analys görs och offentliggörs framöver. Två saker återkommer som absolut viktigast inte bara i den svenska rapporten utan också i de övriga: gemenskap och utbildning. Utifrån de rapporter jag läst verkar alltså katolikernas uppmaning till bis­kopssynoden 2023 vara att se över hur man bäst bygger starka, öppna och välfun­gerande församlingsgemenskaper, samt hur utbildning av såväl barn som vuxna, såväl lekfolk som vigda, bäst utformas.

Gemenskaperna

De svenska katolikerna menar att kyrkan består av alla döpta och ska vara öppen, men visar oro för att människor som kommer ska känna sig dömda om de inte helt lever enligt katolska kyrkans lära. Det gäller kanske särskilt de som inte följer katolsk norm i fråga om sexuella relationer och könstillhörighet, men också sådant som psykisk ohälsa, bristande språkkunskaper och funktionshinder kan vara i vägen. En röst säger till exempel: ”Man lämnar utanför ’de jobbiga’. Det är brist på tålamod både från prästernas sida men också från församlingen.” Samtidigt påpekas att det inte går att leva mot katolsk lära hur som helst och samtidigt vara aktiv katolik. De som går i mässan enligt 1962 års ordning uppfattar sig som exkluderade och oönskade. Återkommande är att man inom församlingarna inte vandrar tillsammans utan håller sig till sina grupper. Det finns visst agg mot de nationella grupperna, och en önskan att missionernas präster kunde bli bättre på att uppmuntra deltagande också i mässan på svenska, samtidigt finns också funderingar på hur församlingarna kan bli bättre på att inkludera de nationella grupperna i den svenskspråkiga verksamheten, till exempel genom att låta fler språk och kulturer uttryckas i det vanliga mässfirandet. Det syns en vilja hos församlingarna att öka gemenskapen med de orientaliska kyrkorna och även de nationella missionerna, men det tycks vara svårt att hitta bra sätt. Små församlingar kan känna sig lite utanför och bortglömda i stiftet. I stora församlingar är det i stället svårt att bli en del av gemenskapen för den som kommer ny.

I svaren påpekas att om vi blir bra på att lyssna på Guds ord, på Kristus, på evangeliet, på den helige Ande, kan det också bli lättare att lyssna mer på varandra. Detta ligger nära en iakttagelse som gjorts av biskoparna såväl i Frankrike som i England och Wales: synodprocessen har uppskattats mer och tycks ha burit mer frukt i de församlingar och stift där man varit noga med att inleda samtalen med gemensam bibelläsning, bön och tyst begrundan.

Överlag konstateras en brist på ömsesidigt lyssnande. De som går till olika mässformer är dåliga på att lyssna på varandra, och kultur och språk utgör barriärer för lyssnandet. Särskilt barn och unga får inte tillräckligt komma till tals. Flera av rapporterna efterlyser bättre strukturer för lyssnande och dialog såväl lokalt som på andra nivåer. Det får inte vara vattentäta skott eller svår obalans mellan präster och lekfolk, och prästerna behöver förstå lekfolkets vardag.

Såväl den svenska som den danska rapporten talar om tystnadskultur och självcensur i kontroversiella frågor. Rapporten från Zimbabwe talar också om ett ledarskap som inte accepterar att lekfolk säger emot och som inte kan hantera avvikande ståndpunkter – därtill finns brister som leder till ryktesspridning och att folk fyller i informationsluckor med desinformation och gissningar.

Utbildning

Bättre utbildning för lekfolket efterfrågas i samtliga av de rapporter som jag har läst. Det rör dels mycket konkreta saker, som liturgins innebörd och utformning, dels generell kunskap om tron. Att detta dyker upp i skilda kontexter kan tyda på att katolska kyrkan inte längre är tydligt uppdelad i ”katolska länder” med tydlig katolsk majoritet och ”missionsområden” där katolikerna är mycket få. I stället är numera den katolska kyrkan på många håll en mer eller mindre betydande aktör, men en av flera, och hela världen är att betrakta som ett missionsområde. Då blir det också i högre grad nödvändigt att de katoliker som har ”vanliga jobb” kan svara på frågor och diskutera tro med god kunskap och med anpassning till kontexten.

God kunskap är också nödvändigt i samarbetet med andra kristna. ”Okunnighet föder lätt osämja, förutfattade meningar, även radikalism.” I Sverige konstateras att församlingens ekumeniska engagemang helt hänger samman med inställningen hos kyrkoherden, men också att gemenskap med andra kristna är avgörande för kristendomens överlevnad. De europeiska rapporterna visar inga större svårigheter med att samarbeta med andra kristna; rapporten från Zimbabwe däremot lyfter fram dels att det finns nya kristna gemenskaper som proselyterar bland katoliker, dels att det bland katoliker finns fördomar och en tendens att se ned på andra kristna.

Delaktighet

En viktig fråga ställs i exempelvis den franska rapporten: vill lekfolket ens vara delaktiga? Eller vill man helst kunna komma till söndagsmässan utan att behöva ta på sig några uppgifter? Samtidigt uttrycker många en längtan efter att få ställa sig till förfogande och bidra. Pastoralråden lyfts fram som en väg till delaktighet, samtidigt efterfrågas tydligare besked avseende pastoralrådens arbetssätt och mandat, samt att protokoll offentliggörs i församlingen såväl fysiskt som digitalt.

Prästernas arbetsbörda nämns i flera rapporter, och möjligheterna att låta lekfolk sköta mer av de uppgifter som inte måste utföras av prästen. I synnerhet när prästerna blir färre och det på flera håll, till exempel i Frankrike, sker sammanslagningar av församlingar.

Bristande transparens är ett hinder för delaktigheten. Det är svårt att bidra med sin röst och sina råd om man inte vet när pastoralrådet ska mötas eller vad de ska diskutera, om avstånden är långa och kommunikationen är dålig, och om prästen är svårtillgänglig. Att bära fram beslutsprocesser i gemensam bön nämns också, liksom att föra samtal med dem som lämnar kyrkan för att förstå vad som lett fram till beslutet.

Frukterna

I England och Wales konstateras att även om processen var lite trevande och osäker, satte den igång någonting. Även i Frankrike uttrycktes att arbetet med synodalitet gav hopp i en tid präglad av övergreppsavslöjanden och pandemirestriktioner. Liknande har uttryckts i svenska församlingar. Upptäckten att det gemensamma lyssnandet och delandet väcker ett större engagemang, är kanske mer än någonting annat den synodalitetens skola som behövs.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 6/2022.