Ta till vara allas gåvor

av MAGDALENA DAHLBORG

–Den globala synodala processen är nu igång.

Den apostoliska exhortationen Evangelii gaudium var visserligen förberedd av hans föregångare Benedictus XVI, men kom ändå att betraktas som påven Franciskus programförklaring. Tre saker, tätt sammankopplade, lyser fram i texten: evangelisation både inåt och utåt, varje kristens – inte varje aktivt troende katoliks utan varje kristens – delaktighet, samt en kontinuerlig omvändelse som inte bara rör varje person utan också kyrkan som helhet. Detta i linje med den kyrkosyn som utvecklades i Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan Lumen gentium. Såväl encyklikor riktade till hela mänskligheten som fler lekpersoner i råd och kongregationer och den väntade större reformen av kurian hör samman med denna vision av en kyrka där varje katolik, varje kristen, kanske rentav varje människa är en levande sten.

Biskopssynoderna har sedan dess kommit tätt och har krävt alltmer av lokalt engagemang. Enkäter har sänts ut, förmöten har hållits och Gudsfolkets erfarenheter, inspel och för all del också åsikter har efterfrågats. När nu den katolska kyrkan som världsvid gemenskap av lokala gemenskaper samlas till en synodal vandring, med början i mitten av oktober, ekar samma budskap i de förberedande dokumenten: kyrkan är både den undervisande kyrkan och den undervisade kyrkan. Vi lär varandra och av varand­ra, som personer och som lokalkyrkor. Och vi behöver varandra för att knyta samman, stärka enheten men också väcka insikter om mångfalden.

Därför är det lite förvånande att vissa biskopar världen över, däribland de nordiska, tycks så överraskade när nu Vatikanen inför synoden om synodalitet kräver mer omfattande lokalt engagemang. Det har legat i tangentens riktning i flera år, och mer specifika riktlinjer nådde biskoparna i maj i år. I september kom till slut ett ”Förberedande dokument” (Preparatory document) med en tillhörande handbok (Vademecum). Dessa är för att vara vatikanska dokument lättlästa, grafiskt luftiga och mycket konkreta. Ändå skrev Köpenhamns katolska stift efter den nordiska biskopskonferensens senaste möte att biskoparna har svårt att hinna med en sådan process i de nordiska stiften, att katolikerna i Norden är så få att det redan finns en sorts synodalitet och att det stora problemet är splittring.

Det låter märkligt att de nordiska katolikerna redan skulle ha en sorts synodalitet på grund av det ringa antalet men samtidigt ha stora problem med splittring. Snarare antyder oron för splittring att vi verkligen behöver en gemensam vandring som syftar till djupare ömsesidigt lyssnande, aktiv strävan efter att förstå varandra och ett erkännande av att såväl den som betonar traditionens oföränderlighet som den som betonar dess rörelse behövs, eftersom traditionen är både stabil och i ständig förnyelse. Och de behöver förstå varandra, snarare än att betrakta varandra som kyrkans fiender.

Splittring är bara en av de utmaningar som möter katoliker i Norden (och på andra håll). I en miljö som är sekulariserad och religiöst pluralistisk behöver var och en bjudas in till aktivt engagemang i församlingar, rörelser och andra kyrkliga sammanhang för att motiveras att stanna kvar. Den sociala kostnaden för att vara katolik är ibland stor, och många lämnar den katolska kyrkan varje år – att Stockholms katolska stift växer beror i princip uteslutande på invandring från företrädesvis Mellanöstern, och andra eller tredje generationen katoliker i Sverige glider ofta ur. De synodförberedande dokumenten betonar att de som ska bli lyssnade på inte främst är de aktiva praktiserande katoliker som redan har kontakt med varandra och med sina herdar, utan de marginaliserade, de som inte längre praktiserar, de som medvetet eller omedvetet hålls utanför (det nämns bara några förslag på sådana grupper, men sådant som gör det svårt att ingå i en församlingsgemenskap kan vara så skilda saker som språk och härkomst, psykisk ohälsa, eller sexuell läggning). Det finns ett uttryck, who is missing at the table, vem saknas vid bordet? Frågan är tänkt att tvinga fram reflektion över vilka perspektiv som saknas vid beslutsfattande, men i det kristna sammanhanget får den ytterligare en dimension: vem har i praktiken blivit bortkörd, bortskrämd eller bara utfryst från Guds altare? Från det bord där vi dagligen, söndagligen eller förhoppningsvis åtminstone någon gång i månaden har möjlighet att förena oss med prästen när offret bärs fram och att dela eukaristins mysterium? Vilka gåvor, erfarenheter och frågor går förlorade när människor saknas?

Det är lätt att förstå att biskoparna tycker att tiden är kort, även om det nog hade kunnat finnas en samordnare och varför inte några volontära krafter på plats redan i maj. Men det stora jobbet ska inte göras centralt. Stiften ska stötta och inspirera församlingar, lekmannarörelser, ordnar och institutioner, men det är vi alla (idealt egentligen alla människor) som ska samtala. Det är inte heller fråga om någon demokratisk process, där stiftet ska rösta fram åsikter i brännande frågor om troslära och moral, utan om en gemensam urskiljning av vad Anden säger oss här i dag och hur vi bäst kan verka evan­geliserande i just det sammanhang där den svenska katolska lokalkyrkan lever.

Målet för resan inför synoden om synodalitet är inte egentligen själva biskopssynoden. Målet är att skapa förutsättningar i varje församling, varje orden, varje lekmannarörelse, varje stift, patriarkat och eparki för vars och ens deltagande i kyrkans gemensamma – ständiga – urskiljning, omvändelse och tillväxt. Syftet med synoden är inte dokumentproduktion, utan växande gemenskap och levande församlingar genomsyrade av evangeliets glädje. Bland annat för att i framtiden ge biskoparna bättre förutsättningar att till biskopssynoderna bära med sig hela Gudsfolkets bidrag och erfarenheter (inte bara från de mest aktiva och verbala), och skapa bättre förutsättningar i varje lokalkyrka för reception av biskopssynodernas resultat enligt lokala förutsättningar.

Franciskus förväntar sig inte att detta ska ske omedelbart och smärtfritt någonstans. Han vet att de katolska lokalkyrkorna inte fungerar så. Än. Men vi ska lära oss. För vi ska sannerligen inte tro att det här är en engångsföreteelse. I handboken står det uttryckligen att de strukturer och vanor som mer eller mindre tvingas på plats nu, lägger grunden för ett till 2000-talet anpassat sätt för kyrkan att fungera, för att hon ska kunna fortsätta vara den hon är, och ha förutsättningar för sitt uppdrag.

Det är lite akut nu, för att hinna börja innan det är dags att slutrapportera. Men det finns inte någon förväntan om perfektion, och inspiration kan hämtas såväl i andra kristna gemenskapers konsensusprocesser som hos ordnar och kongregationer med vana vid gemensam urskiljning. Synoden om synodalitet är en piska för att få oss att börja med strukturförändringarna. Moroten är en kyrka där allas gåvor tas tillvara.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum, Uppsala.

Ur Signum nr 7/2021.