”Mitt första intryck: det är mera latino än yankee.” Med dessa får ord kommenterade Vatikankorrespondenten på den vänsterinriktade italienska dagstidningen La Repubblica påven Leo XIV:s första lärodokument. Och så förklarade Iacopo Scaramuzzi vad han menade med det. Påven betonar: ”Det räcker inte med den fria marknaden. Fattigdom har ’strukturella och sociala orsaker’.”
Dokumentet från den första påven från USA innehåller verkligen en hel del latinamerikanskt tankegods. Ett dussintal gånger citerar han i Dilexi te det av Latinamerikas biskopar år 1968 präglade slagordet ”att ta ställning för de fattiga”. Och även begreppet ”syndens strukturer” från samma tid, där sociologiska och teologiska kategorier blandas, använder påven från Chicago flera gånger.
Lärdomar från Latinamerikas biskopar
Som Leo XIV uttryckligen betonar i dokumentet beror detta inte bara på det faktum att han för sin text har använt förarbeten gjorda av den argentinska företrädaren Franciskus. Mycket mera har han gjort till sina de lärdomar som härrör från de fem stora latinamerikanska biskopskonferensen från Medellín (1968) till Aparecida (2007), och han har intygat att dessa varaktigt har präglat hela kyrkan när det gäller sociala frågor.
Även Vatikanens ansvariga för frågor om ekonomisk utveckling och social rättvisa, den kanadensiske kardinalen Michael Czerny, lämnade vid presentation av texten på torsdagen i Rom inget tvivel om att dessa inte tankar på något sätt enbart är från Franciskus övertaget tankegods. ”Detta är 100 procent Franciskus, och det är 100 procent Leo!”, var hans svar på en journalistfråga om man i Dilexi te kunde avgöra vad i texten som kommer från respektive påve.
Med USA-måttstock mätt är påve Leo XIV:s position ”radikal vänster” och skulle i bästa fall få instämmande från en del demokrater. Det gäller också för hans kritik av den fria marknadsekonomin och dess försvarare. Han skriver med vass ironi att ”det råder ingen brist på teorier som försöker försvara den aktuella situationen, eller förklara att det ekonomiska förnuftet kräver av oss att vi väntar på att marknadens osynliga krafter ska lösa alla problem”. Vad han tänker om detta, skriver han med få ord två avsnitt längre ned: ”Vi måsta alltmer engagera oss för att undanröja de strukturella orsakerna till fattigdom.”
Inriktningen är tydlig
Visserligen är Dilexi te inte någon socialencyklika, utan endast en ”apostolisk uppmaning” med något mindre dogmatiska anspråk. Därför är det för tidigt att ur dokumentet fullständigt dra några slutsatser om Leos sociallära. Men inriktning är entydig: den går emot alla denna världens Musk och Milei, och emot alla dem som menar att ”marknaden” snart kommer att rätta till det, och till slut kommer även de fattiga att få tillräckligt.
Vad som inte finns i tankarna från påven från Chicago är den i Europa av social- och kristdemokrater utvecklade medelvägen med en socialt inriktad marknadsekonomi. Motsvarande tankar ur Johannes Paulus II:s socialencyklika Centesimus Annus från 1991 citerar påven Leo XIV ingenstädes.
Allmosor fortfarande viktiga
Nästan ålderdomligt klingar Leo XIV:s tankar om allmosor i dokumentets sista kapitel. Denna form av individuellt praktiserad nästankärlek verkar något främmande i EU:s välfärdsstater. Ändå vill påven åter uppmuntra till dem, vilket kuriekardinal Konrad Krajewski, ansvarig för påvens Caritas, betonade när Dilexi te presenterades.
I dokumentet heter det även: ”För dem som verkligen älskar, är det klart att allmosegivandet inte befriar de ansvariga myndigheterna från deras ansvar eller gör institutioners organisatoriska insatser överflödiga. Lika litet ersätter allmosorna den legitima kampen för rättvisa. Läsarna uppmanas att stanna upp och se de fattiga i ansiktet, att låta sig beröras av dem och att dela med sig med dem av de egna tillgångarna.”
Kathpress 2025-09-10
Detta är en nyhetstext.