Tvivlet ska göra oss fria

av STEN WIDMALM

Demokratin är i dag mer ifrågasatt än den någonsin varit sedan andra världskriget. Graden av demokrati har enligt demokratiforskningsinstituten Freedom House och Varieties of Democracy varit på nedgång i nästan två decennier. Men hotet mot demokratierna kommer inte bara från auktoritära stater eller populistiska partier, utan även inifrån demokratierna själva (se t.ex. Sten Widmalm och Thomas Persson [red.], Skör demokrati: det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning). Från medborgare, politiker, journalister, lärare, företagare och religiösa ledare som tappat bort insikter om, eller aldrig riktigt lärt sig, vad demokrati handlar om. Från värderingar som försvagas och byts ut mot motsatser till liberala värderingar. Forskare inom ”kritiska studier” och ”postkoloniala studier” propagerar för att demokratibegreppet har en slagsida åt västerländska värderingar som erbjudit ett slags alibi för att legitimera förtryck i olika former mot fattigare länder (se Thomas Koelbe och Edward LiPuma, ”Democratizing Democracy: A Postcolonial Critique of Conventional Approaches to the ’Measurement of Democracy’” i Democratization 15(1), Routledge 2007). Självkritiken har dessutom bidragit till mer ohämmade former av rannsakan som övergått till ett slags oikofobi (se Roger Scruton,Democratization och Johan Gärdebo, ”Nederländska bönder i kläm mellan hemmets och planetens intressen” i tidskriften Kvartal 17 augusti 2022).

Men missbruket av demokratiska ideal är inte i sig ett skäl för att överge demokratin. Det gäller snarare att fråga oss själva: hur kan demokratin försvaras? Varför tyckte vi att den var så bra? Det borde inte vara så svårt att hitta svar. Alternativen till demokrati är väl helt enkelt diktatur? Det svaret kanske hade betraktats som enkelt på gränsen till trivialt för trettio år sedan. Men det gör det inte nu. Och det beror inte bara på de vi kallar populister och extremister som knuffar utvecklingen mot det auktoritära. Det handlar även om en förtunning av demokratiska ideal som vi också i Skör demokrati konstaterar har skett i många delar av samhället, också bland dem som vi länge tagit för givet skulle ha stark lojalitet till demokratin (lyssna till tidskriften Kvartals podd Fredagsintervjun: ”Demokratin är inte till för att vi ska tycka lika”, podd 12 augusti 2022).

Demokratikritik

Fenomenet uppträder i olika delar av samhället. Jag tycker mig ha sett en sådan förändring under de senaste tio åren i studenters, kollegers, makthavares, byråkraters och journalisters sätt att resonera om hur orättvisor och kriser i samhället bör hanteras. Så gott som alla säger sig ge stöd till demokrati som styrform, men när diskussionerna fördjupas så ser man att förståelsen för vad demokrati är och kräver har förändrats. Symptomen består i att fler tycks anse att det har blivit lättare att åsidosätta principer och regler som är fundamentala för demokratin. Sakine Madon visar i boken Inget är heligt hur alltför många debattörer och politiker i landet helt enkelt inte ställde upp på att Lars Vilks yttrandefrihet skulle skyddas. Efter påskkravallerna reagerade den dåvarande centerpartiledare Annie Lööf direkt med att förespråka inskränkningar i yttrandefriheten. SVT och SR har uppenbara problem med att upprätthålla kravet på opartiskhet eller normer om god journalistik (se t. ex Ludde Hellberg, ”BBC avpublicerar intervju efter Kvartals Sabaya-granskning”, Kvartal 6 juli 2022, och Sofie Löwenmark ”Sveriges Radio måste sparka ut aktivisterna”, Expressen 12 augusti 2022). Och i ett antal akademiska sammanhang har jämställdhetsargument frikopplats från demokrati. Demokrati antas inte längre vara en nödvändig förutsättning för jämställdhet i samma utsträckning som till exempel under nittiotalet. En liknande tendens kan vi se i debatter om miljöfrågorna (Sanna Rayman, ”Gör honom inte till statsminister!” Svenska Dagbladet, 13 december 2009). Det sägs att demokratin måste ”pausas” – som om diktaturer var bättre på miljöpolitik än demokratier.

Demokrati får allt oftare skulden för lite vad som helst – inte bara det som handlar om kriser och specifika intressefrågor. Det är utan tvekan så att folkvalda regeringar kan bli oförmögna att regera effektivt när många intressegrupper pressar på för att just deras intressen ska tillgodoses. Det kan få statsbudgeten att skena och bidra till en uppsvälld och ineffektiv stat, med högt skattetryck och byråkratier som i ett längre perspektiv kan börja leva ett slags eget liv – i synnerhet när politiker inte förmår eller vill planera för utveckling längre än en mandatperiod (se till exempel Hans-Hermann Hoppes Democracy – the God that Failed, som av sådana skäl förespråkar monarki). Och så har vi ju alla dessa väljare som hela tiden tycks göra irrationella val. Statsvetenskapens främsta demokratiforskare i modern tid, Robert Dahl, har länge påpekat att en väl fungerande demokrati kräver medborgare med ”upplyst förståelse” om de frågor som hamnar på den politiska agendan. Medborgarna måste ha en välgrundad uppfattning om vilka beslut som gagnar deras intressen, skriver han i Democracy and Its Critics. Filosofen Jason Brennan hävdar emellertid i boken Against Democracy att medborgarna alltför ofta inte är upplysta. Något förenklat delar han upp väljarna i tre grupper. De upplysta, de korkade och lata, och de korkade och arga. Därför lyfter han fram fördelarna med epistokrati – en regimform som ger mer makt åt dem som någon (Brennan själv kanske) har kommit fram till är ”upplysta”. Uppdelningen av medborgare i de tre kategorierna och idén om epistokrati bemöttes med några fördömanden men desto fler reaktioner från läsare som blev nyfikna på vad som uppfattades om en originell idé.

Tidsandan har förändrats. Ungefär tio år före och efter murens fall kom demokrati som ideal att nå ett slags globalt crescendo. Brennans bok skulle då ha bemötts på ett helt annat sätt än i dag. I dag har frågor som handlar om identitet (gender, sexuell läggning, etnisk tillhörighet m. m.), jämställdhet, jämlikhet, miljö, integration och migration fått oerhört stor betydelse i politik och offentliga debatter. Under lång tid låg frågorna mestadels placerade inom en demokratisk samförståelse – demokrati utgjorde, som Herbert Tingsten uttryckte det, ett slags överideologi. Men i dag är det allt färre väljare, politiker, byråkrater och forskare som ser demokrati som en överideologi. Det finns helt enkelt inte längre en lika stark norm som säger att hur vi än diskuterar och vad vi än diskuterar så håller vi oss till ett antal spelregler och ideal som är demokratiska. Debattörer, forskare och politiker har funnit det lättare att ta ställning mot det som bär upp demokratin i stället för att argumentera för hur man löser problem inom det demokratiska systemet. Om den bedömningen är korrekt så måste även samhällsvetare och humanister ta på sig en del av skulden. Forskare har ett särskilt ansvar för att bidra i undervisning och offentlig debatt med tydliga argument som kan visa läsare av olika slag varför det är en särdeles bra idé att värna om demokratin.

Därför är det viktigt att uppmärksamma en bok som gör precis ett sådant försök: Åsa och Mårten Wikforss bok Därför demokrati: om kunskapen och folkstyret. Jag börjar med att granska boken, och därefter redogör jag för ståndpunkter som undviker de fallgropar som boken tyvärr trillar ner i. För det går att förespråka demokrati – men det gäller att inte förenkla problemen.

Därför demokrati

Därför demokrati är skriven av akademiledamoten och filosofiprofessorn Åsa Wikforss. I boken ingår ett antal kommentarer skrivna av hennes bror Mårten Wikforss som arbetar som kommunikationsrådgivare. Boken vill främst tillhandahålla svar på frågan om hur vi effektivt och på ett övertygande sätt kan argumentera för demokrati som den bästa av alla styrelseformer som människan kommit på. Det råder ingen tvekan om hur viktigt ämnet är för författarna. Boken inleds med en hyllning till morfar Wikforss, Ernst Persson, som engagerade sig för demokratin då den var som mest hotad under trettiotalet. Därefter sammanfattar Åsa Wikforss hur graden av demokrati i världen sjunkit under snart två decennier. Ett flertal exempel på den demokratiska nedgången hämtas i boken från den politiska utvecklingen i USA, Storbritannien, Turkiet och Polen. Bokens ambition och motiven är minst sagt hedervärda i dessa dagar.

Inledningsvis konstateras att det finns två sätt att argumentera för demokrati. Vi kan argumentera instrumentellt – demokrati bidrar till ett bättre samhälle för medborgarna än diktatur. Och så kan vi argumentera för att demokrati har ett högt värde i sig. När det kommer till demokratins inneboende värde framhålls idén om allas ”lika värde och politisk jämlikhet”. Men redan i inledningen blir det oklart hur Åsa Wikforss ställer sig till uppdelningen mellan inneboende värden och instrumentella. Hon skriver att ”försöken att argumentera för det inneboende värdet spiller snabbt över till instrumentella överväganden, tankar om vad demokratin möjliggör, som frihet och personlig utveckling. Bättre då att koncentrera sig på demokratins instrumentella värden.”

Det är synd att en filosof hastar förbi demokratins inneboende värden så slarvigt. Lite senare vill jag av det skälet återkomma till frågan och presentera andra forskare som tänkt bättre om detta. Men det finns fler frågetecken.

Stor energi läggs på att argumentera för vad som krävs för att demokratier ska fun­gera på ett bra sätt. Därför demokrati glider tidigt, och även i flera av de senare delarna av boken, över till frågan ”Hur demokrati?”. Här ägnar Åsa Wikforss mycket energi åt att diskutera vad som är sanning och vad som är lögn. Hon menar att om man inte kan reda ut den frågan så kommer inte demokratin att fungera tillräckligt bra. Utgångspunkten är att det i ena ändan av ett spektrum finns en total sanningsrelativism som postmoderna teoretiker bidragit till. I andra änden finner vi en hård positivism som står för att det är eviga och oomkullrunkeliga sanningar som framställs i vetenskapen. Här argumenterar Åsa Wikforss för att det inte är bra att hamna i någon av ytterlighetspositionerna och att man får vara beredd på att i dag omvärdera det som var sant i går. Allt gott så långt. Hon tycks vilja inta den position som utvecklades av Karl Popper i Conjectures and refutations, ett av världens i modern tid mest betydelsefulla vetenskapsteoretiska och filosofiska verk. Där utvecklas de grundläggande idéerna om fallibilism (att vi som bäst kan få tillgång till provisoriska sanningar) och falsifierbarhet (att teorier måste konstrueras så att de går att motbevisa). Idéerna kom att bli en dominerande vägledning för framför allt samhällsvetare och filosofer i stora delar av världen under ett halvt sekel. Men Åsa Wikforss ger inte några referenser till Popper. Och det kanske förklarar varför hon så ofta, trots sin strävan att undvika ytterlighetspositioner i sina resonemang, upprepade gånger glider in i det mer positivistiska lägret. Eller ner i truismer, som till exempel att ”ett beslut fattat på basis av falska antaganden kommer alltid att vara sämre i den bemärkelsen att det inte är fattat på basis av goda skäl”. Eller antaganden som ”vi behöver inte något ’sanningsministerium’ för att avgöra vad som är sant och falskt eftersom vi har något mycket bättre: forskning och faktagranskande journalistisk.” Förenklingar av det slaget sänker bokens trovärdighet. Här finns det mängder av exempel på skillnad mellan lögn och sanning som är oproblematiska när det handlar om vad foliehattar och Qanon-anhängare sagt under senare år. Men längre bort från det självklara så blir det uppenbart att grundläggande insikter från Popper saknas. Det finns många problematiska uttalanden som till exempel att ”det förblir fortsatt sant att arbetslösheten i Sverige i januari 2020 var 7,5 procent och att det snöade i Stockholm den 11 januari 2021”. Det var nog sant att det snöade, men att säga att arbetslösheten var 7,5 procent är inte en enkel sanning på samma sätt. Vad som menas med ”arbetslöshet” är omtvistat – inte bara av politiker utan även forskare. Inbegriper ”7,5 procent” alla som söker nya arbeten, går på a-kassa, ingår i arbetsmarknadsåtgärder, de som studerar, de som är föräldralediga?

Åsa Wikforss konstaterar till exempel bekymrat att Sverige i början av coronapandemin hade de högsta dödstalen i Europa och att det gick avsevärt bättre för nordiska länder som hade hårdare nedstängningsåtgärder. I dag vet vi att det inte var så enkelt (Therese Bergstedt ”Anders Tegnell: ’Gillar inte ordet revansch’”, Svenska Dagbladet, 4 mars 2023). Vi vet att kostnaderna för nedstängningarna har varit mycket omfattande och att Kinas sätt att hantera pandemin sannolikt har drivits mer av politiska än vetenskapligt grundade motiv. Trots sådant som vi fick veta från ”forskning och faktagranskande journalistik” under pandemins inledningsskede. Boken bidrar tyvärr med missuppfattningen att demokrati är till för att vi ska finna ”sanningen” som alla ska inse leder till det goda samhället. Men det är inte nödvändigtvis sanning som gör oss fria.

Mårten Wikforss bidrar med rimliga, intressanta observationer och resonemang. Men de adresserar inte på något tydligt sätt det Åsa Wikforss talar om och det är oklart vem som står för insikterna som presenteras. I kommentarerna som följer ovan nämnda första kapitel i boken så presenterar han till exempel ett viktigt argument för demokrati (som vi ska återkomma till): ”Demokratin är inte ofelbar men den garanterar att vi kan ändra oss och göra rätt om vi upptäcker att det blivit fel.” Det är en viktig poäng, men varför inte hänvisa till de forskare som kommit fram till det? Samma sak gäller en argumentation om att demokrati inte klarar sig utan kompromisser. Den formulerades tydligt av till exempel Hans Kelsen – för hundra år sedan (Sverker Gustavsson, ”Stödet för Trump som historisk utmaning”, Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala årsbok, 43. 2019–2020).

Ett avgörande problem för syftet med boken är att den visar att det är mycket svårt att komma med användbara svar på hur demokrati ska försvaras om man samtidigt måste hävda att demokrati är beroende av sanningar – därför att det är det som leder till korrekta beslut. Här finns det säkert utrymme för olika tolkningar, men det ter sig som att författarna anser att demokrati är en metod för att komma fram till beslut som är just rätta. Författarna gör garderingar av olika slag för att undvika att hamna i den positionen, men det är i den riktningen som resonemangen graviterar. Den som för hårt poängterar att demokrati är beroende av ”korrekta” eller ”rätta” beslut som grundas på ”sanningar”, den hamnar i slutändan i en position där demokrati faktiskt inte kan försvaras mot alternativ som till exempel expertstyre. Åsa Wikforss vill inte hamna där. Men hon kan inte släppa tanken på att folket måste göra korrekta val baserade på sanningar. Resonemanget hamnar i en cirkel som inte hjälper till att besvara grundfrågan ”varför demokrati?”. Till slut blir det för att få tydligare svar nödvändigt att gå vidare till andra tänkare med frågan om hur vi kan argumentera för demokrati.

Demokratiforskningens bidrag

De forskare jag vill nämna här har det slags bildning och beläsenhet om demokratiforskningens viktigaste bidrag som har gjort att de har satt fingret på hur vi bör tänka och argumentera i ämnet – utan att hamna i den låsning som kan uppstå när för mycket av argumentationen blir beroende av att försöka finna skillnaden mellan sant och falskt.

Först vill jag nämna Jörgen Hermansson som i sina lärorika skrifter och föreläsningar i ämnet hävdar att det visst är en bra idé att hålla isär det instrumentella och det inneboende värdet av demokrati. Om vi tillskriver för stor betydelse till det instrumentella och nyttoaspekter, exempelvis att demokratier skulle kunna sägas skapa högre ekonomisk tillväxt eller ett högre allmänt välstånd än diktaturer, så hamnar man snabbt på ett sluttande plan. När konjunkturerna dippar och tiderna blir sämre av något skäl i demokratin – hur argumenterar vi då? Då kan vi påminna om just det inneboende värdet av politisk jämlikhet och alla de fri- och rättigheter som följer med och är centrala i det demokratiska systemet: yttrandefriheten, tankefriheten, religionsfriheten, press- och tryckfriheten, och så vidare. Det kan helt enkelt vara mer värt att leva i ett land med mindre materiellt välstånd än i en diktatur som slår fantastiska rekord i ekonomisk tillväxt. Dessutom är Hermansson noggrann med att lägga till, med stöd från tidigare forskning, att de demokratiska beslutsprocesserna är helt unika på det sätt som de bidrar till att ge beslut legitimitet. Om valsystemen och maktdelegationen fungerar enligt regler som alla känner till och begriper så har vi som medborgare det helt enkelt lättare att ställa upp på den politik som förs, även om den är av ett slag som vi inte kanske själva gillar särskilt mycket. Med andra ord: demokratins beslutsmekanismer och regler för representation skapar politisk tolerans. Och det ger i sin tur ett särskilt slags stabilitet i samhällsutvecklingen.

Den andra forskaren är Sverker Gustavsson som mer än någon annan kollega grävt i frågan om varför det är viktigt med demokrati – även om vi inte kan säga vad den leder till. Både Gustavsson (och även Hermansson bör nämnas igen) hämtar inspiration från Karl Popper som i Det öppna samhället och dess fiender ständigt betonar värdet i demokratins öppenhet. Öppenhet skapar utrymme för olika idéer att utvecklas – och för kritik. Den ger plats för pluralism i samhället och den ekonomiska utvecklingen, och för forskningsfrihet vid universiteten. Det lägger grunden för ordnad reformism – den utveckling framåt som syskonen Wikforss eftersträvar – men som inte är beroende av en idé om objektiv sanning. Men öppenheten kräver också något tillbaka. Vikten av att kunna nå politiska kompromisser är en grundförutsättning för reformismen. Det skapar kapacitet för en rörelse framåt i politik, ekonomi och i forskning – en samhällsutveckling som återigen är förknippad med hur politisk tolerans uppstår. Motsatsen till den kompromissvilja som Hans Kelsen beskrev som oumbärlig för demokrati, är den samhällsmodell som Carl Schmitt förespråkade under Weimarrepubliken. Schmitt betonar vikten av att låsa sig för tydligt definierade mål och ser kompromisser inom politik som ett svaghetstecken. Det är en samhällsmodell som inte lämnar plats för några former av intresse- eller åsiktspluralism. Frågar man Gustavsson varför vi ska ha demokrati så säger han att det är för att undvika Schmitts styrmodell – eller Brennans eller Hoppes lösningar för den delen. Det är Kelsen och Popper som har svaren.

Vikten av misstag och tvivel

Slutligen vill jag nämna Sofia Näsströms forskning som bland annat betonar möjligheterna att kunna begå misstag eller göra fel som är unik i demokratier. Hon utgår från Hannah Arendts tankar om frihet när hon resonerar om betydelsen av att få göra misstag och att på ett förutsättningslöst sätt få chansen att kunna ”börja om” även när beslut och konsekvenser inte alls blev som det var tänkt – den insikt som saknades i till exempel den förra valrörelsen där ingen tycktes vilja ta ansvar för just det som blivit fel. Annika Strandhäll kommenterade att oljekraftverket i Karlshamn var i drift – fast det var värmebölja – genom att säga ”Det är ingens fel utan snarare kan vi konstatera att vi behöver mer energi.” Det vittnar om en inställning hos våra politiker att det gäller att aldrig erkänna några fel. Det vore att visa sig svag. Men det är ett tankesätt som vi inte behöver i en demokrati. I Kina kan det vara logiskt att tänka så. Där finns det ingen ”andra chans”. Men i en demokrati är det lyckligtvis annorlunda.  (Sofia Näsström: The Spirit of Democracy. Oxford University Press 2021). Och här uppenbarar sig likheter med ett flertal av de viktiga delarna av Poppers tänkande om öppenhet. Mårten Wikforss betonar som sagt i sina reflektioner i anslutning till det första kapitlet i Därför demokrati värdet av att kunna göra fel och få en andra chans. Men det bara lämnas där – outvecklat och utan viktiga referenser till idéhistoriska källor eller till Åsa Wikforss resonemang som bitvis går i en annan riktning.

Visst går det att argumentera för demokrati. Demokratin har ett värde i sig. Den kan leda till goda beslut. Den gör inte alltid det. Men gör den inte det så kan vi ta nya tag och försöka igen. Att vi kan tänka och få utrymme att agera på det sättet är ovärderligt för att få till den ordnade reformismen – inte för att den alltid leder till det som är rätt, utan för att vi kan börja på ny kula när vi ser att vi misslyckas eller när det inte blir som vi tänkt oss. I den postmoderna värld som vi lever i där vi översvämmas av mängder av olika extremrelativistiska perspektiv och teorier som kommer från alltför ideologiskt motiverade samhällsvetare och humanister, så är det naturligtvis viktigt att inte vad som helst kan sägas utan något slags vetenskaplig grund. Inte heller ska uppenbara lögner i politiska sammanhang kunna passera utan motargument. Men det bästa försvaret för demokrati är inte att sanningen ska göra oss fria. Det är utrymme och djup respekt för tvivel som gör oss fria.

Litteratur

Jason Brennan: Against Democracy. Princeton University Press 2016.

Robert Dahl: Democracy and Its Critics. Yale University Press 1989.

Sverker Gustavsson: ”Stödet för Donald Trump som historisk utmaning”. Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala årsbok, 43. 2019–2020.

Hans-Hermann Hoppes: Democracy – the God that Failed. Transaction publishers 2001.

Thomas Koelbe och Edward LiPuma: ”Democratizing Democracy: A Postcolonial Critique of Conventional Approaches to the ’Measurement of Democracy’”. Democratization 15(1), s. 1–28. Routledge 2007.

Sakine Madon: Inget är heligt. Fri tanke 2022.

Sofia Näsström: The Spirit of Democracy. Oxford University Press 2021.

Karl Popper: Conjectures and refutations: the growth of scientific knowledge. Routledge 1963.

Karl Popper: Det öppna samhället och dess fiender. H:ström 2017.

Roger Scruton: The need for nations. Civitas 2004.

Sten Widmalm och Thomas Persson (red.): Skör demokrati: det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning. Fri Tanke 2022.

Åsa Wikforss och Mårten Wikforss: Därför demokrati: om kunskapen och folkstyret. Fri Tanke 2022.

 

Artikeln är skriven inom ramen för projektet ”Det öppna samhället” som Sten Widmalm driver tillsammans med kollegan Thomas Persson och som finansieras av Myndigheten för psykologiskt försvar.

 

Sten Widmalm är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 4/2023.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av STEN WIDMALM

Demokratin är i dag mer ifrågasatt än den någonsin varit sedan andra världskriget. Graden av demokrati har enligt demokratiforskningsinstituten Freedom House och Varieties of Democracy varit på nedgång i nästan två decennier. Men hotet mot demokratierna kommer inte bara från auktoritära stater eller populistiska partier, utan även inifrån demokratierna själva (se t.ex. Sten Widmalm och Thomas Persson [red.], Skör demokrati: det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning). Från medborgare, politiker, journalister, lärare, företagare och religiösa ledare som tappat bort insikter om, eller aldrig riktigt lärt sig, vad demokrati handlar om. Från värderingar som försvagas och byts ut mot motsatser till liberala värderingar. Forskare inom ”kritiska studier” och ”postkoloniala studier” propagerar för att demokratibegreppet har en slagsida åt västerländska värderingar som erbjudit ett slags alibi för att legitimera förtryck i olika former mot fattigare länder (se Thomas Koelbe och Edward LiPuma, ”Democratizing Democracy: A Postcolonial Critique of Conventional Approaches to the ’Measurement of Democracy’” i Democratization 15(1), Routledge 2007). Självkritiken har dessutom bidragit till mer ohämmade former av rannsakan som övergått till ett slags oikofobi (se Roger Scruton,Democratization och Johan Gärdebo, ”Nederländska bönder i kläm mellan hemmets och planetens intressen” i tidskriften Kvartal 17 augusti 2022).

Men missbruket av demokratiska ideal är inte i sig ett skäl för att överge demokratin. Det gäller snarare att fråga oss själva: hur kan demokratin försvaras? Varför tyckte vi att den var så bra? Det borde inte vara så svårt att hitta svar. Alternativen till demokrati är väl helt enkelt diktatur? Det svaret kanske hade betraktats som enkelt på gränsen till trivialt för trettio år sedan. Men det gör det inte nu. Och det beror inte bara på de vi kallar populister och extremister som knuffar utvecklingen mot det auktoritära. Det handlar även om en förtunning av demokratiska ideal som vi också i Skör demokrati konstaterar har skett i många delar av samhället, också bland dem som vi länge tagit för givet skulle ha stark lojalitet till demokratin (lyssna till tidskriften Kvartals podd Fredagsintervjun: ”Demokratin är inte till för att vi ska tycka lika”, podd 12 augusti 2022).

Demokratikritik

Fenomenet uppträder i olika delar av samhället. Jag tycker mig ha sett en sådan förändring under de senaste tio åren i studenters, kollegers, makthavares, byråkraters och journalisters sätt att resonera om hur orättvisor och kriser i samhället bör hanteras. Så gott som alla säger sig ge stöd till demokrati som styrform, men när diskussionerna fördjupas så ser man att förståelsen för vad demokrati är och kräver har förändrats. Symptomen består i att fler tycks anse att det har blivit lättare att åsidosätta principer och regler som är fundamentala för demokratin. Sakine Madon visar i boken Inget är heligt hur alltför många debattörer och politiker i landet helt enkelt inte ställde upp på att Lars Vilks yttrandefrihet skulle skyddas. Efter påskkravallerna reagerade den dåvarande centerpartiledare Annie Lööf direkt med att förespråka inskränkningar i yttrandefriheten. SVT och SR har uppenbara problem med att upprätthålla kravet på opartiskhet eller normer om god journalistik (se t. ex Ludde Hellberg, ”BBC avpublicerar intervju efter Kvartals Sabaya-granskning”, Kvartal 6 juli 2022, och Sofie Löwenmark ”Sveriges Radio måste sparka ut aktivisterna”, Expressen 12 augusti 2022). Och i ett antal akademiska sammanhang har jämställdhetsargument frikopplats från demokrati. Demokrati antas inte längre vara en nödvändig förutsättning för jämställdhet i samma utsträckning som till exempel under nittiotalet. En liknande tendens kan vi se i debatter om miljöfrågorna (Sanna Rayman, ”Gör honom inte till statsminister!” Svenska Dagbladet, 13 december 2009). Det sägs att demokratin måste ”pausas” – som om diktaturer var bättre på miljöpolitik än demokratier.

Demokrati får allt oftare skulden för lite vad som helst – inte bara det som handlar om kriser och specifika intressefrågor. Det är utan tvekan så att folkvalda regeringar kan bli oförmögna att regera effektivt när många intressegrupper pressar på för att just deras intressen ska tillgodoses. Det kan få statsbudgeten att skena och bidra till en uppsvälld och ineffektiv stat, med högt skattetryck och byråkratier som i ett längre perspektiv kan börja leva ett slags eget liv – i synnerhet när politiker inte förmår eller vill planera för utveckling längre än en mandatperiod (se till exempel Hans-Hermann Hoppes Democracy – the God that Failed, som av sådana skäl förespråkar monarki). Och så har vi ju alla dessa väljare som hela tiden tycks göra irrationella val. Statsvetenskapens främsta demokratiforskare i modern tid, Robert Dahl, har länge påpekat att en väl fungerande demokrati kräver medborgare med ”upplyst förståelse” om de frågor som hamnar på den politiska agendan. Medborgarna måste ha en välgrundad uppfattning om vilka beslut som gagnar deras intressen, skriver han i Democracy and Its Critics. Filosofen Jason Brennan hävdar emellertid i boken Against Democracy att medborgarna alltför ofta inte är upplysta. Något förenklat delar han upp väljarna i tre grupper. De upplysta, de korkade och lata, och de korkade och arga. Därför lyfter han fram fördelarna med epistokrati – en regimform som ger mer makt åt dem som någon (Brennan själv kanske) har kommit fram till är ”upplysta”. Uppdelningen av medborgare i de tre kategorierna och idén om epistokrati bemöttes med några fördömanden men desto fler reaktioner från läsare som blev nyfikna på vad som uppfattades om en originell idé.

Tidsandan har förändrats. Ungefär tio år före och efter murens fall kom demokrati som ideal att nå ett slags globalt crescendo. Brennans bok skulle då ha bemötts på ett helt annat sätt än i dag. I dag har frågor som handlar om identitet (gender, sexuell läggning, etnisk tillhörighet m. m.), jämställdhet, jämlikhet, miljö, integration och migration fått oerhört stor betydelse i politik och offentliga debatter. Under lång tid låg frågorna mestadels placerade inom en demokratisk samförståelse – demokrati utgjorde, som Herbert Tingsten uttryckte det, ett slags överideologi. Men i dag är det allt färre väljare, politiker, byråkrater och forskare som ser demokrati som en överideologi. Det finns helt enkelt inte längre en lika stark norm som säger att hur vi än diskuterar och vad vi än diskuterar så håller vi oss till ett antal spelregler och ideal som är demokratiska. Debattörer, forskare och politiker har funnit det lättare att ta ställning mot det som bär upp demokratin i stället för att argumentera för hur man löser problem inom det demokratiska systemet. Om den bedömningen är korrekt så måste även samhällsvetare och humanister ta på sig en del av skulden. Forskare har ett särskilt ansvar för att bidra i undervisning och offentlig debatt med tydliga argument som kan visa läsare av olika slag varför det är en särdeles bra idé att värna om demokratin.

Därför är det viktigt att uppmärksamma en bok som gör precis ett sådant försök: Åsa och Mårten Wikforss bok Därför demokrati: om kunskapen och folkstyret. Jag börjar med att granska boken, och därefter redogör jag för ståndpunkter som undviker de fallgropar som boken tyvärr trillar ner i. För det går att förespråka demokrati – men det gäller att inte förenkla problemen.

Därför demokrati

Därför demokrati är skriven av akademiledamoten och filosofiprofessorn Åsa Wikforss. I boken ingår ett antal kommentarer skrivna av hennes bror Mårten Wikforss som arbetar som kommunikationsrådgivare. Boken vill främst tillhandahålla svar på frågan om hur vi effektivt och på ett övertygande sätt kan argumentera för demokrati som den bästa av alla styrelseformer som människan kommit på. Det råder ingen tvekan om hur viktigt ämnet är för författarna. Boken inleds med en hyllning till morfar Wikforss, Ernst Persson, som engagerade sig för demokratin då den var som mest hotad under trettiotalet. Därefter sammanfattar Åsa Wikforss hur graden av demokrati i världen sjunkit under snart två decennier. Ett flertal exempel på den demokratiska nedgången hämtas i boken från den politiska utvecklingen i USA, Storbritannien, Turkiet och Polen. Bokens ambition och motiven är minst sagt hedervärda i dessa dagar.

Inledningsvis konstateras att det finns två sätt att argumentera för demokrati. Vi kan argumentera instrumentellt – demokrati bidrar till ett bättre samhälle för medborgarna än diktatur. Och så kan vi argumentera för att demokrati har ett högt värde i sig. När det kommer till demokratins inneboende värde framhålls idén om allas ”lika värde och politisk jämlikhet”. Men redan i inledningen blir det oklart hur Åsa Wikforss ställer sig till uppdelningen mellan inneboende värden och instrumentella. Hon skriver att ”försöken att argumentera för det inneboende värdet spiller snabbt över till instrumentella överväganden, tankar om vad demokratin möjliggör, som frihet och personlig utveckling. Bättre då att koncentrera sig på demokratins instrumentella värden.”

Det är synd att en filosof hastar förbi demokratins inneboende värden så slarvigt. Lite senare vill jag av det skälet återkomma till frågan och presentera andra forskare som tänkt bättre om detta. Men det finns fler frågetecken.

Stor energi läggs på att argumentera för vad som krävs för att demokratier ska fun­gera på ett bra sätt. Därför demokrati glider tidigt, och även i flera av de senare delarna av boken, över till frågan ”Hur demokrati?”. Här ägnar Åsa Wikforss mycket energi åt att diskutera vad som är sanning och vad som är lögn. Hon menar att om man inte kan reda ut den frågan så kommer inte demokratin att fungera tillräckligt bra. Utgångspunkten är att det i ena ändan av ett spektrum finns en total sanningsrelativism som postmoderna teoretiker bidragit till. I andra änden finner vi en hård positivism som står för att det är eviga och oomkullrunkeliga sanningar som framställs i vetenskapen. Här argumenterar Åsa Wikforss för att det inte är bra att hamna i någon av ytterlighetspositionerna och att man får vara beredd på att i dag omvärdera det som var sant i går. Allt gott så långt. Hon tycks vilja inta den position som utvecklades av Karl Popper i Conjectures and refutations, ett av världens i modern tid mest betydelsefulla vetenskapsteoretiska och filosofiska verk. Där utvecklas de grundläggande idéerna om fallibilism (att vi som bäst kan få tillgång till provisoriska sanningar) och falsifierbarhet (att teorier måste konstrueras så att de går att motbevisa). Idéerna kom att bli en dominerande vägledning för framför allt samhällsvetare och filosofer i stora delar av världen under ett halvt sekel. Men Åsa Wikforss ger inte några referenser till Popper. Och det kanske förklarar varför hon så ofta, trots sin strävan att undvika ytterlighetspositioner i sina resonemang, upprepade gånger glider in i det mer positivistiska lägret. Eller ner i truismer, som till exempel att ”ett beslut fattat på basis av falska antaganden kommer alltid att vara sämre i den bemärkelsen att det inte är fattat på basis av goda skäl”. Eller antaganden som ”vi behöver inte något ’sanningsministerium’ för att avgöra vad som är sant och falskt eftersom vi har något mycket bättre: forskning och faktagranskande journalistisk.” Förenklingar av det slaget sänker bokens trovärdighet. Här finns det mängder av exempel på skillnad mellan lögn och sanning som är oproblematiska när det handlar om vad foliehattar och Qanon-anhängare sagt under senare år. Men längre bort från det självklara så blir det uppenbart att grundläggande insikter från Popper saknas. Det finns många problematiska uttalanden som till exempel att ”det förblir fortsatt sant att arbetslösheten i Sverige i januari 2020 var 7,5 procent och att det snöade i Stockholm den 11 januari 2021”. Det var nog sant att det snöade, men att säga att arbetslösheten var 7,5 procent är inte en enkel sanning på samma sätt. Vad som menas med ”arbetslöshet” är omtvistat – inte bara av politiker utan även forskare. Inbegriper ”7,5 procent” alla som söker nya arbeten, går på a-kassa, ingår i arbetsmarknadsåtgärder, de som studerar, de som är föräldralediga?

Åsa Wikforss konstaterar till exempel bekymrat att Sverige i början av coronapandemin hade de högsta dödstalen i Europa och att det gick avsevärt bättre för nordiska länder som hade hårdare nedstängningsåtgärder. I dag vet vi att det inte var så enkelt (Therese Bergstedt ”Anders Tegnell: ’Gillar inte ordet revansch’”, Svenska Dagbladet, 4 mars 2023). Vi vet att kostnaderna för nedstängningarna har varit mycket omfattande och att Kinas sätt att hantera pandemin sannolikt har drivits mer av politiska än vetenskapligt grundade motiv. Trots sådant som vi fick veta från ”forskning och faktagranskande journalistik” under pandemins inledningsskede. Boken bidrar tyvärr med missuppfattningen att demokrati är till för att vi ska finna ”sanningen” som alla ska inse leder till det goda samhället. Men det är inte nödvändigtvis sanning som gör oss fria.

Mårten Wikforss bidrar med rimliga, intressanta observationer och resonemang. Men de adresserar inte på något tydligt sätt det Åsa Wikforss talar om och det är oklart vem som står för insikterna som presenteras. I kommentarerna som följer ovan nämnda första kapitel i boken så presenterar han till exempel ett viktigt argument för demokrati (som vi ska återkomma till): ”Demokratin är inte ofelbar men den garanterar att vi kan ändra oss och göra rätt om vi upptäcker att det blivit fel.” Det är en viktig poäng, men varför inte hänvisa till de forskare som kommit fram till det? Samma sak gäller en argumentation om att demokrati inte klarar sig utan kompromisser. Den formulerades tydligt av till exempel Hans Kelsen – för hundra år sedan (Sverker Gustavsson, ”Stödet för Trump som historisk utmaning”, Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala årsbok, 43. 2019–2020).

Ett avgörande problem för syftet med boken är att den visar att det är mycket svårt att komma med användbara svar på hur demokrati ska försvaras om man samtidigt måste hävda att demokrati är beroende av sanningar – därför att det är det som leder till korrekta beslut. Här finns det säkert utrymme för olika tolkningar, men det ter sig som att författarna anser att demokrati är en metod för att komma fram till beslut som är just rätta. Författarna gör garderingar av olika slag för att undvika att hamna i den positionen, men det är i den riktningen som resonemangen graviterar. Den som för hårt poängterar att demokrati är beroende av ”korrekta” eller ”rätta” beslut som grundas på ”sanningar”, den hamnar i slutändan i en position där demokrati faktiskt inte kan försvaras mot alternativ som till exempel expertstyre. Åsa Wikforss vill inte hamna där. Men hon kan inte släppa tanken på att folket måste göra korrekta val baserade på sanningar. Resonemanget hamnar i en cirkel som inte hjälper till att besvara grundfrågan ”varför demokrati?”. Till slut blir det för att få tydligare svar nödvändigt att gå vidare till andra tänkare med frågan om hur vi kan argumentera för demokrati.

Demokratiforskningens bidrag

De forskare jag vill nämna här har det slags bildning och beläsenhet om demokratiforskningens viktigaste bidrag som har gjort att de har satt fingret på hur vi bör tänka och argumentera i ämnet – utan att hamna i den låsning som kan uppstå när för mycket av argumentationen blir beroende av att försöka finna skillnaden mellan sant och falskt.

Först vill jag nämna Jörgen Hermansson som i sina lärorika skrifter och föreläsningar i ämnet hävdar att det visst är en bra idé att hålla isär det instrumentella och det inneboende värdet av demokrati. Om vi tillskriver för stor betydelse till det instrumentella och nyttoaspekter, exempelvis att demokratier skulle kunna sägas skapa högre ekonomisk tillväxt eller ett högre allmänt välstånd än diktaturer, så hamnar man snabbt på ett sluttande plan. När konjunkturerna dippar och tiderna blir sämre av något skäl i demokratin – hur argumenterar vi då? Då kan vi påminna om just det inneboende värdet av politisk jämlikhet och alla de fri- och rättigheter som följer med och är centrala i det demokratiska systemet: yttrandefriheten, tankefriheten, religionsfriheten, press- och tryckfriheten, och så vidare. Det kan helt enkelt vara mer värt att leva i ett land med mindre materiellt välstånd än i en diktatur som slår fantastiska rekord i ekonomisk tillväxt. Dessutom är Hermansson noggrann med att lägga till, med stöd från tidigare forskning, att de demokratiska beslutsprocesserna är helt unika på det sätt som de bidrar till att ge beslut legitimitet. Om valsystemen och maktdelegationen fungerar enligt regler som alla känner till och begriper så har vi som medborgare det helt enkelt lättare att ställa upp på den politik som förs, även om den är av ett slag som vi inte kanske själva gillar särskilt mycket. Med andra ord: demokratins beslutsmekanismer och regler för representation skapar politisk tolerans. Och det ger i sin tur ett särskilt slags stabilitet i samhällsutvecklingen.

Den andra forskaren är Sverker Gustavsson som mer än någon annan kollega grävt i frågan om varför det är viktigt med demokrati – även om vi inte kan säga vad den leder till. Både Gustavsson (och även Hermansson bör nämnas igen) hämtar inspiration från Karl Popper som i Det öppna samhället och dess fiender ständigt betonar värdet i demokratins öppenhet. Öppenhet skapar utrymme för olika idéer att utvecklas – och för kritik. Den ger plats för pluralism i samhället och den ekonomiska utvecklingen, och för forskningsfrihet vid universiteten. Det lägger grunden för ordnad reformism – den utveckling framåt som syskonen Wikforss eftersträvar – men som inte är beroende av en idé om objektiv sanning. Men öppenheten kräver också något tillbaka. Vikten av att kunna nå politiska kompromisser är en grundförutsättning för reformismen. Det skapar kapacitet för en rörelse framåt i politik, ekonomi och i forskning – en samhällsutveckling som återigen är förknippad med hur politisk tolerans uppstår. Motsatsen till den kompromissvilja som Hans Kelsen beskrev som oumbärlig för demokrati, är den samhällsmodell som Carl Schmitt förespråkade under Weimarrepubliken. Schmitt betonar vikten av att låsa sig för tydligt definierade mål och ser kompromisser inom politik som ett svaghetstecken. Det är en samhällsmodell som inte lämnar plats för några former av intresse- eller åsiktspluralism. Frågar man Gustavsson varför vi ska ha demokrati så säger han att det är för att undvika Schmitts styrmodell – eller Brennans eller Hoppes lösningar för den delen. Det är Kelsen och Popper som har svaren.

Vikten av misstag och tvivel

Slutligen vill jag nämna Sofia Näsströms forskning som bland annat betonar möjligheterna att kunna begå misstag eller göra fel som är unik i demokratier. Hon utgår från Hannah Arendts tankar om frihet när hon resonerar om betydelsen av att få göra misstag och att på ett förutsättningslöst sätt få chansen att kunna ”börja om” även när beslut och konsekvenser inte alls blev som det var tänkt – den insikt som saknades i till exempel den förra valrörelsen där ingen tycktes vilja ta ansvar för just det som blivit fel. Annika Strandhäll kommenterade att oljekraftverket i Karlshamn var i drift – fast det var värmebölja – genom att säga ”Det är ingens fel utan snarare kan vi konstatera att vi behöver mer energi.” Det vittnar om en inställning hos våra politiker att det gäller att aldrig erkänna några fel. Det vore att visa sig svag. Men det är ett tankesätt som vi inte behöver i en demokrati. I Kina kan det vara logiskt att tänka så. Där finns det ingen ”andra chans”. Men i en demokrati är det lyckligtvis annorlunda.  (Sofia Näsström: The Spirit of Democracy. Oxford University Press 2021). Och här uppenbarar sig likheter med ett flertal av de viktiga delarna av Poppers tänkande om öppenhet. Mårten Wikforss betonar som sagt i sina reflektioner i anslutning till det första kapitlet i Därför demokrati värdet av att kunna göra fel och få en andra chans. Men det bara lämnas där – outvecklat och utan viktiga referenser till idéhistoriska källor eller till Åsa Wikforss resonemang som bitvis går i en annan riktning.

Visst går det att argumentera för demokrati. Demokratin har ett värde i sig. Den kan leda till goda beslut. Den gör inte alltid det. Men gör den inte det så kan vi ta nya tag och försöka igen. Att vi kan tänka och få utrymme att agera på det sättet är ovärderligt för att få till den ordnade reformismen – inte för att den alltid leder till det som är rätt, utan för att vi kan börja på ny kula när vi ser att vi misslyckas eller när det inte blir som vi tänkt oss. I den postmoderna värld som vi lever i där vi översvämmas av mängder av olika extremrelativistiska perspektiv och teorier som kommer från alltför ideologiskt motiverade samhällsvetare och humanister, så är det naturligtvis viktigt att inte vad som helst kan sägas utan något slags vetenskaplig grund. Inte heller ska uppenbara lögner i politiska sammanhang kunna passera utan motargument. Men det bästa försvaret för demokrati är inte att sanningen ska göra oss fria. Det är utrymme och djup respekt för tvivel som gör oss fria.

Litteratur

Jason Brennan: Against Democracy. Princeton University Press 2016.

Robert Dahl: Democracy and Its Critics. Yale University Press 1989.

Sverker Gustavsson: ”Stödet för Donald Trump som historisk utmaning”. Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala årsbok, 43. 2019–2020.

Hans-Hermann Hoppes: Democracy – the God that Failed. Transaction publishers 2001.

Thomas Koelbe och Edward LiPuma: ”Democratizing Democracy: A Postcolonial Critique of Conventional Approaches to the ’Measurement of Democracy’”. Democratization 15(1), s. 1–28. Routledge 2007.

Sakine Madon: Inget är heligt. Fri tanke 2022.

Sofia Näsström: The Spirit of Democracy. Oxford University Press 2021.

Karl Popper: Conjectures and refutations: the growth of scientific knowledge. Routledge 1963.

Karl Popper: Det öppna samhället och dess fiender. H:ström 2017.

Roger Scruton: The need for nations. Civitas 2004.

Sten Widmalm och Thomas Persson (red.): Skör demokrati: det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning. Fri Tanke 2022.

Åsa Wikforss och Mårten Wikforss: Därför demokrati: om kunskapen och folkstyret. Fri Tanke 2022.

 

Artikeln är skriven inom ramen för projektet ”Det öppna samhället” som Sten Widmalm driver tillsammans med kollegan Thomas Persson och som finansieras av Myndigheten för psykologiskt försvar.

 

Sten Widmalm är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 4/2023.