av ERIK ÅKERLUND
– Demokratibegreppet har blivit alltför upphöjt och ihåligt i dagens samhälle.
Faran med att lägga alltför stor vikt vid demokratin, i kombination med en bristande reflektion över vad demokrati i det moderna västerlandet faktiskt innefattar, är att allt man tycker är gott eller önskvärt läggs in i demokratibegreppet. På detta sätt urholkas det, paradoxalt nog, och riskerar att stelna och sedan blåsa bort vid en första vindpust.
Demokrati är, naturligtvis, någonting gott och värdefullt. Men demokrati är inte i sig någonting absolut, och dess framträdelseformer är historiskt betingade. Exakt vad som läggs in i uttryck som ”demokratiska värderingar” kan alltså skifta såväl över tid som mellan olika kulturer. Demokratin måste därför sättas in i ett sammanhang för att kunna fortsätta att vara livskraftig. En sådan relativisering innebär inte att anything goes, alltså att vad som helst fungerar. Den innefattar i stället två olika moment. Dels att det som relativiseras sätts i relation till någonting annat. Dels att detta andra är fastare än det som relativiseras. Ytterst måste det finnas någonting absolut till vilket allt annat relateras, men så långt behöver vi inte gå här.
Tre sådana relativiseringar ska göras i det följande: den moderna västerländska demokratin som historiskt fenomen, demokrati som dialog samt demokrati som praktik.
I sin bok Democracy and Its Critics påpekar den amerikanske statsvetaren och demokratiteoretikern Robert A. Dahl att demokrati i den form som vi har den i det moderna västerlandet egentligen går tillbaka på ett flertal olika traditioner, inte bara en demokratisk. En antik filosof skulle inte heller ha kallat vår statsform för ”demokrati”.
En första tradition Dahl nämner är den republikanska. Här finns bland annat en tradition av att se människan som bräcklig och hennes politiska styre som ansatt, och en därmed sammanhängande princip om maktdelning mellan olika nivåer. En andra tradition är den representativa styrelseformen. Denna kombinerades först från 1800-talets början med demokrati men har sina rötter bland annat i den medeltida svenska och engelska blandningen av monarki och aristokrati, enligt Dahl. Den tredje traditionen eller idén som Dahl nämner är den om politisk jämlikhet. Denna härleder sig ytterst till förståelsen av människan som skapad till Guds avbild, och gäller personer inom ett och samma beslutande organ. En längre redogörelse för de tre traditionerna finns i introduktionen till demokratitemat på sidan 7 i detta nummer.
Det är alltså, enligt Dahl, i en blandning av bland annat dessa tre traditioner med demokratiska ideal och idéer som den nuvarande västerländska formen av demokrati kommer till. Och även om Dahls redogörelse kan diskuteras i sina detaljer, så står det ändå klart att vi har att göra med en sammansmältning av en mängd olika idétraditioner, förverkligade på olika sätt under olika tider.
I boken The Democratic Theory of Hans-Georg Gadamer reder den amerikanske statsvetaren Darren Walhof ut hur demokratin kan förstås i anslutning till Gadamers filosofiska hermeneutik. Gadamers centrala frågeställning handlar om förståelse och hur olika personer från olika håll och med olika horisonter ändå kan samlas kring och diskutera sakfrågor som är gemensamma för alla.
Likheten ligger bland annat rent konkret i att det även vad gäller demokrati sker ett samtal där man diskuterar gemensamma angelägenheter. Motsättningar och skillnader får inte bli statiska utan måste ge upphov till dynamiska processer, där beslut och handlingsvägar drar nytta av det samlade bidraget från dem som bidrar.
Gadamer anklagades av bland andra Jürgen Habermas för att vara naiv inför sådant som makthierarkier och ojämlikheter. Gadamer skulle, enligt denna kritik, ge en alltför harmonisk bild av det offentliga samtalet och stödja en alltför ”konservativ” politisk hållning.
Men precis som tolkning är även demokratin en ”oändlig uppgift”. Det finns inga ”slutgiltiga lösningar” i politiken (tack och lov!). Situationer förändras och värden måste återigen vägas mot varandra. Detta bör ske i och genom ett moget och ärligt offentligt samtal, där ingen manipulerar eller styr diskussionerna utan där deltagarna snarare låter sig ledas av diskussionen och dess egen logik. Att detta sällan, eller aldrig, är fallet fråntar inte denna bilds värde som ett ideal, och som något man åtminstone kan sträva efter att allt bättre förverkliga. Vad som krävs är deltagande medborgare som odlar dygder som möjliggör och förverkligar sådana ideal, så långt det går.
Politiken, och den demokratiska processen, är enligt detta sätt att se inte inriktad på att jämka olika oförenliga intressen utan – och här går jag, tillsammans med Walhof, något utöver Gadamer själv – ett sökande efter ett värde som alla inblandade har blicken på: det gemensamma goda. Precis som att tolkning alltid måste ske med sanningen som mål, måste politisk strävan och vilja ske med det goda som mål – och inte bara ditt eller mitt goda utan allas gemensamma goda. Exakt hur man sedan väger det goda för samhället som en helhet och det goda för varje enskild person är just en del av vad det offentliga samtalet handlar om.
Vilken form demokratin tar, och hela dess möjlighet att förverkligas, är alltså kontingent och bygger på specifika historiska och sociala förutsättningar. Den kan också liknas vid en tolkningsprocess, eller en dialog eller ”multilog” (med flera inblandade).
Och det är här demokrati som tradition och som praktik kommer in. Precis som fisken inte märker vattnet som den simmar i så kan man som aktiv deltagare i ett demokratiskt samhälle glömma bort de förutsättningar som denna demokratiska aktivitet och medföljande demokratiska förhållningssätt bygger på.
I allt detta finns det enskilda personer som agerar i vissa sammanhang. En väl fungerande demokrati har att göra med väl fungerande processer, som ytterst är beroende av handlingsmönster och förhållningssätt hos de personer som ingår i denna process.
Demokratin är med andra ord inte en fix och färdig abstrakt idé som kan förverkligas en gång för alla genom ett fiat – ett påbud. Demokratin, och vilka former den tar, är beroende av historiska, kontingenta processer. Det handlar minst lika mycket om praxis och förhållningssätt som om teoretiska försanthållanden. Det demokratiska förhållningssättet – lyssnande, med utrymme för alla röster att komma till tals i en fråga och med en hållning som främjar gott gemensamt beslutsfattande – är något som måste övas upp och odlas i praktiskt handlande.
Demokratins försvarare gör alltså väl i att så mycket som möjligt ta ned den på jorden.
Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 4/2023.