av gästkrönikör ANDERS OLSSON
Man talar i dag ofta om Guds återkomst och om mystikens renässans. Den kristna mystiken har inom litteraturen blivit påtagligt närvarande under senare år i Jon Fosses författarskap, där den medeltida dominikanbrodern Mäster Eckharts negativa mystik är tongivande. Det är också Eckhart som jag här vill uppehålla mig vid, fast i hans fall kom det stora intresset redan under romantiken då hans verk började läsas på allvar. Men jag tror att skälen till hans aktualitet i dag i allt väsentligt är de samma som de var den gången.
Det första skälet är att Eckharts mystik inte står i strid med vetenskapen. Allt i livet som kan utforskas av vetandet har en möjlig förklaring. Men den Gud som Eckhart talar om finns bortom alla förklaringar. Det gäller, som han skriver, att leva ”utan varför”. Därför finns det inte någon motsättning mellan tro och vetande.
Det andra är att erfarenheten av Gud har flyttat in i människan. Han talar om ”gudsfödelsen” i människans själsgrund, där människan är ett med Gud. Eftersom Gud är i grunden ovetbar är det i ovetskapens moln som ljuset skall uppenbara sig.
Eckhart utbrister i en lycklig ström av negationer: ”Den helige Augustinus ger honom många namn. Han säger att Han är visdomen, medan den helige Dionysius säger: Nej, nej, Han står över visdomen. Han säger att han är ljuset. Nej, nej, han står över ljuset. Han säger att han är en varelse. Nej, nej, han står över allt vara. Han säger att han är ett evigt väsen. Nej, nej, han står över all evighet. Allt som man kan säga är inte Gud.”
Det tredje skäl som jag vill ange är att denna mystik visar en direkt väg till Gud utan förmedling. Att Gud är fördold för förnuftet innebär inte att Gud är otillgänglig för människan, tvärtom. Eckhart talar om hur det gudomliga i varje ögonblick flödar in i medvetandet. Här behövs inte kyrkans höga prästerskap som mellanled.
Det fjärde skälet är att tron på själens gudomliga gnista innebär en frigörelse från den exkluderande trosuppfattning som innebär att alla som inte ansluter sig till den egna tron är förvägrade frälsning. Eckharts öde synliggör slående konflikten mellan inre gudserfarenhet och en kyrka som bygger murar.
En mystik av Eckharts slag visar en väg ut ur denna våldsamma motsättning. Detta förstod exempelvis Dag Hammarskjöld bättre än någon annan. I hans boksamling fanns Daisen Suzukis introduktion till zen, där Suzuki hänvisar till just Eckhart och skriver att vi alla utgår från samma källa. Mystiken är universell och kan därför förena öst och väst. Denna idé har blivit än viktigare i dagens våldsamma värld.
Till sist finns det ännu ett skäl till Eckharts aktualitet i dag, ofrånkomligt i ett litterärt sammanhang. Varför fängslades Tomas Tranströmer eller Karl Vennberg så starkt av den negativa vägens teolog? Till detta bidrog säkerligen Eckharts enastående språk, intellektuellt lika skarpt som litterärt nyskapande. Även om orden inte räcker till för att beskriva Gud, sker det märkliga hos honom att språket lyckas överskrida sig självt i djärva negationer och i bilder som själsgrunden, genombrottet eller själens gnista. Av dessa skäl har Mäster Eckhart blivit en av våra stora samtida.
Anders Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och ledamot av Svenska Akademien.
Ur Signum 5/2026, s. 3.