Två hedersdoktorat till Tomas Tranströmer

av CARL OTTO WERKELID

BrevbilagaAll världens litterära utmärkelser har under flera decennier nu regnat över poeten Tomas Tranströmer. Sent omsider, och – så skulle man kunna tolka det – på poesiläsarnas outtröttliga begäran, tillerkändes han också Nobelpriset i litteratur. Året var 2011, Tranströmer fyllde 80 och på vårkanten hade regeringen bringat honom sin hyllning i form av professors namn.

I utmärkelsernas täta regn har annars just de akademiska titlarna förekommit glest. Annorlunda nu; i höstens inledning förärades Tomas Tranströmer två hedersdoktorat, på en och samma gång. Det Jagiellonska universitetet i Kraków och Schlesiska universitetet i Katowice i vårt grannland Polen gjorde gemensam sak – och det med besked. Ceremonin ägde rum nu i fredags, den 12 september, på Nedre Manilla, den Bonnierska representationsvillan på Djurgården där Eva Bonnier var värd för en generös mottagning; det föll sig dessutom så passande att det är precis 60 år sedan Tomas Tranströmer debuterade.

De båda universitetens rektorer och andra representanter bjöd på en stilfull och ytterligt omsorgsfull högtidlighet där en räcka lovtal som förklarade och motiverade varför det 650-åriga Jagiellonska universitetet och dess blott 46-åriga släkting i Katowice efter ingående prövning till doctor honoris causa utsett Tomas Tranströmer.

Ett återkommande tema i dessa tal underströk, förutom hans litterära kvaliteter, inte minst den personliga vänskapsrelation som sedan 80-talets början funnits mellan poeten och det poesiläsande Polen; förmågan att verkligen se och vara fullt närvarande i de många möten som förevarit under decennierna apostroferades med påtaglig värme, inte minst i ett tal av professor Magdalena Wasilewska-Chmura från Jagiellonska universitetet som formulerade mötets roll i dikt och liv och hur Tranströmer förmått förmedla den ”metafysiska ordning som människan är inskriven i”.

Hundratalet gäster, bland dem Akademiledamöterna Kjell Espmark, Göran Malmqvist och Horace Engdahl, många vänner, gamla skolkamrater och författarkolleger, fick en veritabel lektion i hur man absolut inte slarvar bort en solennitet. De polska och svenska nationalsångerna inramade en med glimten i ögat men en aldrig slumrande ceremoniell perfektion promoveringen som avslutades med att de båda universitetens rektorer högtidligen till punkt och pricka och på latin reciterade diplomen – ”… in virum illustrissimum atque poetam maximum Tomam Gösta Tranströmer …”

Brevbilaga kopiaOch poeten själv? Vid sin hustru Monicas sida syntes han, som så ofta när han harangerats i överväldigande ordalag, le roat outgrundligt och anlägga en min som om detta gällde någon helt annan och inte alls honom, inte alls den där killen som för sex decennier sedan med en oförglömlig rad inledde ett författarskap som inte bara skulle förändra den svenska poesin utan också bli en del av världspoesin… ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.”

Carl Otto Werkelid 2014-09-14