Dominikansk prästvigning i Lund

av ANDERS PILTZ

Till pater Benjamin Ekman OP på hans vigningsdag den 5 juli 2026 i Lund.

Äntligen stod prästen i predikstolen!

Käre älskade fader och broder! Prästen är du, predikstolen är världen, sådan den ser ut: gatorna och torgen, medierna, möten ansikte mot ansikte med människor, både de möten som står i kalendern och de som händer av ren slump. Dominikanens uppdrag är att vara predikarbroder. The medium is the message. Du är ett budskap innan du eventuellt öppnar munnen. Vi förkunnar alltid något, förhoppningsvis något gott, redan genom att vara.

Här erinrar man sig Franciskus ord: »Förkunna evangeliet – om nödvändigt också med ord.« Förkunnaren ska vara gripen av en sällsam oro, ständigt söka ord för det som aldrig kan sägas adekvat i ord men ändå har ett klart kunskapsinnehåll. Annars vore vi ju inte söner till Thomas av Aquino.

I tidebönens läsning på Marie Bebådelsedag, författad av påven Leo (alltså den förste!) står det: »Kristus var, i en och samma person, totus in suis, totus in nostris«: helt och hållet i det som hör Fadern till, helt och hållet i det som hör oss till. Denna kristologiska formel borde kunna tillämpas också på en präst. Såväl förankringen, vänskapen med Treenigheten, och öppenhet för allt mänskligt, eftersom Jorden är Herrens, och allt vad därpå är. Vänskap är samvaro, och en vänskap kan inte döljas, om den är verklig. Den hålls vid liv, morgon, middag, kväll och natt, i bönen. Den bär frukt – i förhållande till hur fast vi är rotade i bönen. Frukten ska inte vara bara tillfällig, den ska vara en frukt som består, säger Jesus.

Men vad i hela denna värld består? Pengar är värdelösa: en vacker dag är Trump och Musk precis lika fattiga som den helige Franciskus ­– för de är precis lika döda som han, och vad hjälper då kryptovalutor och ansiktslyft? Det enda som består, när allt förgår, är sanning och kärlek.

Och det tredje som består är den mänskliga själen, skapad för evigheten. Vad vi sår i själarna – en vänlig blick, en gest som berör hjärtat, Kristi förlåtelse, ett ord som öppnar själen för honom – detta består för evigt. Så kan denna tåredal förvandlas till ett paradis. Alla våra vänskapsband ska göra oss själva och våra vänner till ännu mer fria människor. Varken oss själva eller de andra ska vi binda till vår eventuella prästerliga begåvning. Allt måste leda fram till vänskapen med Jesus. Alla vänskapens och kärlekens band ska knytas samman i honom, så att vi ser varandra som sakrament för föreningen med honom: vänskapens sakrament.

Avstå från att lägga beslag på något, för att vinna allt: Allt tillhör oss, Paulus, Apollos, Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är vårt. I denna frihet börjar världen lysa, bli genomskinlig för Guds närvaro, och då behöver vi inte försöka pynta skapelsen ytterligare med fromma fraser. Ge upp allt för att vinna allt. Augustinus sade: »Såningsmannen förlorar det dyraste han har, utsädet. Det faller i jorden, och han vet aldrig om och hur och när det kommer upp.«

Kärlek är förlust, att förlora något av sig själv, för att ge rum för de andra, förlora tid på att lyssna, lämna sin bekvämlighetszon för de andra, den andre. Kärleken är konkret: en bägare kallt vatten, riskera sig själv utan försäkringar, göra sig själv behövande av andras hjälp. Katarina av Siena frågade Jesus: »Varför ger du inte människorna bönesvar direkt, genast?« Han svarade: »Jag skapade människor bristfälliga, därför att jag ville att de skulle behöva varandra«. Bli nådens förmedlare till varandra.

Prästen har en svindlande uppgift. Jean Marie Vianney, biktfädernas skyddspatron, sade att »det är tur att prästen inte klart kan se vad han handskas med, för då skulle han dö – dö av kärlek«. Men var vid gott mod, Benjamin: den egentlige prästen som döper människor, firar eukaristin, smörjer sjuka, förlåter synder, ger livsmodet åter till de betryckta, är inte du, inte jag, utan Jesus själv, huvudcelebranten i alla våra gudstjänster, kantorn i alla våra tideböner, hjärtat och pulsen i alla våra böner.

Här börjar det stora äventyret.

Anders Piltz 2026-06-05

Red. 2026-07-15

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANDERS PILTZ

Till pater Benjamin Ekman OP på hans vigningsdag den 5 juli 2026 i Lund.

Äntligen stod prästen i predikstolen!

Käre älskade fader och broder! Prästen är du, predikstolen är världen, sådan den ser ut: gatorna och torgen, medierna, möten ansikte mot ansikte med människor, både de möten som står i kalendern och de som händer av ren slump. Dominikanens uppdrag är att vara predikarbroder. The medium is the message. Du är ett budskap innan du eventuellt öppnar munnen. Vi förkunnar alltid något, förhoppningsvis något gott, redan genom att vara.

Här erinrar man sig Franciskus ord: »Förkunna evangeliet – om nödvändigt också med ord.« Förkunnaren ska vara gripen av en sällsam oro, ständigt söka ord för det som aldrig kan sägas adekvat i ord men ändå har ett klart kunskapsinnehåll. Annars vore vi ju inte söner till Thomas av Aquino.

I tidebönens läsning på Marie Bebådelsedag, författad av påven Leo (alltså den förste!) står det: »Kristus var, i en och samma person, totus in suis, totus in nostris«: helt och hållet i det som hör Fadern till, helt och hållet i det som hör oss till. Denna kristologiska formel borde kunna tillämpas också på en präst. Såväl förankringen, vänskapen med Treenigheten, och öppenhet för allt mänskligt, eftersom Jorden är Herrens, och allt vad därpå är. Vänskap är samvaro, och en vänskap kan inte döljas, om den är verklig. Den hålls vid liv, morgon, middag, kväll och natt, i bönen. Den bär frukt – i förhållande till hur fast vi är rotade i bönen. Frukten ska inte vara bara tillfällig, den ska vara en frukt som består, säger Jesus.

Men vad i hela denna värld består? Pengar är värdelösa: en vacker dag är Trump och Musk precis lika fattiga som den helige Franciskus ­– för de är precis lika döda som han, och vad hjälper då kryptovalutor och ansiktslyft? Det enda som består, när allt förgår, är sanning och kärlek.

Och det tredje som består är den mänskliga själen, skapad för evigheten. Vad vi sår i själarna – en vänlig blick, en gest som berör hjärtat, Kristi förlåtelse, ett ord som öppnar själen för honom – detta består för evigt. Så kan denna tåredal förvandlas till ett paradis. Alla våra vänskapsband ska göra oss själva och våra vänner till ännu mer fria människor. Varken oss själva eller de andra ska vi binda till vår eventuella prästerliga begåvning. Allt måste leda fram till vänskapen med Jesus. Alla vänskapens och kärlekens band ska knytas samman i honom, så att vi ser varandra som sakrament för föreningen med honom: vänskapens sakrament.

Avstå från att lägga beslag på något, för att vinna allt: Allt tillhör oss, Paulus, Apollos, Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är vårt. I denna frihet börjar världen lysa, bli genomskinlig för Guds närvaro, och då behöver vi inte försöka pynta skapelsen ytterligare med fromma fraser. Ge upp allt för att vinna allt. Augustinus sade: »Såningsmannen förlorar det dyraste han har, utsädet. Det faller i jorden, och han vet aldrig om och hur och när det kommer upp.«

Kärlek är förlust, att förlora något av sig själv, för att ge rum för de andra, förlora tid på att lyssna, lämna sin bekvämlighetszon för de andra, den andre. Kärleken är konkret: en bägare kallt vatten, riskera sig själv utan försäkringar, göra sig själv behövande av andras hjälp. Katarina av Siena frågade Jesus: »Varför ger du inte människorna bönesvar direkt, genast?« Han svarade: »Jag skapade människor bristfälliga, därför att jag ville att de skulle behöva varandra«. Bli nådens förmedlare till varandra.

Prästen har en svindlande uppgift. Jean Marie Vianney, biktfädernas skyddspatron, sade att »det är tur att prästen inte klart kan se vad han handskas med, för då skulle han dö – dö av kärlek«. Men var vid gott mod, Benjamin: den egentlige prästen som döper människor, firar eukaristin, smörjer sjuka, förlåter synder, ger livsmodet åter till de betryckta, är inte du, inte jag, utan Jesus själv, huvudcelebranten i alla våra gudstjänster, kantorn i alla våra tideböner, hjärtat och pulsen i alla våra böner.

Här börjar det stora äventyret.

Anders Piltz 2026-06-05

Red. 2026-07-15