Att fritt kunna välja religion och trosövertygelse och att öppet kunna utöva dem utan att diskrimineras borde vara en urgammal rätt. Men så är det inte, inte ens i Sverige. Först för 60 år sedan beslöt riksdagen att religionsfrihet skulle råda i detta land, vilket dock genom kvarlevor av statskyrkosystemet ännu inte har genomförts fullt ut. Och Andra Vatikankonciliet formulerade först 1965 tydligt och entydigt den katolska kyrkans syn på obetingad religionsfrihet grundad i människans värde (Dignitatis humanae art. 2).
Ännu är världens tillstånd långt ifrån sådant att denna obetingade rätt gäller i verkligheten för alla i alla länder, trots att Förenta nationernas generalförsamling för 30 år sedan antog Declaration on the Elimination of All Forms of Intolerance and of Discrimination Based on Religion and Belief. Deklarationen är vägledande, till skillnad från en konvention, antagen av ett medlemsland. Men den bygger på FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948 och den av generalförsamlingen antagna Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 1966. Här kan även den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna nämnas (1950) som 1995 blev svensk lag. FN-deklarationen utgår från ”alla människors inneboende värdighet och jämlikhet” och den innehåller långtgående krav på den enskildes rätt att välja religion eller trosövertygelse och att utöva den i gemenskap med andra, utan att diskrimineras.
Religionsfriheten är fortfarande en av vår tids stora frågor, både som viktig del av allas mänskliga rättigheter och genom sin politiska sprängkraft. Å ena sidan respekteras inte religionsfrihet i en lång rad länder. Å andra sidan pågår förtryck och våld i religionens namn och religion används som slagträ i sociala, etniska och politiska konflikter, även om konflikterna oftast inte har sin grund i religion, något som också nämns i deklarationen. Men ”religionens återkomst” som politisk maktfaktor eller instrument har gjort FN:s deklaration än mer relevant.
Deklarationen vänder sig mot förtryck av religioner, och därmed även genom religioner. Religioners tilltagande betydelse i samhället går ju på många håll dessvärre ofta hand i hand med förtryck. Andra religioner än de som befolkningsmajoriteten eller också den styrande gruppen tillhör förföljs i vissa stater, inte sällan med dödligt våld som följd. Detta alltså trots att världssamfundets representanter kräver att ingen får fråntas rätten att utöva sin religion eller att byta mellan religioner, och att ingen får diskrimineras på grund av religion, lika lite som på grund av politisk uppfattning eller etnisk tillhörighet.
Men världen lyssnar inte ens till sin egen röst. Och i vår tid är det de kristet troende som är mest utsatta. De katolska europeiska biskoparna konstaterar i ett dokument om stödet för religionsfrihet och mänskliga rättigheter i Europeiska unionens externa relationer (maj 2010) att troligen mer än 75 procent av all religiös förföljelse i världen är riktad mot kristna. Det handlar om miljontals människor! Det finns många andra rapporter som bekräftar bilden (se till exempel www.oecumene.radiovaticana.org på engelska för Asien och Afrika; www.opendoors.org eller www.forum18.org).
Men även andra grupper lider under förföljelse. Och även kristna gör sig skyldiga till övergrepp, till exempel i några afrikanska länder med politisk oro som följd. Men främst handlar rapporterna om religiöst förtryck i några muslimska stater och genom hindu-extremister. Religiöst färgade konflikter som den mellan Indien och Pakistan förstärker problematiken. Bristande religionsfrihet medför också att freden hotas, vilket även konstateras i FN-deklarationens inledning. Påven Benedictus XVI poängterade detta i sitt budskap ”Religionsfrihet, vägen till fred” från den 1 januari i år. Där religiös intolerans och fanatism råder, där hotas freden.
Men det är inte bara stora, spektakulära händelser, förföljelse, våld och död, som illustrerar hur religionsfriheten och dess tillämpning ifrågasätts. Rätten att utöva sin trosövertygelse och sin religiösa praxis kan också i den sekulära staten hamna i konflikt med lagar och regelverk, även om det sker i mindre dramatiska sammanhang. Sådana konflikter avkräver oss inte alls några lätta ställningstaganden. För att exemplifiera: skall även muslimer i ”kristna” länder få egna helgdagar? Skall de ha rätt att utöva sina böner under arbetsdagen (vilket inte är samma sak som under arbetstid)? Skall staten ha synpunkter på katolsk ämbetsuppfattning och ta bort statsbidrag för den katolska kyrkan så länge kvinnor ”diskrimineras” genom att inte få bli präster? En knepig fråga (bortsett från vad man tycker om kvinnliga präster). Och medlemmarna i förbundet Humanisterna: diskrimineras de när deras belief inte meriterar för statsbidrag eftersom de inte har en samfundsstruktur? Och så har vi allt detta med religiös klädsel, idrottsundervisning, regler för rituell slakt och annat, och inte minst frågan om religiösa friskolors existensberättigande och krav riktade mot sjukvårdspersonal, krav som kan strida mot deras samvete. Problemen är många, när vi går in i detaljer och ställer frågor om religionsfrihetens gränser. Men FN-deklarationen går rätt långt i kraven på religionsfrihetens tillämpning och borde vara vägledande (art. 6).
Det är ändå de ”stora” problemen rörande förtryck och förföljelse som väcker mest uppmärksamhet, bland annat de hinder som reses i många stater för religiösa minoriteter att öppet utöva sin tro eller för medborgarna att byta till annan trosgemenskap. Här aktualiseras ett problem som också de katolska biskoparna tar upp i sitt dokument, den så kallade reciprociteten i interreligiösa relationer, och de åberopar då även påven. Innebörden skulle vara den att man från till exempel kristet håll skulle kunna kräva samma rättigheter för kristna grupper (bland annat migranter) i muslimska stater, som man är beredd att ge muslimer i så kallade kristna länder. Biskoparna skriver att det här handlar om ”en universell nivå”, inte om villkor. Men borde det inte sägas klart och tydligt att reciprocitet inte kan krävas? Religionsfrihet är inte villkorad. Och den sekulära staten kan inte heller inlåta sig på en sådan handel.
En annan problematisk begränsning uttalas i en resolution antagen 2009 av FN:s människorättsråd avseende rätten till religionskritik. Resolutionen (nr 10/22) gillas även av en del katoliker. Men den strider mot andan i FN:s deklaration från 1981, och faktiskt röstade bara 23 av 47 närvarande nationsrepresentanter för den och den lär inte antas av FN.
Religionsfrihet handlar inte bara om frihet ”från” – från tvång till viss religion eller till religion över huvud taget. Den handlar också om ”rätt till”: till att utöva sin religion och att vittna om den, rätt till att sammansluta sig och att offentligt manifestera sin tro, genom att bygga kyrkor, tempel och moskéer, genom att bilda församlingar och samfund. Den tyvärr inte urgamla rätten till religionsfrihet handlar om allt detta: frihet till religion, för religion och givetvis även från religion.
Klaus Misgeld
Publicerad i Signum 4 / 2011