av KJELL BLÜCKERT
Den första utgåvan av Nya testamentet i dess helhet på svenska språket dagtecknades Marie himmelsfärds dag den 15 augusti 1526. Arbetet har tillskrivits den lärde reformatorn Olaus Petri. Men under 1900-talet har kyrkohistoriker och språkforskare visat att tillkomstprocessen är mer intrikat än så. Språkforskare har lett i bevis att översättning gjorts av flera och redigerats; kyrkohistoriker har kunnat påpeka att texterna med största sannolikhet har ett samband med uppdraget att översätta Nya testamentet till svenska som den katolske ärkebiskopen Johannes Magnus, på Gustav Vasas begäran, gav de sju domkapitlen och de främsta klosterordnarna. Men trots att tillkomsthistorien är mer komplicerad kan man inte frånta Olaus Petri vare sig genialitet, betydelse eller arbetsinsats.
Professorn i nordiska språk och runologi Henrik Williams ger i sin artikel i detta nummer av Signum en bred översikt över översättningens tillkomsthistoria och språkvetenskapens bidrag till denna samt reflekterar över textens bidrag till det svenska språkets utveckling – något som de lärde tvistar om. Somliga menar att NT 1526 inte bara är ett språkligt minnesmärke utan ”ett språkhistoriskt portalverk”, andra menar att betydelsen ”sannolikt är överskattad”. Williams artikel bygger på ett föredrag som han höll i år vid ett symposium som Svenska bibelsällskapet arrangerade i Stockholm just den 15 augusti för att fira minnet av denna för kristenheten i Sverige betydelsefulla händelse.
Bibelsällskapet grundades i Sverige 1815 som en del av en så småningom världsomfattande protestantisk bibelspridningsrörelse. Sällskapet är numera en ekumenisk organisation – också med förankring i akademier och med Hans Majestät Konungen som beskyddare – och verkar för att Bibeln ska bli ”översatt, känd, spridd och använd”. I och med den sista statliga bibelöversättningens färdigställande år 2000 spelar man en central roll i förvaltandet av copyrighten och därmed royaltyn. Vid sällskapet finns en särskild översättningsenhet som finansieras med bland annat dessa medel. De senaste åren har man arbetat med en nyöversättning av Nya testamentet som kommer att lanseras i år med en rad aktiviteter på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Docent Jonas Holmstrand vid Uppsala universitet som är en av översättarna medverkar i detta nummer av Signum med en artikel om behovet av och de olika övervägandena vid en nyöversättning.
För ett par år sedan tog en grupp forskare i Uppsala och Stockholm initiativ till dels en kritisk edition av NT 1526, dels en omfattande forskarantologi med olika perspektiv på textens innehåll och form samt själva händelsen – varför och hur det kom sig att Nya testamentet översattes där och då.
Lasse Mårtensson, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet, har med bistånd av en rad kolleger ansvarat för utgåvan Thet Nyia Testamentit på Swensko. Den har getts ut som nummer 1 i en av Sällskapet Runica et Mediævalia nystartad serie Editiones för att utgåvan skulle kunna presenteras i samma format som den ursprungliga texten. Den tryckta utgåvan presenterades på Bibelsällskapets symposium; en digital utgåva kommer att lanseras inom kort. Den digitala utgåvan kommer att vara sökbar och återge texten exakt. Den tryckta utgåvan har gjorts något mer läsarvänlig exempelvis genom att förkortningar lösts upp, de förhållandevis många tryckfelen markerats och en rad ord förklarats.
Vid symposiet presenterades antologin Nya testamentet på svenska 1526. Boken, språket och teologin av en av redaktörerna, nordisten Jonatan Pettersson från Stockholms universitet. Den är utgiven som nummer 26 i Runicas serie Scripta minora. Minora betyder här inte få sidor utan normalstorlek på boken. På hela 564 sidor skriver nämligen ett dussintal språkvetare men också en musikvetare och tre teologer specialstudier som belyser tillkomsthistoria, kontext och allt vad man kan få veta om betydelsen av publiceringen av denna text. Fyra uppsatser behandlar själva artefakten: sättningen, tryckningen, papperet, de bevarade exemplaren. Latinisten Alexander Andrée utreder vilka källorna kan ha varit till översättningen: Vulgatan, Erasmus av Rotterdams grekiska textutgåva eller latinska översättning av densamma samt Luthers översättning till tyska och landar i att Vulgatan nog varit den primära referenspunkten. Sedan finns språkhistoriska specialstudier av olika slag men också studier av NT 1526 i dess språkliga och historiska kontext såsom relationen till evangelieperikoperna i de medeltida postillorna på svenska (Roger Andersson), till Den svenska tideboken (Rickard Melkersson) och till liturgin (Christer Pahlmblad). Plus alla andra bidrag som vart och ett skulle förtjäna att nämnas.
Symposiedagen avslutades med en evensong i Storkyrkan i Stockholm vackert framförd av Stockholms domkyrkokör och präster från Storkyrkoförsamlingen med biskop emeritus Åke Bonnier som huvudofficiant. Equmeniakyrkans ledare Karin Wiborn och ärkebiskop Martin Modéus talade. Henrik Williams läste på välklingande 1500-talssvenska den första bibeltexten ur Jakobs brev; frikyrkofolk och en dominikanbroder läste övriga texter och böner.
Litet märkligt kan man tycka att välja en engelsk form av ritual vid firandet av en så ursvensk händelse som Nya testamentet 1526 och inte en ekumenisk aftonsång. Därtill saknade man helt blinkningar till dagens firningsämne Jungfru Marias upptagning till himlen.
De som inte fått nog av firande kunde vandra vidare till Kulturhuset, där Språkmuseet under Patrik Hadenius ledning under rubriken ”Å, vilken fest! Svenska språket och bokstaven å fyller 500 år!” presenterade ett fullmatat program som firade det svenska språket med poesi, sång, musik, improvisationsteater och underhållande och tänkvärda populärvetenskapliga anföranden om alltifrån typiska svenska landskapsljud till just introduceringen av bokstaven å.
Vi hurrade och skålade för det svenska språket!
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 5/2026, s. 4–5.