av MOA KARIN KILLANDER
Full av förväntan är jag på väg till kyrkan Saint-Gervais-Saint-Protais, ett stenkast från Seine och Notre Dame, i hjärtat av Paris. Jag ska delta i en tidebön med Jerusalemkommuniteten – Fraternités Monastiques de Jérusalem.
Människor jag mött har med vurm beskrivit hur de deltagit i Jerusalemkommunitetens gudstjänster. I förordet till kommunitetens livsbok, Livre de vie, skriver kardinal Marc Ouellet: ”Gemenskapens tydligaste ’uppgift’ är de liturgiska gudstjänsterna med sin flerstämmiga sång, vars skönhet drar många människor in i den kärleksfulla närheten mellan bruden och brudgummen. Den harmoniska blandningen av manliga och kvinnliga röster blir en väg till detta.” På YouTube ser jag en film med systrar i fladdrande ljusblå och vita dräkter och bröder i vita munkkåpor. På meditationspallar sitter de i koret med blicken vänd mot altaret. Rökelsen stiger mot de höga valven liksom den berömda fyrstämmiga liturgiska sången. Kyrkan är ljus och glasfönstren färgrika. Det ger en känsla av ljus, lätthet, helighet och skönhet. Detta är Jerusalemkommunitetens persona, deras berättelse om sig själv.
Fraternités Monastiques de Jérusalem är en av många nyare kommuniteter som skapas på 1960- och 70-talen i kölvattnet av Andra Vatikankonciliet. Deras grundare, studentprästen Pierre-Marie Delfieux, lämnar 1972 Paris för ett sabbatsår som eremit i Saharas öken. Där i ensamheten utvecklar han visionen att den sanna andliga öknen i vår tid finns i städerna, där finns den verkliga törsten. En önskan tar form att skapa en böneoas i hjärtat av Paris, ett monastiskt liv i storstaden. År 1975 firas den första vespern i Saint-Gervais, kyrkan de får till sitt förfogande, och kommuniteten är född. Skönheten får stor plats i grundarens vision: liturgin, sången och kyrkans estetiska utformning.
Tjugo minuter före vesper stiger jag så in i kyrkan Saint-Gervais en vårkväll i mars. En svag lukt av mögel slår emot mig. Kyrkan är kall och rå. Ute är det spirande vår men de tjocka stenväggarna har fortfarande vinterns kyla i sig. Flera montrar är utställda med affischer och information; det liknar mer än utställning än en helgedom. Kyrkorummets ”skönhet” drabbar mig inte.
Under en vecka besöker jag tideböner och mässor i Saint-Gervais. De olika momenten i mässa och tidebön känns igen, men är varierade med Jerusalemkommunitetens särprägel. All liturgisk sång sjungs flerstämmigt. I praktiken gör detta att det blir svårare att vara delaktig. Vilken av alla stämmor ska man följa i växelsången? Inga noter delas ut, dock texter. Det blir med lite god vilja en femte sångstämma, den man själv sjunger med viss tvekan. Tyvärr får jag också känslan av konsert mer än tillbedjan och lovsång. Det är alltför arrangerat.
Vid mässans fridshälsningsmoment vänder sig munkar och nunnor plötsligt mot församlingen. Med energi och lätthet rör de sig mot besökarna och sträcker leende fram båda sina händer för en öppenhjärtig hälsning: Guds frid! Det är fint. Man känner sig sedd och lite glad av detta plötsliga möte. Ändå kan jag inte undgå att få en känsla av teater, då jag förstår att detta leende är en del av liturgin. Liturgin innehåller också rörelser; man tycks hämta upp något från golvet och gör sedan en svepande gest med armen. För mig blir det bara konstigt, kanske för att jag inte förstår vad det betyder.
Mycket lite av det jag är med om för mig till inre samling, andlig närvaro eller fördjupning. Jerusalemkommuniteten är en känd i flera länder. En del besökare reser sig och går ut från gudstjänsten. Kanske är de, liksom jag, hitresta med alltför stora förväntningar. Jag får också lust att gå, men gör det inte. På helgens mässor är det mer folk och värme i kyrkan. Då närmar det sig en aning den vackra filmen på YouTube.
Fraternités Monastiques de Jérusalem har enligt min mening lagt för mycket krut på att måla upp en ”underbar” bild av sig själv och sin liturgi. Det finns något alltför tillrättalagt över deras saga om sin tillblivelse – grundaren i Saharas öken. Även filmer och hemsidor är så ”snygga”. Inte som det knäckebröd och bark som en del klosterordnars webbplatser utstrålar.
Dessutom börjar jag undra om alltför stor vikt vid ”skönhet” i en liturgi kan vara vilseledande. Liturgin ska väl vara en väg till en djupare verklighet? Man ska liksom inte fastna i skönheten i sig, i dess estetik.
Till kommunitetens försvar kan sägas att de just nu befinner sig i kris och kanske är det den sämsta tänkbara tid för dem att bli beskrivna. År 2019 utkom en bok där grundaren Pierre-Marie Delfieux anklagas för övergrepp. Därefter har fler vittnesmål trätt fram. De allra flesta anklagelser och vittnesmål handlar om psykologiska och andliga övergrepp men det ska även ha förekommit sexuella övergrepp. Detta har utlöst en kris som inte bara handlar om anklagelser om övergrepp utan också om att hela kommuniteten behöver omformas och anpassas till en ny tid. Karisman behöver skiljas från grundaren, berättar Jerusalemsystrar för mig när vi möts för lunch i deras kloster i Paris. Man behöver också se över det estetiska så att det inte kommer i förgrunden, före det andliga, menar systrarna.
Flera av de nya kommuniteter som kom efter Andra Vatikankonciliet har idag en kris. Det har sagts att en ny kommunitets livskraft visar sig när grundargeneration har gått bort. Pierre-Marie Delfieux avled 2013.
Vi lever i en annan tid idag än på 1970-talet, då Jerusalemkommuniteten skapades. Då sökte man nya former för gemenskapsliv och liturgi. Idag söker sig fler människor och unga till kyrkan än på årtionden. Kanske lockas vi idag delvis av att kyrkan står för något beständigt. En konstant. Som bergen, som inte ändrar form. Är det en ström i tiden, en vilja, att få ankra sig i något större och mer oföränderligt? Kanske vi idag, såsom vår värld ser ut, är i större behov av gregorianik än de var på 1970-talet? Kanske är det helt enkelt otidsenligt med ”ny liturgik”?
Moa Karin Killander 2026-06-17
Detta är en opinionstext.