av JOHN SJÖGREN
Hur ska man förstå Christopher Nolans The Odyssey, filmatiseringen av Homeros klassiska epos som just nu går för fulla hus på biograferna? Har den något budskap till vår tid? Det tycks vara vad alla pratar om just nu. I Expressen skriver Nanna Olasdotter Hallberg att hon uppfattar filmen som ett politiskt manifest. Efter att jag klivit ut ur biosalongen känner jag att det närmast är en underdrift. Har Nolan inte rent av försökt ge oss en manual för hur hela vår civilisation kan räddas?
Förhandsspekulationerna på sociala medier handlade i vanlig ordning mest om huruvida filmen skulle vara ”woke”. Det rörde sig såklart om hudfärg och könsidentitet hos några av skådespelarna. Allt sådant är givetvis bara trams (filmen är för övrigt genomgående alldeles lysande rollsatt). Men det som slår mig efter att ha sett filmen är ändå hur förvånansvärt trogen Nolan vågar vara ursprungsberättelsens mycket traditionella slutsats: det är genom konungens och den goda patriarkens återkomst som ordningen och rättvisan återställs.
Här går Nolan på sätt och vis emot en långvarig tendens i kulturen. Inte minst i Hollywood. Där har det länge varit på modet att dekonstruera och detronisera den konungsliga fadersfiguren. Idealet har stavats revolution. The Odyssey berättar en annan historia, där återgången till en förlorad ordning är vägen framåt. Fadern och konungen måste återta sin rättmätiga plats för att den snyltande omoralen ska kunna slängas ur huset.
Nolan gestaltar dock inte denna återställelse på något onyanserat eller dumkonservativt sätt. Filmen är i hög grad en enda lång kritik av det manliga krigsmaskineriets vansinne. Scenen där krigsoffret Kirke förvandlar Odysseus män till vad de egentligen är (svin) hör till filmens bästa.
Det är här Nolan valt att lägga tonvikten i sin tolkning. Hos Homeros är det framförallt Odysseus hybris som gör att han hamnar i onåd hos Poseidon. Det är högfärden som ständigt förlänger hans omständliga hemfärd. Nolan betonar i stället krigstraumat hos Odysseus. Kan en krigsförbrytare göra anspråk på konungslig auktoritet? Finns det någon väg hem när man gjort sig skyldig till outsägliga atrociteter?
Svaret filmen ger är i linje med grundtextens budskap. Det är endast genom att i ödmjukhet gå den nedre vägen, genom att komma som en tiggare, att först bli igenkänd av djuren och tjänarna, som konungen kan komma åter och hävda sin rätt. Utblottelsen leder till det vuxna faderskap som kan tjäna som föredöme. I en tid där världens mäktigaste nationer styrs av krigshetsande barnrumpor är det svårt att tänka sig ett mer angeläget budskap.
Men Nolan har ytterligare en vändning att bjuda på. När Odysseus väl återkommit och hävdat sin faderliga auktoritet, ger han den genast vidare. I stället för att själv sätta sig på tronen ger han den till sin son, Telemachos. Fadern upphöjer Sonen. Det är en logik som doftar mer bibliskt än antikt grekiskt – verklig makt är att avsäga sig makt. Det är ett oerhört tillfredsställande slut. Det känns inte som en revolution. Det känns som en hemkomst.
John Sjögren 2026-07-20
Detta är en opnionstext.