av ULF JONSSON
– Vad är det som gör den katolska kyrkan katolsk?
”Typiskt katolskt!” sade en god vän till mig och skrattade godvilligt när jag visade honom en rosenkrans av plast i fluorescerande pastellfärger. Ingen av oss fann något konstnärligt värde i den. Däremot var vi eniga om att det rörde sig om ett typiskt katolskt föremål. På den nivån är det lätt att peka ut vad som är typiskt katolskt. Men frågar man efter vad som på ett mera grundläggande plan ger den katolska kyrkan hennes identitet och egenart blir saken mer komplex.
En annan bekant till mig, en filosofiprofessor i Boston, brukar säga Catholic – it means here comes everybody! Så formulerat består det typiskt katolska i att inte avgränsa och utesluta. Alla har plats. Ordet ”katolsk” har med ”universell” och ”allmän” att göra. Redan tidigt i kristendomens historia kallades den breda kyrkofåran ”katolsk”, till skillnad från särgrupper och sekter som antingen valde att lämna eller som uteslöts ur den allmänna kyrkan.
Katolik kan man vara på många olika sätt, men aldrig på egen hand. Just häri ligger en av katolicismens centrala utmaningar: att hantera förhållandet mellan individ och gemenskap, mellan mångfald och enhet. Inte heller en gemenskap som förstår sig själv som öppen och inkluderande klarar sig utan vissa avgränsningar. En gemenskap utan gränser förlorar sin identitet och löses upp. Precis som ett ord töms på mening om det kan betyda vad som helst.
Termen ”katolsk” hör samman med tanken på kyrkans universella sändning, det vill säga att den kristna tron har ett budskap som angår alla människor. I ett utifrånperspektiv kan ett sådant anspråk upplevas som överdrivet och i värsta fall förtryckande. Inifrån ter sig saken annorlunda. Inifrån gemenskapen vill man dela med sig till dem utanför av den skatt som man har funnit. Andra Vatikankonciliet beskriver kyrkan på så sätt; som ett redskap för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet.
I såväl den östliga som den västliga kristenheten används termen ”katolsk” både för att beskriva kyrkans väsen och som namn på konkreta kyrkosamfund. Det kan därför vara motiverat att klargöra att termen här, precis som i Andra Vatikankonciliets texter, refererar till Kristi kyrka under ledning av Petrus efterträdare, påven, och av biskoparna i gemenskap med honom (Lumen gentium 8).
***
I en tid präglad av ekumenik och religionsdialog kan det verka opassande att intressera sig för vad som är särskiljande för något visst bestämt samfund. Än värre blir det om man dessutom hävdar att samfundet i fråga har en universell relevans och en mera fullödig förståelse av den kristna tron än andra samfund. Men även i proffsekumeniska kretsar tänker man ibland i sådana banor, inom ramen för så kallad ”profileringsekumenik”. I stället för att söka efter minsta gemensamma nämnare, frågar man efter vad respektive samfund är bäst på. Så varför inte göra ett försök? Låt oss anta att den katolska kyrkans styrka ligger i att hon är just katolsk. Men vilka är då de typiska kännetecknen på det katolska? Utrymmet här medger inte något fullständigt svar, men vissa typiska drag kan lyftas fram.
Ett sätt att närma sig frågan är att ta reda på vad den romersk-katolska kyrkolagen, CIC, säger om saken. Av den framgår att den katolska kyrkan består av de människor som har mottagit det kristna dopet och som delar kyrkans trosbekännelse och hennes sakramentala liv i gemenskapen med Petrus efterträdare och biskoparna i gemenskap med honom (can. 204–205). Här finner man de nödvändiga egenskaper som en katolik måste ha.
Men det finns åtskilligt mer att lyfta fram som typiskt katolskt. Ett sådant drag är inkulturation. Redan tidigt formulerades den kristna tron med hjälp av kategorier hämtade från platonism, stoicism och andra tankeströmningar i omgivningen. Denna öppna, förnufts- och kulturvänliga hållning var ett medvetet vägval. Hade kyrkan i stället formulerat tron i ett radikalt avståndstagande från den omgivande kulturen hade kristendomen blivit ett kulturellt randfenomen. Somliga kristna grupper gick den vägen och dog ut ganska snart. Den katolska kyrkan valde inkulturationslinjen, utifrån övertygelsen att kristendomen ska vara tillgänglig för alla.
Ytterligare ett katolskt drag är vad man kan kalla både–och-principen. Medan reformatorisk teologi profilerar sig genom sina sola-principer (Tron allena, Nåden allena, Skriften allena) kännetecknas katolsk teologi av ett inkluderande både–och-tänkande. Både bibel och tradition, både nåd och gärningar, både individ och gemenskap, både kropp och själ. Katolsk teologi består i betydande utsträckning just i bemödandet om att relatera olika komplementära sidor av tron till varandra.
Andra katolska kännemärken är en rik värld av konkreta (och ibland färgglada) symboler vars centrum utgörs av firandet av sakramenten, där det lästa bibelordet utgör en integrerad delaspekt. Och så sist, men inte minst, kan man nämna moderkyrkans kontinuitet med kristendomens ursprung. Det latinska ordet tradere betyder ”att ge vidare”. Den katolska kyrkan utgör en obruten tvåtusenårig tradition i vilken man ger vidare, lever av och successivt fördjupar sin förståelse av Guds uppenbarelse i Jesus från Nasaret. Kristna samfund grundade under de senaste femhundra åren kan ofta peka ut en bestämd grundargestalt; Martin Luther, Jean Calvin och John Wesley. Sådant låter märkligt i katolikers öron. Kyrkan är inte en organisation av vanligt mänskligt ursprung. Hon är vår moder i tron och den enda person som kan pekas ut som hennes ”grundare” är Jesus Kristus, som själv är Gud.
Med träffsäker katolsk instinkt brukade den mångårige Signum-medarbetaren Erwin Bischofberger påpeka att han aldrig hade hört protestanter säga att de älskar kyrkan. Men katoliker kan däremot uttrycka sig så. Ty även om man är medveten om att kyrkan – inklusive man själv – har många brister och fel, så inställer sig likväl spontant känslan av att vara hemma när man är hos sin mor i tron. Eller, som kyrkolagen uttrycker saken, något mera nyktert: semel catholicus, semper catholicus: en gång katolik, alltid katolik.
Ulf Jonsson är jesuitpater och professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 5/2026, s. 1–2.