av HEINZ WERNER WESSLER
Över hela Sydasien går luftkonditioneringarna för fullt under den här årstiden. Rikshaförare söker utmattade skydd undan den brännande solen, byggnadsarbetare lägger våta dukar över huvudet medan temperaturen i delar av Indien, Pakistan och Bangladesh stiger till över 45 grader.
Samtidigt har den efterlängtade sydvästmonsunen börjat eller åtminstone är på väg. Liksom varje år upplevs regnet som en befrielse när temperaturen sjunker med upp till tio grader, även om den kraftigt ökade luftfuktigheten gör att hettan fortfarande känns påtaglig.
Klimatförhållandena i Sydasiens storstäder har försämrats avsevärt under de senaste årtiondena. Det gäller särskilt perioden med extrem värme innan monsunen anländer. Många människor accepterar den ökande belastningen som något oundvikligt, nästan som ett öde. En sådan inställning befriar samtidigt regeringarna från ansvar. Om utvecklingen uppfattas som ett naturgivet faktum minskar också kraven på politiska åtgärder.
Extremväder
Den extrema värmen är dessutom långt ifrån det enda problemet. Flera av de hårdast drabbade städerna hör samtidigt till dem med världens sämsta luftkvalitet. Delhi, Lahore och Dhaka har i åratal kämpat med extremt höga halter av fina partiklar. Luftföroreningar, den snabba ökningen av antalet luftkonditioneringsanläggningar och den allt större andelen asfalterade och bebyggda ytor förstärker värmen ytterligare. Betong, asfalt och avgaser förvandlar storstäderna till enorma värmelager, samtidigt som bristen på grönområden och vattenspeglar försvårar naturlig avkylning. De hälsomässiga konsekvenserna drabbar framför allt dem som redan är mest utsatta – daglönare, gatuförsäljare, byggnadsarbetare och invånare i informella bostadsområden.
Indien hör till världens snabbast växande ekonomier, Bangladesh har gjort anmärkningsvärda ekonomiska framsteg och även Pakistan genomgår, trots återkommande kriser, en fortsatt urbanisering med en växande medelklass. Nya motorvägar, flygplatser, bostadsområden och köpcentrum växer fram överallt.
Indien och Pakistan bygger visserligen ut den förnybara energin, men kol och naturgas står fortfarande för huvuddelen av elproduktionen. Resultatet blir en ond cirkel av stigande temperaturer, ökat behov av kylning och fortsatt växande utsläpp. Samtliga länder i Sydasien har undertecknat Parisavtalet och antagit nationella klimatmål. Framför allt Indien har investerat betydande belopp i sol- och vindkraft. Samtidigt betraktas luftföroreningar fortfarande ofta som ett oundvikligt pris för industrialiseringen, och klimatåtgärder framställs inte sällan som en lyx som den postkoloniala världen varken har råd med eller bär samma moraliska ansvar för som de tidigare kolonialmakterna.
Kyrkans bidrag
Nyligen uppmanade Federationen av de asiatiska biskopskonferenserna, under ledning av den indiske kardinalen Filipe Neri Ferrão, regeringar och samhällen att arbeta för en ”fullödig ekologi”, där klimatskydd, fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling ses som ömsesidigt beroende av varandra. Därmed knyter biskoparna an till en grundläggande tanke i påven Franciskus social- och miljöencyklika Lovad vare du (Laudato si’), som uppmanar världen att lyssna till både ”jordens rop och de fattigas rop” (nr 49). Den katolska kyrkan i Indien har i samband med tioårsjubileet av Laudato si’intensifierat sitt miljöarbete och försöker göra tanken om en fullödig ekologi till en naturlig del av kyrkans liv. Församlingar, skolor och ordensgemenskaper engagerar sig allt oftare i trädplantering, miljöutbildning och hållbar resursanvändning. I Pakistan har biskopskonferensen och katolska hjälporganisationer återkommande hänvisat till den förödande översvämningskatastrofen 2022 och betonat att klimatförändringarnas konsekvenser framför allt drabbar de fattigaste.
Så länge extrem värme, dålig luft och en gradvis försämrad livsmiljö accepteras som ett ofrånkomligt öde kommer det politiska trycket att förbli svagt. Hoppet om den välgörande monsunen kan inte ersätta en ansvarsfull klimatpolitik. Biskoparna påminner gång på gång om att det krävs en djupare förändring av människors och samhällets sätt att tänka om skapelsen, naturen och ansvaret för kommande generationer.
Heinz Werner Wessler 2026-06-26
Detta är en opinionstext.