av RICHARD SWARTZ
Fader Macuka kom ur en annan värld, och när han i hög ålder för mer än tio år sedan dog tog han också den med sig i graven.
I ett halvt århundrade var han vår katolska kroatiska bypräst fast nästan ingen hos oss går i kyrkan och byn knappast längre finns, redan 1945 reducerad till några få hus bland ruiner efter att våra italienare hals över huvud (”etnisk rensning” kallas det numera) flydde över gränsen till Trieste.
Bara ett dussin själar bor fortfarande kvar här året runt. Strängt taget behövdes fader Macuka inte mer.
Men då kyrkan stod kvar, med namn efter Sankt Göran, blev även fader Macuka hela sitt liv kvar, med åren kanske mer för att ta hand om kyrkan än den allt glesare församlingen, till sist bara några få kvinnor med små barn som aldrig lär sig att sitta stilla i kyrkbänken.
Bara till begravningar är vi fler.
Redan kring förra sekelskiftet räckte inte byns befolkning att fylla kyrkan, och bönderna i dalarna nedanför hade på sina långa vägar hit börjat utebli om söndagarna. Kanske var det för mödosamt att använda den lediga dagen att till fots ta sig upp till oss och, trots nerförsbacke, efter gudstjänsten ta sig hem igen. 1905 byggdes därför ett kapell halvvägs mellan vår kyrka uppe på berget och de långväga bönderna.
Gud kom så närmare, men sannolikt inte så många år. I dag står kapellet sedan länge övergivet och igenbommat: fönstren stängda med luckor, porten igenspikad med bräder.
Under fader Macukas sista årtionden kom man från dalarna upp till gudstjänst med bil. Skrangliga och stånkande, ofta utan registreringsskyltar eftersom en sådan bil enbart används till att åka runt till grannbyarna, till fälten eller kyrkan, och det vore absurt att betala skatt och avgifter till myndigheterna i staden för sådant. Vår stad heter Buzet och gäller här som stor med sina 6 000 invånare.
Till fader Macukas förargelse parkerades bilarna under de stora kastanjeträden tätt intill kyrkans norra sida. Och ännu värre: medan kvinnorna gick till hans gudstjänst gick männen som kört raka vägen till Linos värdshus. Vår byprästs makt över deras själar var sedan länge försumbar, men att trotsa också hans världsliga gick ändå för långt. Han befallde Lino att hålla värdshuset stängt under högmässan.
Förgäves. Fader Macuka fick inskränka sig till att avsluta varje kyrkosöndag med ett domedagsutfall mot alkohol och karlarna på krogen, i sin förbön för dem innerligt förenad med deras fromma hustrur.
Vår fader Macuka var en inkarnation ur en feodal tid, i byn mer fruktad än älskad. Byborna ansåg att han lade sig i deras liv, själv menade han sig upprätthålla Guds ordning. Hans omsorger såg de som tukt och stränghet – när han ryckte upp blommorna ur deras rabatter för att smycka altaret med, som despotiskt översitteri.
Sörjde de honom när han dog? Egentligen först när den nye prästen kom: hitskickad ända från Pula, i mörka solglasögon och vita tygskor, och som efter högmässan tar selfies på sig och den handfull gummor som fortfarande är där om söndagarna.
Richard Swartz är journalist och författare verksam i Wien.
Ur Signum nr 4/2023.