av ULF JONSSON
På kvällen den 13 mars 2013 steg den då 76-årige Jorge Mario Bergoglio – jesuitpater, kardinal och ärkebiskop av Buenos Aires – ut på Peterskyrkans balkong som historiens första påve från Latinamerika. Hans föregångare på Petri stol – Joseph Ratzinger, alias Benedictus XVI – har i intervjuboken Letzte Gespräche (Sista samtal) avslöjat att redan när Ratzinger själv valdes till påve i april 2005 så stod valet mellan just dessa två – Ratzinger eller Bergoglio. När Bergoglio åtta år senare utsågs till Ratzingers efterträdare, efter att denne valt att abdikera från påvestolen i februari 2013, var Ratzinger överraskad: ”Jag trodde att den idén hade blåst förbi”, förklarar han i intervjuboken. Det har spekulerats mycket över förhållandet mellan dessa båda påvar, inte minst i samband med Ratzingers bortgång i december 2022. Utan tvekan rör det sig om personer med vitt olika bakgrund och kynne, vilket på ett underfundigt och inkännande sätt skildras i filmen The Two Popes från år 2019. Fast skillnaderna mellan deras sätt att tänka teologiskt är betydligt mindre än vad som ofta förmodats.
Valet av Bergoglio var kopplat till ett tydligt uppdrag. Kardinalerna valde honom eftersom de var trötta på raden av skandaler och missförhållanden inom kyrkan. Bergoglio hade fått ett städuppdrag, som han själv uttryckte saken. Han gjorde sig inga illusioner om att uppgiften skulle bli lätt, och kort efter sitt tillträde tillsatte han en arbetsgrupp med kardinaler från alla kontinenter som skulle hjälpa honom att utforma och genomdriva reformer av olika slag. I den bemärkelsen förstår sig Bergoglio som en reformpåve. Men på det teologiska planet är han ingen reformator som eftersträvar ändringar i trosläran. Däremot vill han flytta tyngdpunkten i kyrkan från inomkyrkliga diskussioner till utåtriktad evangelisering och mission. Kyrkan lever bara så länge som hon delar med sig av sin tro.
Varje påve får kritik och gör misstag. Och kritiken kommer både inifrån kyrkan och utifrån. Inte minst från biskopar i USA hörs kritik mot vad som uppfattas som en liberalisering av synen på vissa moralteologiska frågor. Även påvens hantering av de sexuella övergreppsskandalerna, liksom hans policy för Vatikanens relationer till Kina och några av hans uttalanden om Rysslands anfallskrig mot Ukraina har mötts av kritik.
Detta är inte platsen för någon övergripande utvärdering av Franciskus pontifikat fram till i dag. Men genom att rikta strålkastaren på ett antal centrala aspekter av hans verksamhet under de gångna tio åren kan några konturer av hans pontifikat bli tydliga.
I Franciskus spår
Redan valet av namnet Franciskus säger mycket om denne påve. Liksom Franciskus av Assisi påminner han om vårt ansvar för djuren och hela naturen, som är Guds skapelse. I encyklikan Laudato si’ (Lovad vare Du) från år 2015 gör Franciskus de ekologiska frågorna till en central angelägenhet för hela världskyrkan. Och liksom Franciskus av Assisi vill han ställa de fattiga, utsatta och marginaliserade människorna i fokus för kyrkans uppmärksamhet. Detta engagemang har sin bakgrund i den folkliga variant av argentinsk befrielseteologi som präglade Bergoglios verksamhet som ärkebiskop av Buenos Aires. Skrivelsen Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) från 2013, som kan ses som den nyblivne påvens programförklaring, präglas tydligt av idén om en ny evangelisation och av perspektivet från det globala syd och frågorna om global rättvisa. Det budskapet återspeglas också i påvens egna offentliga uppträdanden som kännetecknas av enkelhet och ödmjukhet, liksom i hans återkommande vädjanden om hjälp för flyktingar och för människor i olika konflikter världen över.
Städuppdrag
Den nye påven fick tre stora städuppdrag av kardinalerna. Två av dem verkar nu i stor utsträckning vara genomförda, nämligen reformeringen av kurian och av Vatikanens ekonomi. Redan i sin första stora intervju som påve (se Signum 6/2013) förklarade Franciskus att han ville decentralisera kyrkan; alla beslut behöver inte fattas i Rom. Kurian, kyrkans centrala förvaltning och ledningsorgan, har nu organiserats om i enlighet med bestämmelserna i konstitutionen Praedicate evangelium (Predika evangeliet, se Signum 5/2022). I dag fattas fler beslut på lokal nivå i stiften världen över, även om decentraliseringen inte blivit särskilt långtgående. Men det praktiska genomförandet av reformen behöver ännu i många enskildheter preciseras och provas ut, och det är ännu för tidigt att säga i vilken grad den har blivit lyckosam. En aspekt av reformen som bär Franciskus omisskännliga signatur är att dikasteriet för evangelisation nu räknas som den främsta institutionella enheten i kurian, vilket är ett sätt ge kyrkans missions- och evangelisationsarbete tyngd i kyrkans centrala ledningsorgan. Det är påven själv som leder det dikasteriet, medan de övriga leds av prefekter (som i de flesta fall är kardinaler, men ibland också kan vara lekfolk – män eller kvinnor).
Som en del av kurians omorganisation har också Vatikanens ekonomi blivit genomlyst och fått en ny struktur. Ekonomirådet ska säkerställa att den ekonomiska förvaltningen bedrivs på ett transparent och rättssäkert sätt, medan Ekonomisekretariatet ska göra det möjligt för påven att få insyn i och kunna fatta beslut om Vatikanens ekonomiska förehavanden. Som den pågående rättsprocessen mot kardinal Becciu illustrerar, utreds numera misstankar om ekonomiska oegentligheter även i de fall då misstankarna gäller personer på högsta nivå inom kyrkan.
Det tredje städuppdraget gäller frågan om sexuella övergrepp. Franciskus har byggt vidare på de regler som infördes av Benedictus XVI, och år 2014 inrättade han dessutom den påvliga Barnskyddskommissionen. Franciskus har fått kritik för att vara alltför litet engagerad i dessa frågor, och själv säger han att hans missbedömning av övergreppsskandalerna inom kyrkan i Chile år 2018 blev en personlig vändpunkt för honom. Sedan dess har han vid många tillfällen mött offer för övergrepp, lyssnat till deras berättelser och visat stor empati med dessa människor. Ett viktigt steg har också varit införandet av regler för utkrävande av ansvar från personer i ledande ställning som vägrar medverka i arbetet mot övergrepp. Samtidigt tilldelas den påvliga Barnskyddskommissionen fortfarande tämligen obetydliga resurser för sitt arbete, och så sent som för någon månad sedan avgick ännu en medlem av kommissionen i protest mot de bristfälliga betingelser under vilka de får lov att bedriva sin verksamhet.
Resorna
Under de gångna tio åren har Franciskus besökt 58 länder världen över. Inte sällan har det varit länder ”i periferin”, länder plågade av krig och konflikter. Hans första resa som nyvald påve gick till den italienska ön Lampedusa, dit många flyktingar tagit sig över Medelhavet. Det var en tydlig akt av solidaritet med människor på flykt. Påfallande ofta har resorna gått ut på att möta ”de andra”, snarare än att möta katoliker i katolska majoritetssamhällen. Franciskus har personliga vänner bland såväl judar som muslimer, och när han i maj 2014 besökte Jerusalem träffade han vid Klagomuren representanter för alla de tre abrahamitiska religionerna.
Som förste påve i historien besökte han den arabiska halvön under sin visit i Abu Dhabi vintern 2019. Han reste tillsammans med sin gode vän rabbinen Abraham Skorka, och togs emot av shejk Khalifa bin Zayed Nahyan, som anordnade en interreligiös konferens. Mötet mynnade ut i en gemensam deklaration om religionernas fredsskapande kraft och ett fördömande av religiöst våld. Med på plats fanns även storimamen Ahmed al-Tayyeb, rektor för Al-Azhar-universitetet i Kairo, som Franciskus besökte år 2017. Bland alla dessa resor kan även besöket i Lund hösten 2016 nämnas, ett besök i ekumenikens tecken med anledning av 70-årsminnet av grundandet av Lutherska världsförbundet och 500-årsminnet av reformationen.
Men inte alla resor som Franciskus skulle ha velat göra har blivit verklighet. Både Moskva och Peking har stått på önskelistan. Patriarken av Moskva, Kirill, träffade han 2016 vid en mellanlandning på Kuba, men sedan dess har relationerna mellan Rom och Moskva blivit mycket svårare. Och trots ett ingånget avtal mellan Kina och Vatikanen tycks ett påvebesök i Kina i dag lika avlägset som tidigare.
Synodalitet
Söker man efter ett nyckelord för att beskriva det nuvarande pontifikatet kan det knappast bli något annat än synodalitet. Synoder där biskopar, och ibland även lekfolk, gemensamt överlägger om viktiga frågor har funnits ända sedan fornkyrkan. Franciskus ser synodala processer som det viktigaste instrumentet för genomförandet av hans pastorala förnyelseprogram, och han har hittills hunnit genomföra tre sådana på temat ungdomar, familjen och Amazonas. Den nu pågående globala synodprocessen på temat synodalitet är mera omfattande och tänkt att inspirera katoliker världen över att samtala med varandra om sina erfarenheter av att leva tron. Påven är personligen formad av den helige Ignatius av Loyolas spiritualitet, och utifrån den inspirationen uppmanar han de troende världen över att ge sig in i en andlig urskiljningsprocess för att tillsammans förstå vad Gud vill säga kyrkan i vår tid. Han ser det som en bred process där man söker efter det som är gemensamt, samtidigt som han varnar för tendenser till polarisering och splittring. Han uppmanar de troende att lägga fram sina synpunkter fritt och öppenhjärtigt, men påminner också om att processen är av rådgivande karaktär, och att det är påven som håller i rodret på Petri båt och fattar de slutgiltiga besluten.
Jorge Mario Bergoglio
Också påvar är människor med sina starka och svaga sidor. Är man 86 år är det knappas förvånande att olika åkommor gör sig påminda. Samtidigt har Jorge Mario Bergoglio fortsatt en imponerande arbetskapacitet. Han är uppe redan i de tidiga morgontimmarna, han arbetar hårt och tar inte ut någon semester. När en medarbetare härförleden föreslog att han borde ta en veckas semester blev reaktionen en utskällning. Fast givetvis jobbar han inte jämt. Förutom i det andliga livet finner han rekreation genom att lyssna till musik, gärna i form av Wagneroperor. Liksom Wagners operor rymmer Bergoglios eget temperament stora kontraster och har ibland beskrivits som vulkaniskt: plötsliga vredesutbrott blandas med förmågan till medlidande och stark empati för andra, i synnerhet för lidande människor. Guds barmhärtighet är ett ständigt återkommande tema i hans predikningar, vilket säkert återspeglar hans personliga förståelse av Gud.
Bergoglio är inte de stora folkmassornas man. Det märks när man träffar honom på tu man hand eller i små grupper att han trivs långt bättre i sådana situationer. Han kan då vara mycket spontan och är mycket närvarande och uppmärksam på andra. Liksom sin föregångare har han förklarat att han är öppen för möjligheten att abdikera från påvestolen om han inte längre orkar bära bördan av sitt ämbete. Men han vill då inte bo kvar i Vatikanen utan i stället bo i en kommunitet eller i ett boende för äldre präster någonstans i Italien. Fast han räknar med att det kommer att dröja. I en intervju nyligen förklarade han att han ännu inte umgås med några sådana planer.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 4/2023.